Tell the world I'm here!

Det var synd att inte Munther vann Melodifestivalen med sin låt "Tell the world I'm here to change it!" därför att både melodin och texten är bra.


Vad jag gillade med texten var den ungdomliga ambitionen att vilja förändra världen - förhoppningsvis till det bättre. Är den tanken för ambitiös? Nej, det tycker jag inte. Vi är alla här för att bidra med någonting, bejaka sina drömmar, försöka förverkliga dem och att satsa allt på det man brinner för.

"I AM" råkar var det första namnet på Gud i Bibeln och som jag ser det är vi alla bitar av en gudomlig helhet och därmed stora i all vår litenhet. Att ställa sig på ett berg och skrika ut: "JAG ÄR!!!!" känns för mig som en bra metod att bygga upp sitt självförtroende och komma till självinsikt. (Hmm... borde pröva det någon gång. Kungklippan i Fjällbacka kanske?)

 

 

 Hitler tyckte förstås också att han hade en kallelse att förändra världen, men han hade dessvärre fel verklighetsuppfattning, liksom många andra. Att ha som mål att "bli något" eller att tjäna pengar är inte heller särskilt bra mål eftersom det kan gå ut över andra. Så, orden landar inte rätt förrän man har kontakt med sitt hjärta.

 

Att skapa och ge ut musik kan vara en bra idé med tanke på hur viktig musiken är för många av oss. För mig har den alltid varit den bärande kraften. Genom den musik jag själv skapat eller andra har jag, trots onda leder, orkat GÅ till jobbet, ta lyckliga promenade i naturen, få glädje, tröst och inspiration. Men alla kan förstås inte förändra världen genom sång. Så därför är den fråga jag själv, som ung ställde mig - den fråga vi alla behöver ställa oss denna:

 

HUR KAN JAG BIDRA TILL EN BÄTTRE VÄRLD?

Eller, som Swedish House Maffia uttrycker det:

 

"WHO WILL  SAVE THE WORLD TONIGHT?"

 

 

 

 

 

Om du backar tre inlägg så kan du läsa om min ambition som ung att frälsa världen. De budskap jag fick från mina andliga lärare var inte alltid helt i linje med det jag kände inom mig, nämligen att jag ville HJÄLPA människor rent konkret att få det bättre på olika sätt, genom att använda andlig kraft eller det jag hade, det jag var.

 

Jag gav järnet och blev väldigt tacksam över de två människor jag fick vara med om att hjälpa, då de var nära att falla eller ta sitt liv. Men sedan jag hade legat svårt sjuk nästan ett år i RA och försökte ta upp tråden där jag hade tappat den var det inte lika lätt. Tröttheten låg som en tung börda över mig dag och natt. De människor jag hade ambitionen att hjälpa fick jag ge upp och bara konstatera att jag inte hade livserfarenhet, vishet eller kraft att göra det jag ville. Jag måste fokusera på att skapa något slags liv utifrån mina nya förutsättningar och ta in så mycket kärlek jag kunde finna, om jag skulle ha något att ge. Obs! Man behöver inte vara "färdig" för att kunna ge. Videon ovan gillar jag: Där är det HUNDAR som är med om att bekämpa våldet!

 

Sedan följde ett liv som på vissa sätt var vanligt: gifta sig, skaffa barn, radhus och bil. Sedan: skilja sig och hamna i rotlöshet, hemlöshet och förtvivlan. Alla/allt jag mötte inser jag idag var mina lärare: sjukdomarna, fattigdomen, lyckan, vänskapen, passionen, ensamheten, den existentiella smärtan - samt flertalet av jordens religioner!

 

Jag har skrivit mycket om de första lärarna, men tänkte skriva mer om de s k Andliga lärarna jag mötte. Problemet jag har att brottas med är hur jag gör en vägbeskrivning som är både sanningsenlig och ömsint. Det finns inga perfekta religioner, inga perfekta heliga skrifter eller lärare, inga perfekta kristna kyrkor och inga perfekta människor. Jag önskar inte trampa någon på tårna, men vissa varningar kan ibland vara på sin plats om man planerar en tur ut i andlighetens djungler. Man kan ta skada, men man också vinna vishet.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

ATT LEVA – att släppa taget!

I skrivandets stund är läget detta: Gynekologen har tagit ännu ett prov för att se om de två operationerna har fått mina förstadier till cancer att stanna upp. Om en månad får jag svar.

 

Den första koniseringen ledde till en supersnabb ökad spridning av sjuka celler. Den andra ledde till att jag i tre månader kom att kämpa hårt för att kunna andas, få hjärtat att slå normalt och att få sova några timmar. VC viftade bort mig förstås och gynekologen med. Men reumatologen såg allvarligt på mig och sa att jag antagligen fått inre blödningar och blodproppar, vilket leder till svårigheter att andas, tänka, gå o s v. Att skära i en för övrigt frisk kropp är inte samma sak som att skära i en svårt sjuk. Jag ska framöver genomgå en serie undersökningar - i slutet av vårdköerna!

Att ta bort livmodern verkar meningslöst sett ur detta reumatikerperspektiv. Jag kommer antagligen att dö av inre blödningar. Att inte operera leder på några års sikt till livmodercancer. Jag är inte i skick för något cancerkrig, vilket kroppen tydligt har sagt ifrån.

 Gynekologens ord förra veckan brast i fråga om logik:

-   Det kan räcka med kontroller…du kan leva med vissa cellförändringar…reumatiker får ofta det…
-   Aaah? Du menar att jag kan leva med en tvåa? (cellförändringar 1-3)
-   NEJ! Det menar jag förstås inte!
-   Men, då blir det ju ändå operation om det andra ingreppet har lett till ökad spridning igen?

 Gynekologen stirrade ned i golvet. Vi visste båda två att man inte kontrollerar bort förstadier till cancer. Man opererar bort dem, vilket inte funkar om man saknar immunförsvar och cellerna är i enda röra p g a 15 år på Methotrexate, lågdos cellgift.

