AUTISTISKA DRAG - en stor resurs för samhället!

Jag skrev ett inlägg i natt och nu fortsätter jag berätta hur det gick.

Min son skulle träffa en företagsläkare i hopp om att kunna få ett intyg på att han bör byta yrke. Läkaren har ställt sig negativt till detta förut, men man kan ju inte bara ge upp. AF kräver detta intyg för att vilja ge honom lönebidrag till ett lärlingsjobb, dvs. omskolning. Drömyrket och anställningen finns där alldeles nära - allt hängde på ett tunt papper och en människas goda vilja.

 30 % av ungdomarna är arbetslösa idag och en stor del av dem har Aspergers syndrom, Autistiska drag, ADHD, Dyslexi eller annat!

Diagnoserna innebär att man inte är bäst på allt, men kanske desto bättre på vissa saker. Att inte tillvarata denna stora resurs visar på ett stort människoförakt. Det talas mycket om rasism gentemot afrikaner, men är inte detta en slags nazism, fascism - att kasta en mängd begåvade ungdomar på soptippen för att de inte är "normala"? Satsar man på deras STARKA SIDOR och tar hänsyn till de svaga så finns det massor som dessa personer kan bidra med.

Kampen för Markus rätt till ett Liv började för 27 år sedan. Skolan svek hela vägen med bristande specialundervisning - och efteråt var det egentligen bara detta som väntade:

Kampen för en AMS-kurs till billackerare var lång och jag spelade schack med samhället tills jag slog ut dem, teoretiskt alltså. Men det var Markus som fick arbeta hårt och utveckla en åsnas envishet.

Hur det gick med billackeringsarbetet står i föregående inlägg. Han blev mycket skicklig och rejält förgiftad. Jag letade friskluftsmasker och isocyanatfilter, filter mot lösningsmedel och partiklar. Men det gick inte att förhindra att han blev allt sjukare.

Vad gör man då ? Söker arbetsskadeersättning? Nix. Det går inte om sjukdomen inte objektivt kan bevisas. Genom mycket googlande hittade jag en kvinna som forskade på Capsaicintester. Hon rekommenderade mig att söka ett sådan åt Markus, men Allergologen sa nej. De gillar inte att mammor kommer med krav och kunskaper - men hur skulle jag annars ha gjort?

Så mitt arbete körde fast - inget Capsaicintest - inga objektiva parametrar - ingen arbetsskadeersättning - ingen lösning. Åren gick, Markus stod ut med sina plågor, tills en utväg dök upp - OM han kunde bevisa att han var sjuk i SHR. Det nya läkarbesöket ägde rum i morse.

Jag kunde knappt sova i natt och kämpade hårt för att hålla fast vid hoppet, tills telefonen ringde:

- Du, mamma, läkaren ska skriva ett papper om att jag bör byta yrke! Dessutom skickar han remiss till ett Capsaicintest!

Jag är så van vid att Markus blivit sviken. Är så ovan vid att samhället o vården fungerar. Kunde knappt ta in att det han sa var sant. Känner mig som en anakonda som smalt ett tjockt får. Det tar tid att smälta. Glädje förstås! Men besvikelsen finns med - jag blev inte trodd - vi måste vänta på testet i 7 år. Det är en lång tid att plågas av de besvär jag tog upp i föregående inlägg.

Så, då bör AF ta emot Markus och hans kompis/arbetsgivare för att diskutera en lönebidragsanställning och snart hoppas jag att ha en son som mår bra och kan le, rentav skratta ibland? Vissa bestående skador får vi räkna med, men vi hoppas symtomen klingar av.

Det var många år sedan Henåns båtmotorgymnasium förkastade Markus p g a hans neuropsykiatriska funktionshinder, men han har lärt sig massor själv under de 15 som gått genom alla de motorer han har mekat med. Och nu väntar ett jobb som mekaniker - trots samhällets massiva motstånd. En omväg på drygt 15 år. Genom att tvinga in alla i en form får man aldrig ned arbetslösheten.

Ett granfrö faller i jorden. Det växer upp och blir en gran. Ett björkfrö blir till en björk.
Och en människa kommer en dag att leva ut det hon egentligen är, om hon bara håller fast vid sin dröm. Autistiska drag är normala, naturen har specialdesignat människor för olika uppgifter. Det var aldrig meningen att vi skulle vara stöpta i samma form. Konformiteten ligger i strid med livets innersta väsen - genetisk mångfald.

Jag har själv autistiska drag - men i andra områden av hjärnan än min son. Han är tyst. Jag maratonpratar. Han är praktisk. Jag är det inte. Tyvärr slogs min sanna natur ned av min mamma och jag reagerade med en sjukdom som hindrade mig att leva ut det jag är: musik och konst. Men jag får vara nöjd med det jag kunnat åstadkomma, dem jag kunnat trösta eller glädja med min sång.

När jag fick mitt speciella barn visste jag att min huvuduppgift var att backa upp det han ÄR.

Jag flyttade till en stad där han funnit en bra vän, som skulle länka honom till fler vänner och därmed motverka autismens introverta drag. En av dessa vänner är nu Markus blivande arbetsgivare, om allt  går i lås. Dessa vänner passar inte heller under rubriken Normal. Och det, hävdar jag, är inte nödvändigt!

Men när personer med specialbegåvningar går samman för att skapa ett företag så kan det bli som när man lägger pussel - bitarna passar ihop och det blir en vacker helhet. Snart hoppas jag att de tre killar som nu går samman ska göra många kunder glada och smitta dem med sin arbetsglädje!