 -  Men det är ju bra att du inte är överviktig!

-   VA? Det är ju just det jag är – överviktig.
-   Ja men, päron-övervikt är inte farlig. Man lever faktiskt längre med en viss övervikt!

Jag började tycka synd om henne. Det var tydligen så att hon försökte trösta mig, men nu hade hon verkligen hoppat i galen tunna! Ja, jag är för tjock, men nej, övervikt är inte livräddande.

Jag till läkaren: ”Jag vill bara att du ska veta en sak: Jag är inte rädd för döden men jag vill veta var jag står, så att jag kan planera mitt liv på bästa sätt!”

Jag har vant mig vid den osäkerhet som jag måste leva med så här mot slutet av mitt liv med Polyartrit. Livslängden brukar förkortas med 10-15 år, vilket i mitt fall skulle leda till en livstid på 68 år. Jag fyllde nyss 62…

 Så jag har bråttom med att berätta färdigt – vad detta liv lärde mig. Växterna skickar iväg sina frön med himlens vindar mot slutet av sommaren, för att vissa ska slå rot och ge nytt liv. Naturens lagar.

De flesta människor vill lämna något efter sig. t ex en bok. Men jag vet att det man lär sig mest av är EGNA ERFARENHETER, inte andras!

 Jag bjöd nyss in till födelsedagsfest, trots att jag inte fyllde jämt, för jag vet inte om jag någonsin blir 65.

 En gäst sa: ”Själv firar jag aldrig ojämna födelsedagar.” Jag svarade: ”Det här är egentligen inte en födelsedagsfest. Det jag vill fira är LIVET, det liv vi just nu håller i vår hand. Vi är ju alla vid liv just I DAG – och det är minsann ingen självklarhet!”

 Jag hade bjudit in två mycket viktiga vänner, en som stått mig nära de senaste 20 åren och en annan som var en slags nyckelperson de första 25 åren av mitt liv. De står för olika skeden i mitt liv, där jag genomgått en hel del förändringar i mitt sätt att tänka.

 Jag ville tacka dem för vad de betytt, men inte genom ett tråkigt tacktal, utan genom att påminna dem om roliga saker vi hade gjort tillsammans och få dem att sjunga med i sånger som har betytt mycket för oss alla. Vi älskar alla tre att sjunga och det är något man gör väldigt ofta i frikyrkan.

 

Mina vänner hade haft det tufft de senaste åren och jag hade sällan sett dem le eller skratta. Jag önskade av hela hjärtat (som en slags födelsedagspresent) att få se dem skratta igen, så jag

målade upp en hel del absurda bilder över livet för att vi skulle få en chans att skratta åt det. Till sist låg vi alla dubbelvikta av skratt i sofforna och jag njöt av att få se mina vänner bara asgarva åt allt elände!

LIVET BLIR INTE ALLTID SOM MAN TÄNKT SIG!

 

Många har ställt sig frågan: ”Vad skulle jag göra om jag visste att jag bara hade tre månader kvar att leva?” Det har jag med. Kanske har jag några år kvar, men det enda jag känner för just nu är faktiskt att bara skratta. Varför? Tja, allt det där vi tar på blodigt allvar, som t ex pengar – det har plötsligt, i mötet med döden, ingen som helst relevans! De är plötsligt värdelösa, för oss själva i alla fall.

 Det ringde ett par killar på dörren i syfte att öka min trygghet genom ett bättre ”öga” i dörren. ”Nej tack, sa jag, jag behöver ingen trygghet! Jag är döende i cancer!” 

Det var ett jättebra sätt att bli av med dörrförsäljare - rekommenderas! När de hade gått satte jag mig i soffan och fnittrade en lång stund åt min spontana "lögn". Jag är ju inte där än, men orden kändes märkligt befriande och tankeväckande. Ordet "trygghet" hade för mig nyligen fått en ny innebörd. Stackars killar! Jag hoppas de inte fick fler sådana där käcka kommentarer vid dörrarna.

 Jag minns en höst då mitt liv hade varit i fara och jag plötsligt fick en tillfällig gåva: Jag såg på ett transparant sätt in i en strålande andevärld. Jag såg mina respektingivande skyddsänglar, på lagom stort avstånd från lilla mig och ett starkt ljus, som en stjärna – det kom emot mig och drog sig sedan tillbaka för att upplösas i ett enormt ljus fyllt av andeväsen av olika slag.

 

 

 Närmast mig fanns något annat - någon form av små väsen runt mina ben, som delade min vardag med mig, och ville få mig att skratta åt mina misstag, att inte ta ”verkligheten” på så stort allvar. För vad är egentligen ”verkligheten”? Mina vänner fanns där i tre, sköna månader. Schizofreni? Nej, jag tror inte det - jag har aldrig mött någon lycklig schizofren person. Men det jag just då upplevde fick mig att känna mig harmonisk och fridfull. Jag kunde inte oroa mig för någonting, i stället fnissade jag åt dumma saker man ju ibland gör eller tänker.

 En man jag känner lite såg förvandlingen och tittade undrande på mig: ” På senare tid har du sett så … hmmm….harmonisk ut!??” Fast vi träffades i en av svenska kyrkans gemenskapsgrupper visste jag inte om det var opassande att ge förklaringen – GUD!? Ändå hade jag ingen annan. Under denna tid fungerade jag som en ”katt-magnet”. Jag visste inte hur jag skulle bli av med alla dessa främmande katter som plötsligt blivit så keliga.

 Dessvärre skrämde jag bort dessa mina små skyddsandar – genom Rädsla. (Jag tror de finns kvar, men jag kan inte längre känna av dem såsom då).

Jag är beroende av moped därför att jag bara kan gå korta sträckor. Och så blev den stulen! Jag drabbades av panik. Varför, varför lät jag oron ta över när jag innerst inne visste varför den blivit stulen? Jag hade nämligen tröttnat på den. Kickstarten funkade för dåligt på vintern. Jag ville inte längre bli utskrattad för att jag var en tant på 30-moppe.

 Min dröm var en bekväm EU-moped och om jag sökte fondpengar och lån skulle jag kanske få råd att skaffa en. Att förverkliga en dröm när man är fattig kräver ett visst inre och yttre arbete. Min dröm ville förverkliga sig nu och därför försvann min Puch Dakota, sedan jag hade bett den dra åt skogen. Tanken har en skapande kraft – varför kunde jag inte bara acceptera det?

 Det gick bra med fonder, lån, körkort osv. Sedan kunde jag, utan att bli utskrattad, glida omkring på min handikappanpassade EU-moped med elstart. Livet hade gett mig en knuff i ryggen för att få mig i rörelse. Det negativa hade egentligen haft en positiv innebörd.

 Dessutom blev det så att helgen innan jag tänkte ta provet för förarbevis behövde jag läsa igenom körskoleboken. Det slumpade sig så att min son skulle göra om sitt teoretiska prov för bilkörkort den där veckan.

Jag visade honom mina understrykningar och sa: ”Lär dig det här utantill – detta är kuggfrågorna du kommer att få!” Jag vet inte om det var mitt sunda förnuft eller mina synska drag, som fick mig att stoppa in viss, rätt värdelös, information i hans minnesbank, men hur som helst kom just dessa frågor upp – och han klarade, trots dyslexin, äntligen sitt teoritest för bil!!!

 Mina hjälpandar hade haft rätt: Jag kunde gärna ha gapskrattat åt det faktum att min oönskade, gamla moped försvann ut ur mitt liv. Jag kunde ha lett åt det gamla som försvann och omfamnat det nya som kom emot mig, för att det ÄR LIVET. Livet är ständig förändring och detsamma gäller de lättare dimensioner min ande ska övergå i. Att släppa taget om det gamla är att omfamna det nya. Inte storgråter vi över de brungrå löven, som ligger där på marken i november? Vi vet ju att de ingår i en ständig, meningsfull, förändringsprocess.

 

Jag har ofta lyssnat till den här låten och den tänkvärda texten. Hur mycket smärta tillfogar vi oss själva helt i onödan genom att hålla fast vid det gamla?

 

MAYBY THIS IS THE MOMENT OF REBIRTH?

 

 

 

 

 

 

 

HIMMELEN PÅ JORDEN

Som jag ser det så stoppade Gud min vilda framfart i den värld som jag till varje pris ville förändra.

 Det gjorde t ex ont i mig att prata med en ung, österrikisk, katolsk tjej, som var jätteglad medan hon höll på med sina bröllopsförberedelser. Hon skulle gifta sig med en annan katolik. Enligt min protestantiska tro borde hon vara ledsen för att hon hade ”fel” tro och därmed var i fara.

 Min världsbild och livsstil fungerade inte p g a en hjärna som envisades med att tänka själv och ett mycket känsligt hjärta. (HSP heter det numera). Om större delen av jordens befolkning var på väg till helvetet så skulle jag knappast kunna njuta av min himmel.

 Ett av de ”wakeup calls” jag minns bäst är när jag som ung pingstvän stod på kyrktrappan för att evangelisera genom att sjunga: ”Vill du bli verkligt fri, lycklig och glad, så öppna för Jesus din dörr!”

 Jag tvingades ställa mig frågan om jag själv var lycklig och glad eller helt enkelt en hycklare?

Jag hade mycket med mig i bagaget att bearbeta från min dysfunktionella uppväxt. Jag var på väg, men sannerligen långt ifrån målet. Måste jag verkligen vara lycklig? Och om jag inte var det, måste jag då låtsas vara lycklig inför de icke kristna, genom att alltid le?

 Många år senare landade de läkande orden från baptistpastorn Harry Månsus i mitt hjärta:

”Låt mörkret få vara mörker!” Han menade att äkthet är en förutsättning för mänsklig mognad: skratta har sin tid, sörja har sin tid. Religiösa masker förkväver sanningen. Nu menar jag inte att alla pingstvänner bär mask – nej! Det finns de som ÄR sanna och de som har haft ett bra liv från början – de som av naturen är naturliga!

 Men vi som måste kämpa oss till grundtryggheten måste också få tillåta oss att skrika och gråta innan vi kan skratta.

 Frälst eller ofrälst, svart eller vit, himmel eller helvete - det tankesmönstret gav ingen ro. Det tog minst 15 år för mig att montera ner den ”Berlinermur” jag här talar om, den som skiljer oss människor från varandra. Sedan var jag redo för mer verkliga, sanna och djupa möten med människor, som alla var Mina lärare!

 I förrgår t ex mötte jag en av dessa förklädda gudar/lärare:

 Jag köpte Magnesium i en hälsokostaffär eftersom jag alltid har brist på det när kroppen vacklar. På vägen mot dörren var det en man som tyvärr inte hann ikapp mig – för att öppna dörren, vilket han hade tänkt göra. Han skämtade lite med mig och hans ansikte sken så glatt. Kläderna var gamla, otvättade och hängiga. Tänder fanns det inte många i den leende munnen.

 Ja, det var ett riktigt original. Man skulle också kunna betrakta honom som en outsider, knäppgök eller liknande – om man har för vana att döma hunden efter håren. Men livet harde lärt mig att inte göra det och plötsligt insåg jag att jag inte hade så bråttom som jag trodde. Jag beslöt mig för att stanna upp i det där Nuet, där evigheten bor. (Det kallas visst medvetande närvaro ...) Jag strök några programpunkter och fokuserade på denne mans ögon, de som utstrålade sådan värme och kärlek. Vem var han egentligen?

 Vi stod där och pratade om hälsofrågor, alternativa behandlingsmetoder och mycket annat. Han hade lite svårt att tro på att ledgångsreumatism inte alltid kan botas med te gjort på torkade nässlor, men han hade uppenbarligen den livsinställningen att det mesta går att ställa till rätta, i alla fall det som är viktigt i livet: kropp, själ och ande. Han hade rest jorden runt som sjöman och varit inne i hem från vitt skilda kulturer, mött människor från jordens alla hörn – gratis! Han flinade stort och tandlöst, nöjd med sitt liv.