ENSAM ÄR INTE STARK - MEN TILLSAMMANS KAN VI GÖRA SÅ MYCKET BRA

En låt med tre killar som åstadkommer en riktigt vacker sång tillsammans:

ALL FOR LOVE - ALL FOR ONE!

 

Jag har inte fått några kommentarer på länge. Undrar om folk inte vet att om man klickar på "Inga kommentarer" då öppnas en sida, där du kan lämna kommentarer? Så snälla du, som läst detta inlägg, skriv några ord så jag vet att någon tycker något om det jag skriver. Visserligen är bloggen uppe i 13 000 läsare, men utan respons så blir det svårt för mig att skriva vidare; HJÄLP!

 

 

 

 

 

 

OM TVIVEL OCH TRO på arbete och framtid.

Jag tänkte skriva av mig innan jag försöker sova. Det var stora motgångar igår och idag tänkte jag reparera mig för att eventuellt vara med min son i morgon bitti, då han ska träffa en läkare på Företagshälsovården, men han får ta med sig ett brev i stället, för jag har kommit till slutet av mig själv. (Har ett "bokstavsbarn")

Denna läkare råkar ha min sons framtid i sin hand. (Undrar hur det känns att ha makt?)
Min son "Markus" behöver ett intyg till Arbetsförmedlingen som säger att det är olämpligt att han fortsätter arbeta som billackerare pga. SHR - hyperreaktiva luftvägar. Läkaren har redan visat sig negativt inställt till ett sådant intyg så oddsen är små och "min tro är svag" som Marie Fredriksson sjunger i "Ännu doftar kärlek".

Om Markus får intyget så är AF villig att prata seriöst med en vän till sonen som startade ett företag för ett par år sedan och nu äntligen börjar det rulla på. Vännen behöver arbetskraft omedelbart, men har inte råd med annat än en person med lönebidrag. Arbetet handlar om att meka med mopeder, motorcyklar och ATV.

Mekanik har alltid varit Markus största intresse, d v s sedan jag gav honom den första mopeden. Sedan blev det fler mopeder och därefter flera motorcyklar. Utombordare har det också funnits några.
 Han har med åren blivit allt duktigare på det där, men har ju inga betyg från "Motorcykelakademin" eller vad det heter. Han har neuropsykiatriska funktionshinder och kunde inte klara gymnasiet. Han har stark Bq - praktisk intelligens, och den vill han använda. Samhället har alltid velat kasta in honom i slaveriarbete, monotona till döds. Men vi har kämpat emot med näbbar och klor.

Kampen ledde till en AMS-kurs för billackerare och sedan fick han genast jobb som bilslipare. Jag hade läst in allt om säkerhetsanordningar och insåg snabbt att det knappt fanns på arbetsplatsen. Har läst att 75 % av de små billackeringarna har undermåliga, allmänna utsug. Dåliga centraldammsugare brukar finnas, men rör, ledningar o s v kan täppas till med åren. Man kör som vanligt ändå och skiter i om det suger dåligt. Yes, it sucks! Alltså blir de flesta i branschen exponerade för gifter och en massa partiklar.

Det där klarade inte Markus. Han fick stora problem. När jag talade med Arbetsmiljöverket om detta sa de att han måste sluta om han hade de symtom jag räknade upp. De kunde inte inspektera och få arbetsgivaren att förbättra miljön eftersom Alliansen såg till att ta bort de flesta av deras inspektörer.

Arbets- och Miljömedicin kunde konstatera att arbetsplatsen var underkänd men om han bara använda en bra mask och utsuget förbättrades så skulle han kunna fortsätta. Men de hade ju ingen makt att ställa krav på företagaren - och Arbetsmiljöverket hade inga inspektörer.

Mannen från Facket tyckte det vimlade av utsug, men det var värmefläktar han såg. Kunde tydligen inget om det där.

Vi bad om ett Capsaicintest på Allergologen, men de vägrade för att ETT symtom saknades: hosta!

De "enda" SHR-symtom han hade var:

- Sveda i irriterade ögon
- Yrsel
- Illamående
- Huvudvärk
- Onormal trötthet
- Sluddrigt tal efter jobbet
- Irriterade, svullna slemhinnor i hals och näsa
- Ibland tryck i huvudet - bihålorna
- Svårigheter att andas, särskilt kall, rå luft
- Tryck över bröstet
- Alkoholintolerans
- Höjdsjuka

Och eftersom detta tydligen sågs som en bagatell så fick han inget Capsaicintest! Pricktestet visade allergi mot gräs men det är ju sjukt att testa billackerare med detta test! Fuck! Lungkompression hade han inte - än, så därför fick han fortsätta plågas och ha en lön eller gå ut i arbetslöshet. Markus valde att lida och tjäna pengar - ha ett "normalt" liv.

Under alla dessa åtta år har vi sökt efter utvägar men inga funnit. Kraven på diverse enkla utbildningar höjdes oavbrutet och gymnasium var nödvändigt. Det var förresten tur att han inte blev lastbilschaufför eftersom hela åkeribranschen har åkt utomlands, d v s arbetet utförs att icke-svenskar.

 Men så började kompisens företag komma igång och blomstra. Jag blev så glad när jag såg det nyss: en snygg affär, där jag definitivt kommer att köpa min nästa moped. Det fanns gott om två- och fyrhjulingar och en stor verkstad. Det enda som fattades var - MARKUS! Han fattas just nu, vårruset har börjat och kompisen jobbar dag och natt. En duktig mekaniker jobbar kvällar och helger.