 Till sist måste jag ställa frågan:

-   Säg, VARIFRÅN har du fått din otroligt positiva livssyn?

 Hans svar kom för mig helt oväntat:

-  JO, JAG SER HIMMELEN I VARJE MÄNNISKA JAG MÖTER!

 Jag blev tyst. Husen runt oss var gråa, marken höll på att säcka ihop p g a klimatförändringar och ständigt regnande. Det var kallt och människor sprang framåtböjda, med frusna ansikten, runt omkring oss. De flesta svenskar undviker kontakt och flyr undan en man som den jag nu hade mött. Han bekräftade att många avvisade hans erbjudanden om att ge en hjälpande hand, men trots ett avvisande klimat, både mänskligt och på andra sätt, fortsatte han att leva kvar i sin dimension:

 HIMMELEN PÅ JORDEN!

 Han delade inte upp människor i olika kategorier utan såg dem alla som gudaväsen. Han visste det som jag under årens lopp också hade lärt mig; att varje människa bär ett ljus, en ande, inom sig och även om hon skulle vara omedveten om det så är det så i alla fall. Med den attityden till människorna blir allt så mycket mer spännande och livet rikare. ”Älska din nästa så som dig själv!” För att kunna göra det så måste jag SE storheten i den lilla människan och möta henne med full respekt.

 När Jesus talade till det fattiga, kämpande folket så fylldes han av medkänsla och sa ömt till dem: ”Saliga är de som sörjer, för de ska bli tröstade!” Varför passade han inte på att säga: ”Tro på att jag är Guds son, Messias, annars hamnar ni i helvetet!” Till de lidande kom Jesus inte med tunga krav utan med tröst, mat eller helande. Han sa också till dem: ”Himmelriket är INOM ER!” Han visste att de väntade på Messias, räddaren, men han uppmanade dem att inte vänta, att vända sig inåt och upptäcka sin egen gudomlighet. Himlen är redan här!

 Man behöver inte vara rädd om man lever med denna inställning till människor eftersom Anden kan känna av andra människors energier. Om någon för tillfället låter sig styras av mörka krafter så känner den andliga människan av det, liksom djuren gör, och då kan man ju tassa undan.

 Den allra ”minsta” människa du möter i livet kan vara en av dina största andliga lärare!

 

Jag tänker berätta om hur min vilja/förmåga att visa medkänsla kom att genomgå en process genom åren.

SÅSOM I HIMLEN - sången med det viktiga budskapet om att leva nära sig själv:

 

 

 

 

DE ANDLIGA LAGARNA, II

Du befinner dig just nu i en ”bloggbok”, som handlar om min inre resa. Vill du så läs helst de två föregående inläggen före detta.

 

Det förra inlägget handlade om vad som händer ifall man ger bort så mycket pengar att man själv inte har till det nödvändiga. Jag ville testa den universella lagen ”GE SÅ SKA NI FÅ!” Det något begränsade experimentet gick riktigt bra. Jag kom verkligen i kontakt med en höge makt, en större kärlek, som sträcker sig ut till precis alla människor. Jag hamnade liksom på en viss frekvens, där sådant kan hända som annars vanligtvis inte händer. Det var fantastiskt, men kräver onekligen lite is i magen.

 Nu finns det ju annat än pengar man kan behöva ge för att få stanna kvar på den där högre frekvensen. Man behöver ge sig själv. Det var svårt för mig som ung att bedöma hur självförnekande man egentligen borde vara? De ideal jag hade mött handlade om mycket stor självförnekelse. Var går gränsen? Vad begär Gud? Många har beundrat Moder Theresas livsverk. Hur många skulle orka leva som hon?

Jag slutade förra inlägget med att beskriva hur jag utfattig anlände till en evangeliserande organisation, som tänkte sända mig först till Mechelen i Belgien för viss utbildning och sedan till Österrike för att tillsammans med andra ungdomar från olika länder samarbeta med amerikanska missionärer. Vi ville alltså sprida den evangeliska kristna läran, inte den katolska. Jag hade fått lära mig att katolikerna var avgudadyrkare eftersom de bad till jungfru Maria. Det var en jobbig tanke, jobbigt att dela upp människor i svart och vitt, vi och dem. En liten sten skavde i skon, men jag hade ännu inte få sår av den – det skulle komma senare.

 Om du vill lyssna till matchande musik:

 

 

 

 

MECHELEN

 Vi var många ungdomar som fyllde upp de stora, gamla byggnaderna, av slottskaraktär.

Vi bodde flera i varje rum. Det fanns ingen värme vare sig i elementen eller i vattnet. Att tvätta håret i iskallt vatten kändes nästan som att få hjärnskakning!

Maten bestod av en sörja i olika färger. Jag vet inte vad som fanns i dessa klickar, men att jag blev undernärd kände jag. En brun klick = huvudrätt. En rosa klick = efterrätt.

Papper att torka sig med var ransonerat: ”Använd mycket lite papper!” stod det på locken till toapappersrullarna. Det kändes hårt – kunde man inte ens få torka sig ordentligt?!

Vi steg förstås upp mycket tidigt och sedan skulle man använda en timma till bön och bibelläsning. Sedan väntade undervisningen, som jag uppskattade. Mindre bra var det att vi ofta skulle ha bönenätter, d v s inte sova alls.

 Jag träffade 30 år senare en koptisk biskop, med silvrig turban och silverspira i handen, som sa att i deras kloster fick man bara sova två timmar per natt ! (Jag fick förmånen att träffa denna ödmjuka man i ett protestantiskt kloster, som jag hade råkat dras till.)