Kompisen ringde AF och sa att han ville anställa min son med lönebidrag, eftersom Markus har diagnoser och inte är fullärd mekaniker utan ju går in som lärling. Vad sa AF då? De sa: "NEJ! I så fall måste han ha ett INTYG från läkare, som säger att han ALDRIG kan arbeta som billackerare mer." Markus har haft lönebidrag i många år men när han blivit skicklig billackerare sa han upp det. Men AF tyckte tydligen det var fel med ärlighet och tog fram hammaren, beredd att krossa en kämpande själ.

Där står vi nu, med Allergologens avslag i färskt minne. Det är inte Markus fel att sjukvården inte har verktyg att diagnosticera SHR, men det är han som ska betala priset för en undermålig vård.

AF - vad ska man ha dem till idag? Är deras enda uppgift att döda människors drömmar och att slänga deras talanger på soptippen? 

Vid en kort tids arbetslöshet skickade de Markus till ett Lastbilsföretag för att sopa golv. Det skulle väl passa en Billackerare. Last-Bil - nästan samma jobb, eller hur? Men Markus returnerades av företagaren som menade att Markus var överkvalificerad. Efter det hade de inga fler idéer och sonen återvände senare till billacken.

I morgon är dagen D. Då skriver läkaren intyget som är nyckeln till framtiden eller så säger han att han inte kan bevisa något så luddigt som SHR. Och att tro på en människas ord - det duger inte?

Människor går under i massarbetslösheten - i depression och droger. Vissa blir kriminella. Vissa tar sina liv. Allt fler dör på arbetsplatsen, som ju inte är utsatta för några inspektioner längre - de är många som dör i onödan eller skadas för livet.

Det är som ett slagfält. Blödande inom sig kommer människor till Arbetsförmedlingen och möts av känslolösa robotar. Träffade en av dem och blev rädd när jag märkte hur otroligt kall och okänslig hon var.

Jag ville, om jag kunde, rädda min sons liv. Arbetet är en väldigt viktig del av en människas liv.
Men jag kan inte. Har gjort allt. Mitt liv har varit ett enda långt krig mot samhället för att skaffa hjälp åt min autistiske son. Nu är jag rätt gammal och svårt sjuk. Vad gör man då? Jag vet svaret. Det är:

TILLIT!

Men om man är så rädd och ledsen att man inte orkar lita till Livet - vad gör man då?
Jag har lyssnat på en låt hela kvällen och gråtit oavbrutet. Gråt reducerar ångest kraftigt. Sången handlar om en önskan att våga tro på Kärleken, men detta ligger nära att våga tro på Livet. Eftersom jag var för blockerad för att be till Gud så öppnade jag dörren till Kärleken med mina tårar. Om du känner igen dig i något här så rekommenderar jag dig att gråta med till denna sång:

https://www.youtube.com/watch?v=zNLzN9hxDLU

Nu försöker jag tänka att dessa vänners förenade längtan att skapa något nytt är en kraft starkare än Förnedringskassan. Vi är våra drömmar. Jag-Markus-Vännen drömmer samma dröm och, som jag ser det, lever vi alla i den skapande urkraften. Låten "Se på mig!" översätter jag gärna till en högre kärlek, som aldrig lämnar oss. Den lyssnar jag till medan jag torkar bort mina tårar:

https://www.youtube.com/watch?v=ERmpNKRnT3U






   

MASSAGE - enklaste vägen till Himlen!

Någon som vill mig väl ringde och frågade om jag inte hade planerat att göra något trevligt snart, som kunde få mig att må bättre? (Hon vet att jag fick en del pengar för ett tag sedan.)

 ”Nej, jag kämpar för att få tillbaka min förstörda nattsömn efter min underlivsoperation. Och så väntar jag på att få en proteshand snart Efter operationen blir jag ju svårt sjuk eftersom jag inte får äta cellgift mot RA på ett bra tag. Vad ska en svårt sjuk människa med pengar till? De kom för sent."

 MASSAGE, sa min syster! Det orkar du väl? Det är ett sätt att må bättre. Jag betalar!

 Hmm, det var ju inte nödvändigt att hon betalade, men genom att lova det så pressade hon mig till att boka en tid hos en massör. Får man en gåva så brukar man ju säga Tack!

 All min fysiska och psykiska smärtan lagrar upp sig i musklerna runt axlarna (söndervärkta) och i ryggen. Där sitter  min oro och ängslan som stänger mig ute från Livsglädjen. Jag har fått massage ett par gånger förut, så det hade jag lärt mig. Men effekten sitter ju inte i mer än några timmar, möjligen en hel dag. Jag kämpade med mig själv: ”Är det värt att satsa på en så kortvarig lycka?” Tja, eftersom min syster bjöd så bestämde jag mig för att satsa.

 Valet kom att bli en man som är både osteopat och massör. Jag ville nämligen bjuda min väninna på en osteopatbehandling p g a svåra smärtor i ben och rygg. Det var lättare för mig att ge kärlek till mig själv om jag samtidigt fick ge den vidare till någon annan, det är min livsfilosofi.

 Massagebordet var annorlunda men funkade bra. Mina söndervärkta axlar hamnade i luften och slapp belastning, så att jag kunde slappna av. Massören tog i så hårt som jag önskade och det var ganska hårt. Inflammationerna skapar ju muskelknutor som ska bultas ut.

 Av hans brytning att döma gissade jag på att han hade tysk bakgrund – alternativmedicinens hemförlovade land. Det var inte helt fel gissat. Men större delen av honom var från Kosovo. Så kom vi då att jämföra svensk sjukvård med den i Kosovo och det var Sverige som drog det kortaste strået. Jag tvivlade inte ett ögonblick på det han själv tyckte och en högt uppsatt överläkare i Sverige hade sagt: ”Svensk sjukvård ligger på samma nivå som Afghanistan – om man bortser från en del mycket dyra och moderna apparater som svensk sjukvård äger.”