 Jag har också besökt katolska kloster. Katoliker kan ha fyra timmar som norm, vissa mer än så. Allt detta ingår i att tygla köttet/egot, så att det andliga kan dominera. Askes är ett gammalt synsätt som ju med tiden ifrågasattes mer och mer. Förmodligen den livsstilen jag hade i mitt förra liv som nunna, men ändå såg jag mycket av mitt livsverk (skrifter) brinna upp i dödsögonblicket. Vad är kärlek? Jag är tillbaks för att lära mig det och början av detta liv blev väl något av en repris av det förra…

 Jag minns en bönenatt då klockan var två och vi fick order att be för Indien. Min kropp var slak som överkokt spagetti och ögonlocken ville bara trilla ned, men jag försökte samla mig till en bön: ”Gud välsigne Indien!” Nä, det där kände inte tillräckligt bra. VAD exakt skulle jag be för? Be om mat till de svältande?  Men det hade väl varit bättre att åka dit med konkret hjälp? Tankarna snurrade i mitt trötta huvud. Jag bad förstås att de alla skulle bli kristna utan att reflektera över om det var det bästa för dem. Idag tror jag att många vägar leder hem, men då hade jag inte ifrågasatt så mycket. Man lär sig genom livet självt, inte genom böcker.

 Ordet Indien malde runt i huvudet och ingen kunde hjälpa mig att förstå HUR jag skulle be den kommande timman. Jag körde definitivt fast och det infann sig en känsla av att vara på fel kurs. Jag reste mig upp och vacklade till mitt rum för att låta min svaga kropp få lite vila och ingen kunde ha stoppat mig!

 Det närmade sig en helg och mitt team skulle sändas ut till en holländsk stad för att hjälpa någon församling med  spridning av evangeliskt material, d v s springa trappa upp och trappa ned. HUR skulle jag orka det? Hade inte en aning om den sjukdom som hade börjat sprida sig i min kropp så när jag bad om att få stanna kvar i min säng under helgen, utan att ha influensa, så fick jag förstås avslag. Jag var knäckt. Hallucinerade om kycklingar, stora, härliga proteinbitar som jag stoppade in i munnen – PROTEIN! Jag bad Gud om hjälp, att få äta och vila.

Vi anlände till den holländska staden och en man sa:

”Ja, jag hade ju tänkt att skicka ut er för att lägga tidningar i brevlådorna i staden och lite annat, men så sa Gud till mig att jag inte skulle göra det utan i stället låta er få vila ut och äta rejält med KYCKLING! Så – där är det dukade bordet fullt med grillad kyckling. Ät nu så mycket ni vill!”

 

 Jag kippade efter andan. Hörde jag rätt? Gud tyckte alltså han med att jag faktiskt behövde protein och vila?! Vi var överens. Vad tyckte Gud personligen om Askes (livsförnekelse)?

Jag tänkte på att Jesus ju var hemlös och levde på gåvor, men han var åtminstone frisk och kunde göra både sig själv och andra friska. Det kunde däremot inte jag. Det framgick flera gånger i Bibeln att han gav mat till dem som var hungriga, han brydde sig. Fisk och bröd gällde det då, men kyckling kanske också kan stå på den gudomliga menyn? (Jag vet att det finns många böcker om detta med Tankens skapande kraft - min skapar ofta kycklingar.)

 Jag överlevde alltså Mechelen och for sedan vidare till Wiener Neustadt i Österrike, en stad 5 mil söder om Wien.
 

 WIENER NEUSTADT

Staden ligger i närheten av Alperna och det bästa av allt under de månader jag bodde där var utflykterna upp i de höga bergen! Känslan var obeskrivlig och jag insåg snabbt mitt alp-beroende, att jag alltid skulle sakna Alperna när vi en dag skulle skiljas åt. Nu var jag nära Himlen på riktigt! 

 Jag hamnade i ett urgammalt hus med tjocka stenväggar och utan element. Det fanns en kolkamin i ett av de fem rummen. Ibland hade vi råd till kol, ibland inte. Vintrarna där är lika kalla som i Sverige.

Maten bestod av nudlar, surbröd, peanutbutter with marmelade from the USA och ibland en gnutta tonfisk i nudlarna. Jag hade fel på ämnesomsättningen och behövde mycket protein och väldigt lite kolhydrater. Nu blev det tvärtom. Jag blev allt tjockare och svagare. När vi gick runt med våra broschyrer till brevlådorna var jag ibland nära att svimma.

 Den första veckan bodde jag med en schweizare och en tysk. De talade i stort sett bara tyska och det enda jag hade att komma med var goda kunskaper i tysk grammatik. Det hade jag lärt mig, men att TALA tyska, nej, det kunde jag inte. Jag kunde fråga hur mycket klockan var, typ. Men verklig kommunikation var omöjligt och jag försökte uthärda tills två engelsktalande kvinnor skulle anlända. Sedan blandade jag de två språken och blev allt bättre på tyska. Efter några månader grubblade jag inte längre på om saker och ting var ackusativ eller dativ. Jag bara pratade på!

 Det kom österrikare på besök som hade problem av olika slag och de fick lite själavård av dem som kunde tyska. Vi besökte missionärerna och deltog i deras gudstjänster eller åt av deras fantastiska mjuka kakor. Man kan inte säga att vi överansträngde oss direkt. Jag lärde mig älska dessa underbara människor och det kändes som att jag hade fått en familj.

Några mirakel var jag inte med om men jag lärde mig mycket nyttigt om andra kulturer. Att bara lägga tidningar på brevlådor för att sprida Guds ord var nog inte riktigt min grej. Jag kände väl att det viktigaste är att visa sin nästa medkänsla och ge den en praktiskt uttryck. Jesus ägnade sig ju ständigt åt att hjälpa utsatta människor rent konkret.

 Jag frös allt mer då kylan kröp på och vi saknade pengar till kolet i lägenhetens enda kamin. Förhållandena var idealiska för att min okända ledgångsreumatism skulle bryta ut med våldsam kraft. En kväll låg jag och vilade. Vi skulle gå till missionärerna, men något i mig sa Nej! Jag grät och sa att jag inte orkade, men ingen begrep varför. Jag försökte sätta mig upp, men fick då en svår ångestattack, därför att jag gick emot kroppens signaler. Jag fick ligga kvar i sängen med en ”warmwater bottle”.

 Nästa dag skulle jag resa mig ur soffan för att ta gitarren och spela när vi sjöng under andakten. DET GICK INTE! Jag kunde inte röra mig, var stel som en pinne. Mina vänner bar mig då till sjukhuset där en läkare snabbt fattade vilken sjukdom jag hade. Hon lyssnade på hjärtat och sa: ”Tack gode Gud att hjärtat inte är skadat ÄN!” Ok, då visste vi att det var allvar och min lättja inte var lättja.

 En engelsk kille i ett annat team tog en dag i fasta och bön för mig. Sedan berättade han att han fått till sig en berättelse i Bibeln som, om jag fritt översätter vad den kan förmedla till en nutidsmänniska är: Ibland växer vi fel, blir för höga eller sneda. Trädet kan behöva beskäras eller så tar man ett skott och planterar om det. Sedan får det en ny chans att växa rätt och bli till ett träd som kan ge skydd åt fåglarna, som där kan bygga sina bon. Vårt syfte är att beskydda varandra.

 Jag skulle nu beskäras och mitt liv få en annan inriktning. Min nya läromästare var sjukdom och svaghet.  

Jag fick bo i ett rum i mitt föräldrahem, där jag mest bara låg i sängen och grät av smärtan ett halvt år - och lyssnade på låten nedan. Livet är evigt, men om jag skulle vara kvar på jorden eller återvända till himmelen visste inte ens läkaren.

Låten som bar mig år 1976;

 

 

DE ANDLIGA LAGARNA

Det ligger inte för mig att göra saker bara för att någon säger till mig att jag SKA göra det. Jag måste själv förstå Varför.

Visst lät jag mig matas som en fågelunge när jag var nykristen, men sedan kom funderingarna kring om/vad/hur det som predikades skulle kunna omsättas i praktieken i den tid jag levde i. Enda sättet att få veta om något är sant är att utforska det noga och satsa allt.

 Jag var alltså intresserad av att ta reda på om de mest frekventa andliga principerna jag läste om var sanna. Jesus sa ju en hel del konstiga saker. B l a sa han: ”Ge bort allt du äger och ge till de fattiga!” VA? Hur överlever man då? Det fanns helgon som gjorde det och efter ett antal självutgivande år satt de i ett kloster, halvsvalt och frös. Sedan fick de förstås ledgångsreumatism och dog eftersom det saknades verksamma mediciner.

 Ändå ville jag testa denna princip, i liten skala;

Jag var på en resa med tre mål: det var kristna konferenser och kristet missionsarbete för ungdomar. Jag hade med mig något mer än 1000 kr. Det var under den första konferensen, då vi bad och sjöng så mycket, som den inre Rösten bad mig att ge bort det mesta av mina pengar till en medmänniska i nöd. Jag bad över detta och jag behövde ett säkert tecken eftersom det ju kunde vara egna tankar, knäppa tankar.

 Efter bönen skyndade jag till mattältet, där det var rätt så tomt. Satte mig och åt bredvid en tjej jag inte kände. Sedan kom en pastor och började prata med tjejen, som hade stora problem socialt och ekonomiskt. Jag tog min tallrik för att gå men pastorn sa att jag kunde sitta kvar. (?) Ok, då gjorde jag väl det, medan jag fick en inblick i hennes tragiska situation. Plötsligt slog det mig att den där tusenlappen (1975) skulle kunna förändra hennes liv rätt mycket. Därefter fylldes jag av en mycket stark kärlek och glädje. Det bubblade upp inom mig och jag sa till pastorn:

 -        Det var bra att jag fick sitta kvar här, för jag tror att jag kan hjälp till!

 Sedan fick hon pengarna. Hon bara stirrade på dem och kunde inte tro sina ögon. Det var mycket pengar på den tiden. Tårarna började trilla ned för hennes kinder. Sedan kramades vi, länge, och under tiden badade vi båda i ett himmelskt Ljus. Jag kände mig lyft in i en annan, högre dimension – motsatsen till det ångestfyllda egots – kärlekens. Vi stod där länge och grät och höll om varandra medan hon tänkte:

 -        Gud måste ha förlåtit mig att jag skaffade ett barn med en tillfällig förbindelse, eftersom han hjälper mig så här. De i församlingen dömer mig, men kanske inte Gud?

 Hennes hjärta läkte något, såren varade inte längre. Någon måste ju ha sett hur hon hade det och brytt sig om henne? Var Gud alltså barmhärtigare än de som menade sig företräda hans sak?

 Jag fick senare brev ifrån henne. Hon skrev att hon hade köpt en vävstol och mycket trasor. Nu vävde hon mattor för fullt och det var många som ville köpa dem. Hon tackade så mycket för att hon nu LEVDE igen!

Livet hade fått innehåll, hon accepterade sig själv och hon tjänade lite extra pengar.

Hon älskade sitt "oäkta"barn mer än någonsin. Det var nu en stor himmelsk gåva, en rikedom - något att vara stolt över! Hur vi kommer hit är mindre viktigt än ATT vi faktiskt får komma hit.

 

 

 

 Men – hur skulle nu JAG klara mig??? Experimentet var inte avslutat. Jag betalade biljetten till Stockholm och nästa konferens. Den kostade 60 kr och det var allt jag hade, allt. Resan gick bra ändå tills bromsarna slogs på vid Stockholms Central. ”Gud, vad har jag gjort? Är jag sjuk i huvudet? Jag har ju inga pengar till konferensveckan i Stockholm. VAD HAR JAG GJORT!?”

 En tjej klappade mig på axeln och stirrade på mig med stora, förvånade ögon.

 -    Herren sa till mig att jag skulle ge dig de här pengarna!??