 Själv hade jag testat engelsk sjukvård i ett läge där Sverige svek och sedan dess var mitt förtroende för svensk sjukvård knäckt, med undantag av det fåtal läkare som ser sitt jobb som ett kall (de är få) På ett mycket osvenskt sätt berättade min massör att hans mamma nyss dött av obehandlad cancer. De åkte in till sjukhuset varje dag, men skickades hem med några käcka hälsoråd tills hon dog av sin cancer – i onödan.

 

En känsla av gemenskap skapades och jag kände stark medkänsla med killen, som var i min sons ålder. Jag kände kärleken fylla varje cell av mig medan jag andades allt djupare och oron gav upp inför trycket av de bestämda händer som knådade ut dem. Sedan var allt tyst och fridfullt i hela rummet.

 Isoleringen i hemmet har gett mig en viss agorafobi eller vad man nu kallar detta med att man börjar undvika att gå ut på stan planlöst när det inte finns någon vän att träffa.

Men nu var jag fri som en fågel och kunde flyga vart jag ville!

 

 

Där jag stod på gatan kände jag att något hänt: min rofyllda själ var nu helt öppen för att bli ledd till de människor och situationer som var bra för mig och dem, en dag som gjord för synkroniseringar.

 Jag hamnade i kyrkans diakonala hus där jag fick några fina samtal med två personer jag gillar. Jag antog senare utmaningen att spela på en bredhalsad gitarr utan bandmarkeringar. (Jag behöver smal hals)  Lugnt och metodiskt bekantade jag mig med den och med den psalm som skulle spelas. Rösten var kristallklar p g a mitt avspända tillstånd och jag ackorden klingade fint, trots den gamla gitarren.

 Det fanns ärenden jag behövde uträtta och de gick alla lekande lätt. ”Min” frissa fanns på plats trots att hon brukar var uppbokad och jag var i akut behov av en klipp.

 Där jag gick på gatan "råkade" jag passera en hälsokostaffär och den inre rösten sa: "Stopp! Du behöver köpa något här Tranbär! Jag hade årets andra urinvägsinfektion på gång och ville inte sugas ned i antibiotikaträsket, varje kur gör mig mer känslig för nästa angrepp. 

Expediten föreslog ett medel med tranbär och annat, b l a några miljoner mjölksyrebakterier för att skapa balans. Efter fem dagar med CRAN CURE var jag fri från infektionen, så att jag kunde ta det cellgift jag måste ha för att överleva!!
 

 Till sist behövde jag äta ute och när jag var mätt och nöjd "råkade det dyka upp en gäst", som jag hade haft ett spännande, andligt samtal med sist (New Age). Han blev glad att se mig, så vi fortsatte det där samtalet. Var mer påläst nu och hängde med bra i hans tankegångar. Helt klart ett spännande och dynamiskt samtal. Kändes som ett bra slut på dagen. Vi ses kanske igen på någon av de meditationsställen han nämnde.

 

Jag har nu omvärderat min syn på massage

Kropp-själ-ande är ju en helhet så det är inte märkligt om effekten slår igenom alla lagren av det en människa är. Effekten varade mer än några timmar. Det blev lättare för Livet att leda mig rätt och synkroniseringarna blev många.

 Tänk om den snåla sjukvården insåg vilket enormt verktyg massagen är för att hjälpa människor med svår värk och oro/ångest. Här kan man slå många flugor i en smäll och faktiskt åstadkomma ibland oväntade effekter av den där välmående dagen. 

 

 Mina extrapengar kommer nog i hög grad att gå till massage, nu när jag anat ”the Secret”, egen version.
 

Det är lättare att bara ligga där och andas ut än att klistra fast 100 positiva affirmationer i lägenheten.

 

Jag misstänker att äkta andlighet är att leva med lätthet och att släppa taget.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

DU ÄR INTE DIN HJÄRNA!

Jag har försökt delta i vissa diskussioner på diverse forum under senare tid, men tycker det gått rätt dåligt och gissar varför. Min hjärna fungerar allt långsammare. Skälen är många. Jag är nu något över 60, har haft värsta formen av Artrit i 39 år + en rad följdsjukdomar.

Cellgift blir man trött av. De 20 operationerna jag har genomgått har varit trauman för min kropp - och kroppen minns, även om det som hänt under narkos. Starka värktabletter ger viss hjärndimma som alla vet.

Att ledgångreumatism bryter ned nervtrådarna i hjärnan, på vilka synapserna sitter, vet dessvärre inte alla. Det är dessa synapser som ska ta emot de elektrokemiska budskapen från andra synapser. När ingen mottagare för budskapet finns nära då börjar grubblandet: "Vad hette hon nu igen?" Och sedan väntar man. Till sist slutar man vänta och ger upp. Där står jag nu. Jag har accepterat att den där reumatologen i London, som jag talade med, hade rätt: "This you can NOT avoid: Memoryloss!

På forum etc ska man ha en ÅSIKT. Jag tror att många av oss nästan identifierar vårt jag med våra åsikter. Jag är vad jag tänker, tycker, skriver och säger. Det gäller att vinna diskussionen, att ha rätt. Argumentationsteknik och retorik har blivit väldigt betydelsefullt idag då vi i hög grad lever genom någon form av datorer.

ÄR JAG VAD JAG TÄNKER - ELLER NÅGOT MER?