 Hon räckte mig 60 kr. Jag sa till henne att hon hade gjort rätt och att det faktiskt var Guds röst hon hört därför att det jag behövde just då var exakt 60 kr. Detta lugnade oss båda två, eftersom ingen av oss ville bli psykotisk.

 Veckan i Stockholm bestod delvis av sångstunder på sta’n. Det var ju så på Jesusrörelsens tid. Man hade en knapp på sig som sa: "esus lever!" Och man delade ut broschyrer efter sångstunden så att folk skulle hitta vägen till himlen. Solen sken, det var kul att sjunga och mat fick jag varje dag - men inte glass. De andra hade råd att köpa glass av och till, men inte jag, jag var pank. Det kändes lite tråkigt eftersom det var så varmt och man blev torr i halsen av att sjunga. Men det finns andra värden i livet än glass.

 Det var under en sångstund då jag gick runt med broschyrerna och delade ut dem. Jag sa det inte till alla, men till en kvinna som stod där ensam, det något klyschiga:
 

-        Vet du om att Jesus älskar dig?
-        Nej, sa hon! Jag har tänkt att ta livet av mig idag!
-        Snälla, göra inte det! Jag kan besöka dig i morgon. Vill du det?
-        Ja, tack.

 Nästa dag gick jag till mötet med kvinnan och slog mig ned i soffan. Snabbt kom det en katt och kurade ihop sig i mitt knä. Den spann och var mycket kelig. Då bröt kvinnan ihop och grät. Jag undrade ju varför och hon berättade att denna katt var väldigt folkskygg och alltid gömde sig under en säng om den kom någon på besök. Eftersom katten hade reagerat på de energier som just då omgav mig – de ljusa, så hade katten därmed bekräftat att jag kom från den ljusa sidan med hopp om nytt liv. Hon ville att vi skulle be tillsammans att Gud skulle ta hand om hennes livssituation. Det gjorde vi, lugnt och fint. Jag behövde inte anstränga mig på något sätt eftersom jag bara var något som Kraften använde. Det hela skötte sig själv. Och denna omvändelse kändes inte det minsta konstlad, inte ens för mig!

Djur är mycket känsliga för energier och andar. Mycket användbara i sådana här sammanhang. De föredrar alltid Ljuset.

 Kvinnan och jag hade kontakt efter detta och jag hälsade på henne i Småland, dit hon flyttade för att få lite sinnesro. Hennes grannar tillhörde Frälsningsarmén och tog väl hand om henne. Nytt jobb hade hon fått och en mysig man som satt i en gungstol och rökte pipa. Hon hade gått från kaos till idyll!

Jag kunde knappt tro att det var sant – att jag hade varit inblandad i detta skeende, bara för att jag beslöt mig för att praktiskt experimentera med en viss andlig lag: GE SÅ SKA NI FÅ! Det jag själv hade fått var viktiga insikter och glädjen i att få se sorgsna ansikten lysa upp och stråla mot mig och mot livet. Vetenskapliga undersökningar visar att människors belöningssystem går igång mer när vi göra något för andra än för oss själva.

 Sedan var det en annan sak: Hur skulle jag ta mig från Stockholm och vidare till missionsgruppen OM utan en krona på fickan? Jag frågade kompisarna på konferensen om någon skulle åka bil till Småland? Nix, inte någon. Men en tjej hade viss kontakt med ett par som skulle åka till Småland den veckan. Tyvärr hade hon glömt deras efternamn och telefonnumret hade hon inte med sig. Hon skulle försöka minnas namnet medan hon gick ut och shoppade i Stockholm City.

Hon hann inte långt förrän hon träffade på just dessa två vänner och kunde be dem skjutsa mig. När hon kom tillbaka till kyrkan såg hon blek och omskakad ut medan hon berättade vad som hänt: ”Jag bara gick iväg några hundra meter – och där stod de!” Det är ju inte så självklart i en storstad…

 Så blev jag då skjutsad till Småland och anlände mitt i natten. Då var jag faktiskt tvungen att fråga om jag kunde få låna pengar till ett hotell, men de som körde mig ville till varje pris ge mig pengar till hotellrummet och det gjorde de med stor glädje!

 Så anlände jag då till Smålandsstenar i tid, men utan pengar. Jag förklarade varför och de svarade att eftersom denna organisation levde av gåvor och tro så var det okey att jag åkte med dem till träningslägret i Belgien ändå. Vad som sedan hände tänkte jag också berätta, det var under denna tid som min sjukdom började slå rot. Sjukdomen var alltså inte ett straff för mina "synder" eller uttryck för bristande tro, såsom vissa religiösa kan tänka. Den var bara ett led i min utveckling. Belöning för det goda jag gjort hade jag ju redan fått: Kärlekens lön är kärleken!

 Nu hade jag inga pengar mer att ge bort. Nu skulle jag i stället ge upp allt som hade att göra med komfort, näringsriktigt mat, värme, sömn, vila mm. Jag närmade mig med snabba steg det klosterliv jag upplevt i mitt förra liv: Askes, Enkelhet, Celibat, Självuppoffring, Bön. Tänk så rätt det kändes från början…men efter hand kom jag att omvärdera detta med Askes, den medeltida synen på att den andliga människan för att nå Gud måste späka sitt kött, gå i tagelskjorta och piska sig själv för att uppnå ett högre andligt tillstånd. Var det verkligen vägen till Gud? Med oemotståndlig kraft drogs jag bakåt mot medeltiden igen...och nunnelivet.

De tuffa träningsveckorna i Belgien väntade på mig, innan jag skulle skickas vidare till Österrike.

 

 

 

SÖKANDET EFTER EN MENING

Jag har nu lagt ned många inlägg på att beskriva mina sjukdomar, när de kom, vari symtomen bestod och hur det påverkade mitt liv på ett negativt sätt. För det är ju svårt att förlora familj, arbeten, intressen och vänner därför att kroppen blir allt sjukare. De första inläggen jag skrev beskriver hur jag ansträngde mig för att lägga om kurs så att jag inte skulle köra på grund, men trots allt kunde jag inte besegra sjukdomar som till sin natur är degenerativa, d v s bryter ned kroppen.