Jag har under åren förlorar många leder och funktioner men har ändå sett det som att JAG är densamma. Kanske har jag då förknippat detta "jag" med min hjärna. Men det är dags nu att ställa in siktet högre än så. Jag är min ande. Alla tror ju inte att vi har en ande som går vidare efter döden, men många misstänker det starkt.

JAG ÄR MIN ANDE!

Jag har tidigare beskrivit några nära-döden-upplevelser. Det är inte alls någon konstig känsla att vara utanför kroppen i ett tillstånd av absolut frid och lycka, titta ned på sin kropp och tänka: "Oj då, så förvärkt jag/hon är!" Det var som att se sina jeans hänga över en stolsrygg, inte alls märkligare än så.

Jag är verkligen inte min kropp och alltså inte heller min hjärna - men en del av något större.

Ändå kan det vara svårt att inte fullt ut respektera någon som är dement och talar obegripligt.

Jag minns den demente, svamlande mannen på ett café som gav mig en bok i parapsykologi, som svar på mina frågor kring de fenomen jag varit med om under livets gång. Han var i denna stund ett redskap för en större Kraft, ett Medvetande som ville ge mig svar på några av frågorna. Jag minns det starka ljuset i den mannens ögon. Ja, hela ansiktet strålade som på en ängel.

En annan man hade också just så där strålande ögon, som öste kärlek över omgivningen. Det var som om dessa två redan hade ena benet över på andra sidan. De hade glömt det mesta men verkade minnas det viktigaste: KÄRLEKEN.

På forumen överträffar den ene den andre i argumentationsteknik. Man länkar vilt till alla möjliga vetenskapliga avhandlingar. Och detta är ju inte fel i sig. Men hur mycket kärlek, uppmuntran och vänlighet finns det på Flashback eller liknande forum? Jag vet att vänlighet förekommer men det vanligaste är att söka upp andras brister i det de skrivit och sedan gå till attack så hårt man kan utan att bli avstängd. Vi har gått vilse.

 När jag har behov av att lyssna på en klok man eller kvinna så går jag ofta till Youtube och lyssnar på Mojji. I den här sessionen talar han om den där friheten jag skrivit om, frihetens från tankens och det falska medvetandets tyranni:

Jag ser demensen som en skonsam övergång till efterlivet. Hur många svåra upplevelser skulle man inte vilja slippa minnas? Gnistor av vishet kan spraka till i en gammal kvinna jag möter på en buss. Som sprakande höstlöv i en mängd färger är vissa människor om hösten innan de övergår i nästa dimension.

Jag har inte mött den där respekten jag skulle vilja möta, nu när mitt närminne håller på att vissna bort, men man kan ju inte begära så mycket av sin nästa - egentligen ingenting alls. Men jag ber mig själv om att vara skonsam mot mitt sönderfallande "jag", åtminstone lika tacksam som när jag håller en älskad men trasig tröja i min hand, som jag helst inte vill slänga p g a alla invävda minnen.

Fast, visst finns den tysta bönen inom mig:

BE GOOD FOR GOODNESS SAKE!!!!

Tack och farväl - SPENSHULTS SJUKHUS!

Jag skrev tidigare ett blogginlägg som jag nu har raderat. I samtal med min reumatolog hade jag fått uppfattningen att Spenshult från år 2015 enbart tar emot patienter med privat försäkring.  Men så var inte fallet. Det är snarare så att Spenshult går under efter sommaren 2015. När jag var där förra veckan för att förbereda en operation fick jag veta att den måste genomföras nu på våren. Operationerna kommer därefter att utföras i Halmstad av Capio Movement.

En upphandling har ägt rum och det brukar ju vara så att man sluter avtal med det företag som kan erbjuda billigast vård, vilket i det här och många andra fall bli CAPIO. Kvalitén ska förbli lika hög, lovar man, trots att vården nu blir 5 miljoner billigare per år, men det där tror jag inte ett dugg på. Kvalitet och hög bemanning kostar pengar, så är det. Kvalitet har alltid kostat lite mer.

Forskning, sluten vård, rehabilitering, operationer mm strös ut på olika plaster i Halland. Redan detta är en stor nackdel. Att ha allting samlat på ett ställe, i en mycket vacker miljö, är självklart det bästa.

Den anrika, fina herrgårdsbyggnaden ska säljas. Till vem? Reumatikertidningen skriver att rehabilitering ska fortsätta finnas på Spenshult men då byggnaden ska säljas låter detta för mig märkligt? Tycks få motstridiga uppgifter när jag googlar.

Mitt besök på Spenshult nyss var det första men gav ett mycket positivt intryck. På kort tid fick jag där träffa en sköterska, få EKG utfört, samtala ordentligt med kirurgen om vad han skulle göra med min högerhand. Goda nyheter var att höger handled inte längre behövde opereras eftersom skelettet han stelnat till allt mer, d v s stabiliserats, och därmed minskar risken att handen vrider sig åt höger och drar med sig fingrarna i fallet.

Fick även ett samtal med narkosläkaren. För första gången i mitt liv! Jag förklarade min paniska skräck för att man skulle försöka ge mig nervblockad mot min vilja (vilket tidigare har skett).

- Jag blir inte bedövad av nervblockad för att jag har viss autism, d v s ett annorlunda nervsystem.
Vågar du tro på det? Jag har neurologiska störningar som påverkar bedövningsmöjligheterna.

- Ja, varför skulle jag inte tro på dig? svarade läkaren med ett stort leende. Du har ju skrivit: Önskemål generell anestesi.

- Javisst, menar du att min önskan beviljas och respekteras?

- Självklart, sa hon, och lät sitt ansikte lysa emot mig. Trygghet.

- Jag är mycket smärtkänslig och klarar inte av ännu en smärtchock, ledoperation nr. 19. Jag måste få morfindropp för att orka. Går det att få?

- Visst, vi ska ge dig vad din kropp tål, inte mer.

När alla frågor var ställda och besvarade fikade jag och min son i det trevliga caféet och tog en promenad i de vackra omgivningarna. Jag kände både glädje och sorg inom mig. Glädje: Jag visste att jag var i goda händer och hade ju redan bevittnat den effektivitet som fanns här. Sorg: Sommaren 2014 kommer jag knappt alls att få uppleva, eftersom jag måste opereras och inte kan köra moped på hela sommaren, d v s sällan få komma ut i naturen. (Kan inte gå långt) Jag trodde att verksamheten skulle löpa året ut, inte t o m våren bara.

Bra, högkvalitativ sjukvård ska nu gå i graven. Och ersättas av vaddå? Av RISKKAPITALBOLAG:

 vinstdrivande vårdföretag, vars primära mål är att sno åt sig så stor förmögenhet som möjligt, på bekostnad av sjuka och svaga. Spenshult förlorade upphandlingen därför att Capios anbud var 5 miljoner billigare - väldigt lite pengar i sammanhanget. Jag ser det som en katastrof eftersom jag läst och hört allt för mycket om Carema-skandalerna: människor i mängd har dött av vanvård. Capio har köpt upp Carema. För att bli av med dåliga rykten byter man namn då och då. Äldreboende drivna av Carema kallas visst Vardag nu. Kul. Men de gamla kommer att svälta ihjäl lik förbannat.

En länk till ansvarig på Spenshult med lika pessimistisk syn på skeendet som jag har:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=128&artikel=5696673

En artikel nedan beskriver sanningen som den är.
Capios vd Thomas Berglund har i en intervju med Affärsvärlden sagt att ”Sjukvård är lite som McDonalds”. Kan man anta att det nya "Spenshult", Capio Movement, kommer att bli lite som McDonalds? Onyttig snabbvård som man bör undvika?

http://www.nt.se/arkiv/2014/02/05/Tidningsdebatt/9463231/Capio-ndash%3B-en-vinstmaskin-p%E5-skattepengar.aspx

Det finns säkert hundratals exempel på vårdskandaler som har att göra med Carema-Capio:s vårdcentraler. Här är ett:

http://www.expressen.se/nyheter/fick-diagnosen-fet---men-hade-lungcancer/

Det man inte gjorde i detta fall och tusentals andra fall: Man skickar inte patienten till röntgen, därför att det kostar pengar! Dessa vinstdrivande företag måste ju spara och låta det stanna vid en snabb, enkel undersökning med blodprov. Ständigt dör människor runt mig som aldrig blev röntgade och därför upptäcktes inte cancern i tid.

Den här länken visar tydligt och klart hur riskkapitalbolag, där Capio/Carema är inblandade är konstruerade och vilka enorma vinster de högsta cheferna drar in. Borde inte pengarna gå till just vård, bara vård?

http://www.dn.se/ekonomi/de-tjanar-pa-vanvarden-av-gamla-och-sjuka/


Lämna gärna en kommentar nedan! Det går!

Tillägg: Har nu opererats och frågat personalen om de vet vad som händer med byggnaden, men det var ingen som visste något mer än att byggnaden har sålts, så någon mera RA-vård lär det inte bli.

Idag är det den 13 juli och den dag då Spenshult gick i graven! Farväl kära vän! Vi är många som sörjer ditt dödsfall!

PS. Jag hade frågor kring träningen efter min protesoperation men kan inte ringa och fråga någon något. Oklarheterna får hänga i luften. Trodde det fanns personal kvar ett litet tag till ...


TILLÄGG:

Jag undrade vad som sedan skulle hända med Spenshults byggnader? Jodå, Bert Karlsson hade kollat in stället och förhandlat med Migrationsverket. Men uppenbarligen blev det ingen affär.
En arbetsterapeut sa att Spenshult låg för långt från affärer, café etc. Så framtiden får utvisa vad som kommer att hända med denna vackra plats.

UPPDATERING: 15-02-03

AFFÄREN ÄR KLAR! SPENSHULT HAR NU BLIVIT ASYLBOENDE FÖR 700 PERSONER I OSKARSSTRÖM - 4000 INVÅNARE!

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=128&artikel=6084578

Sverige hade inte råd att behålla det av många reumatiker så älskade Spenshult, där forskning, behandlingar, träning, bassängträning, operationer och rekreation fanns samlat i en mycket vacker miljö! Nej, det fattades 5 miljoner kr. Men staten har råd att lägga ut ca 8,5 miljoner/månad för människor från andra länder. (Snittkostnad 400 kr/dygn per person)
Att sätta en gräns för kostnaderna i detta sammanhang betraktas som ett uttryck för FASCISM. Men att lägga ned sjukhem och andra vårdplatser för behövande svenskar är inte fascism utan det är ?????????

Dagens nyhet var att pensionerna ska sänkas 300 kr/månad nästa år. Så, hur positivt är det med obegränsad invandring för de svagaste grupperna? Jag är ärligt talat rädd.

Allt Fler Dör av Lågriskoperationer!

Nyheten kom häromdagen: 7 % av de som t ex gör en knäprotesoperation dör i sviterna av denna, genom infektioner eller annat.

Orsaken är att vården går på knä. Brist på sjuksköterskor, sa de, och så är ju dessa väldigt stressade. Man nämnde inte att patienter skickas hem från sjukhuset väldigt tidigt och ofta med bristfällig uppföljning. Där hemma kan patienten sedan råka dö. (Fick infektioner efter min senaste cellförändrings-operation, som ingen uppmärksammade och det ledde till komplikationer som jag nog får leva med livet ut.)

Nyheten var inte så trevlig för mig som snart ska göra en s k lågriskoperation: ska byta ut knogarna mot konstgjorda: av metall och plast. Det måste vara ett svårt hantverk det där, särskilt som de avslitna senorna är fastsydda i pekfinger-senar två ggr.

Jag har gjort de flesta av mina tidigare 17 ledoperationer på allmänna sjukhus, men inför denna svåra operation stegrade jag mig. Kände att jag inte vågade operera mig på ett allmänt sjukhus. Jag behövde Sveriges bästa handkirurg - Sollerman och den goda omvårdnad som Spenshults sjukhus gjort sig känt för.

I ljuset av den nyhet som kom i veckan är jag glad att jag valde ett annorlunda sjukhus, specialiserat på mest reumatiker, med stor erfarenhet och de bästa läkarna.

Jag sökte pengar till min operation i sista minuten, utan att veta hur sent ute jag var.  Men nu vet jag: Spenshults sjukhus utför inga operationer alls f r o m sommaren 2014!
 Hade skjutit länge på min operation, den som jag ville att just Dr. Sollerman skulle utföra. Han har opererat mig förr. Jag hade säkert väntat med operationen ett år till om inte ödet hade hjälpt mig på traven genom en trafikolycka.

Jag befann mig inne i en rondell med min älskade, handikappanpassade moped, mina ben, då jag måste göra en väldigt snabb inbromsning. Detta kräver att jag lyfter handen från gashandtaget och omfamnar bromsen, som jag märkte låg allt för långt bort från mina förvärkta fingrar. Jag hann inte.

Som i en mardröm gled jag rakt in i baken på framförvarande bil - KRASCH! Jag flög i gatan förstås, men tog mig snabbt upp igen. Bilföraren fick mina uppgifter till försäkringsbolaget och skadorna var inte större än att jag kunde köra hem igen.

En trafikolycka är väl alltid något negativt? Eller kanske inte? I det här fallet ledde det mig till att kontakta reumatologen och be om en handoperation på rätt plats i rätt tid. Spenshult håller en mycket hög standard = lägre infektionsrisk.

KNOGPROTESER FÖR REUMATIKER - SÅ HÄR GÅR OPERATIONEN TILL:

http://www.ortopedisktmagasin.se/OM408.pdf

Bild finns på sidan 12. Jag tränar mig på att våga titta på bilden eftersom jag är en av dem som inte tål se en droppe blod utan att svimma, d v s fel typ för sådana här operationer.

Hur Kan VI Hjälpa Tiggande Romer?

Ja, nu har jag grubblat ett bra tag. Som tidigare i inlägg tror jag inte att Sverige har råd med fortsatt massinvandring, med de höga bidrag som utgår, med det höga antal analfabeter och lågutbildade vi har, som ofta aldrig kan ta sig in på arbetsmarknaden. En tragedi både för dem och oss.

Vår välfärd vacklar. Jag vacklar. Att låta hundratusentals romer komma hit för att få bostad och bidrag skulle snabba på kraschen. Vi kan låta vissa komma hit för att få det bättre, men inte alla.

 Bland oss som vill ha mer reglerad invandring finns det många som vill hjälpa på plats, och i Rumänien är det åtminstone inte krig! Så  VI KAN HJÄLPA! Hur och varför  - det handlar detta inlägg om.

Kanske tycker jag att kåkstäderna kan få stå där och tiggeriet fortsätta tills vi har kommit på bättre lösningar. Jag anser att Rumänien ska ta hand om sina romer och vi om våra. Så frågan är hur vi ska få Rumänien att ta sitt ansvar och i hur hög grad de kan. Det är ett fattigt land. Min uppfattning är att regeringen är korrupt och ljuger och att EU inte fungerar. Hjälpen kommer inte fram, men fastnar i byråkratins och maktens korridorer i Bryssel.

En klargörande artikel:

 http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/rumanien-sviker-sitt-ansvar-for-romerna_8779168.svd

”Samtidigt förnekar Rumäniens premiärminister Victor Ponta att den romska minoriteten i Rumänien är diskriminerad. Hans regering talar vitt och brett om romsk inkludering när de träffar sina europeiska kollegor, men bryr sig inte om att samfinansiera de EU-projekt som finns för att hjälpa romer.”

 DN:s artikel nedan tar jag emellertid avstånd för. Det verkar som att man naivt tror på vad ambassadören säger. Hon lägger ju skulden på romerna och menar att det inte finns skäl att tigga. Hon påstår att mängder av integrationsprogram är igång och att arbetslösheten är låg. (De flesta romer är arbetslösa!) Hennes ord påminner om missbruksenhetens i Småstad: "Nej, inga härbärgen! Det försvårar vår behandlingsplan! (De har ingen plan!)

http://www.dn.se/debatt/att-tillata-tiggeri-forsvarar-for-romerna-att-integreras/

 Berättelserna jag har tagit del av, romer jag mött, diakonissan som arbetat i Rumänien, flera Youtube-filmerna säger något annat. Och det faktum att romerna ständigt återkommer hit, trots att de inte erbjuds bostad eller bidrag talar sitt eget språk: de lever i misär där hemma.

Men Correns artikel är rakt på sak. Man genomskådar Rumäniens fagra ord. De har fått 1 970 miljoner Euro och använt dem till Vad? Deras utstötta, förföljda folkgrupp romerna tycks inte fått särskilt mycket. De måste faktiskt få hus att bo i och ett bidrag till mat mm, så att de har en chans att utbilda sig och komma igen.

http://www.corren.se/asikter/torbjornskronika/tiggare-och-fri-rorlighet-6743373-artikel.aspx

”År 2012 betalade Rumänien 1 457 miljoner Euro i EU–avgift och fick tillbaka 3 427 miljoner Euro. Netto:1 970 miljoner Euro. Lägg därtill stora belopp i projekt som på papperet handlar om att fixa vettiga villkor – bostäder, jobb, utbildning – åt till exempel den romska befolkningen.

 Rumänien är ett av EUs tre mest korrupta länder (Transparency International, 2013). Förra året diskuterade parlamentet en lag som skyddar politiker och höga statstjänstemän från att dömas för brott. Slutsatsen skriver sig själv: Många miljoner av EUs stöd till Rumänien hamnar i de politiska bossarnas fickor. De fattiga fortsätter att leva i elände. Att ta sig till Sverige och tigga på gatorna framstår som ett alternativ.”

 En annan artikel, skriven ”inifrån”, av dem som bor i Rumänien och VET vad som gäller bekräftar det Corren skriver: (Ooops, sidan tycks ha utgått!)

http://www.socionomen.nu/text/rumanien-sedan-finanskrisen-har-barnfattigdomen-okat-igen

I artikeln får vi veta att med EU-byråkratin har det blivit sämre. De sociala fonderna är liksom fastfrusna. Förut gick det att söka pengar nationellt och internationellt men EU-byråkratin har blivit en bromskloss. Denna artikel är mycket läsvärd!!!

HÄR tycker jag att en stor del av tiggarproblemet sitter. Eftersom EU-bidragen fryser inne eller går till korruption så kommer hjälpen inte fram, men tiggarna kommer hit. En sak är klar: Hjälp behöver de!

 Jag röstade emot EU. Denna situation är skapad av EU och hjälpen ur den tycks inte komma därifrån. Går det att pressa dem hårdare? Utdela straff? Hur påverkar man EU-parlamentarikerna i deras slutna rum? Jag röstade nej för att jag trodde att vi skulle stå där maktlösa en dag, som nu.

 Om EU inte kan påverkas så återstår välgörenhetsorganisationerna, de stora, de små och de privata initiativen.

 Jag skrev något här som jag nu raderat. Jag var inne på tanken: fadderbarn. Fel. Ska man ge pengar så måste man hjälpa hela storfamiljen. De kan dessvärre prioritera på ett sätt som vi ser som fel, men vi ser inte som de ser, därför att vi inte har deras bakgrund. De lever ofta för stunden, för familjen och får de pengar går de ofta till en massa god mat och cigaretter så att gruppen kan festa och vara glada - en stund. De fattigas liv blir inte så långt (ofta bara 45) och om man ofta lider brist på mat och glädje i livet så kan jag väl förstå deras val - vad de i första hand gör med pengar. Många saknar förmåga till långsiktigt tänkande, precis som jag, med mina sjukdomar. Många dör p g a bristfällig vård. Man kan döma dem som röker ihjäl sig på vildtobak, men vem kan döma som inte själv levt i total misär? Inte jag.

Stoppar in en bild från socionomen (länk ovan!): 28-årig, döende mamma, som ju inte har fått den bröstcancervård hon borde ha fått, i tid. Bor i ett kallt skjul på en soptipp i Bukarest.

Det bästa är när människor eller organisationer kan bygga upp ett liv på plats tillsammans med romer som har motivation att kämpa för en framtid man förut inte såg. Jag vet inte vilken organisation som är bäst, men IM verkar bra.

http://www.manniskohjalp.se/search/site/rum%C3%A4nien

 IM, Individuell Människohjälp gav min funktionshindrade son 10 000 till körkort en gång, vilket gör att jag har förtroende för den organisationen. Han skulle inte kunnat få jobb utan kortet. Jag har läst att de är verksamma i Rumänien.

 Någon förespråkade denna kristna organisation, där romerna måste ta aktiv del i uppbyggandet av ett hus och senare betala av det:

http://www.habitat.org/where-we-build/romania

Det finns ju de där hjältarna också, som tar saken i egna händer: frivilligarbetarna:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=95&artikel=5752323

 http://www.aftonbladet.se/svenskahjaltar/article16170794.ab

Tillägg: Efter ett samtal idag med en kvinna som lagt ned mycket tid på Rumänien så kom det fram, det som också socialarbetare i Rumänien har sagt: Det är en svårintegrerad grupp.

Som jag ser det: Om min mormor hade levt som slav, så skulle det påverkat min mamma och också mig. Initiativkraft, livskraft, självförtroende - hur skulle det vara ställt med det? Och om alla tyckte jag var värdelös bara för att jag är svensk?

Stammen håller tätt ihop och vill inte skiljas åt. Exempel: En familj erbjöds plats på ett kristet kollektiv med rum, mat och skola för barnen. De sa nej. De skulle då komma långt bort från sin stam och de offret kunde de inte göra. De valde att leva tillsammans med mannens mamma, storfamiljen och misären: som ibland lyses upp av god mat och fest: när t ex några tiggare från Europa har fått ihop pengar till god mat. "Låt oss äta och dricka, för i morgon ska vi dö - tillsammans!"

Nå, vad dessa fattiga, märkliga och utstötta människor hittar på, så måste man nog förstå den djupa Nöden för att kunna förstå dem som bara lever för nuet och inte kan ta tag i sitt liv för att man inte vet hur, hur man tar sig ut ur Mörkret.