 

Trots alla anpassningar av en allt mer smalhalsad gitarr med nedfilat stall och supermjuka strängar samt ny, anpassad spelteknik så kvarstod faktum att handlederna var bortopererade och har man ingen led så har man ingen led. Nya ackord, noterövergångar, diverse påhitt för att få det att låta bra ändå - det ägnade jag mig åt för att jag älskar musik. Jag pressade det hela så långt som man kan. Men idag kvarstår bara två fingrar på högerhanden. Det räcker väl till små spelningar eftersom jag har  ett plektrum som sitter på tummen och hoppar runt bland alla strängar, men det funkar inte på större scener. Min tröst är några gamla visdomsord från aboriginerna: "Den som en gång har sjungit en sång, som har gett tröst åt en människa som lyssnat, har inte levt sitt liv förgäves!" Jag tror mer på de orden än på att man måste vinna Melodifestivalen för att känna sig nöjd med sitt liv.

Trots allt, livet måste ha en mening även för den med en sjuk kropp?  För mig bestod den i att söka kontakt med en annan värld än den materiella – himmelriket inom mig. Det gällde ju först att upprätta en personlig kontakt och få känna sig älskad, sedan att på ett medvetet eller omedvetet sätt dela med sig till andra. Man behöver inte var guru för att hjälpa andra, bara ha ett öppet hjärta och agera utifrån det, inte något annat. Detta annat kan t ex vara att tvinga på andra människor sin egen ”sanning”, att på ett krystat sätt försöka få dem ”frälsta”. Det där kändes aldrig naturligt för mig. Det världen behöver är medmänsklighet, inte fanatiska galningar.

 Jag tror på reinkarnation p g a egen erfarenhet och grundar mycket av min tro på just detta, d v s jag är mystiker. Vi söker på djupet en egen länk till ”det”. Vi får därigenom våra egna upplevelser, tar intryck av olika religioner, men bara det vi kan införliva med vårt hjärtas sanning behåller vi. Mystiker från olika religioner står varandra nära eftersom de öser vatten ur samma källa. Sanningen är en, men religionerna många. Det kan inte finnas många sanningar. Men vi har alla sett och förstått något viktigt och därför kan man ju säga att vi har olika perspektiv på sanningen om livet. Det är inte okey att träta om vem som har rätt, eftersom vi är för små för att greppa detta med universums skapelse och intentionerna bakom. Det bästa är att bara leva med insikten att vi vet mycket litet, men att:

vi måste älska varandra över och bortom alla gränser för att skapa ett drägligt liv på jorden.

De flesta behöver en religion för att börja den inre resan. För mig måste det ju bli kristendomen eftersom jag lever i Sverige och det blev Pingstkyrkan för att jag hade släktingar där. Min egen familj var agnostisk/ateistisk.

 Eftersom jag enligt egna upplevelser var nunna i mitt senaste liv så drogs jag snabbt till kyrkorna och jag fördjupade mig i alla de bibelstudier som förekom i pingst på den tiden. En mängd bönemöten var det också. Man måste ha lång kjol, ingen makeup, inga smycken, hatt på huvudet, lämna mycket i kollekten och leva i celibat, om man inte blev gift. Så – med andra ord liknade min nya miljö det spanska kloster jag en gång hade levt i. Det kändes som hemma. Mina systrar och bröder gav mig mycket kärlek (så länge jag var renlärig!)

 Katolicismen och Pingstkyrkan har många gemensamma nämnare. De rymmer mystiken, undren, uppenbarelserna, profetia (synskhet), det ofattbara. Så det var rätt okey med andra ord. Fast problemet var att de inte hade några kloster utan jag måste leva med detta udda beteende ute i den vanliga världen, där ju folk trodde att man var galen. Onödig belastning. Jag fattade inte varför de inte hade några kloster att låsa in sig i så att man fick vara ifred och be, som vanligt?

 Som nunna hade jag studerat Bibeln noggrant och skrivit många skrifter, haft viss pondus. Men i pingst tyckte jag att kvinnan var lite väl mycket underordnad mannen. Pastor kunde man inte bli, men evangelist. De fick också predika lite, så det blev jag så småningom.

 Från första början hade jag svårt för detta med att ”bli frälst”. Jag fattade egentligen inte vad de menade eftersom innebörden är andens helande och det kan väl knappast hända på fem sekunder? Omvändelse fattade jag: att bestämma sig för vad man vill med sitt liv. Beslut om sådant måste ju göras. Gud eller Mammon? (Här är det världens framtid som står på spel - kortsiktig vinst eller miljötänkande) De talade om att det var härligt att bli frälst och det kunde det vara ibland, när kontakten med Gud hade förstärkts och jag kunde finna sätt att faktiskt kommunicera med honom. Jag skriver honom därför att "hen" låter konstigt. Skaparen är allt och innehåller förstås alla kön. Många ord för det ofattbara är förstås tänkbara…

I mitt tidigare liv handlade det mesta om att långsamt växa till i tron och att genom kärlek hjälpa andra att växa. Många nunnor och munkar genom tiderna har ju ägnat sig åt läkekonst genom att odla örter som de lärt sig det mesta om.

Att forcera fram andras frälsning var något konstigt som jag gradvis skakade av mig. Det var som att gå klädd i en rustning. Det var inte JAG.  Så jag måste fortsätta min inre resa för att ta reda på vem "jag" var/är. Den som har kommit fram till resans slut är förmodligen inte kvar på planeten. Den som kommit ända fram vet att vi alla är Ett. Jag slåss fortfarande mot de separatistiska tankar som de flesta kämpar med, de som skiljer oss från oss själva och varandra. Men jag tror att det är just därför vi nu och här är på jorden.

Det är trgiskt att de religioner som kan vara värdefulla redskap om man är mycket desorienterad i världen kan bli något som de mest extrema använder för att skilja oss åt. Kärlek är att uppleva total enhet och harmoni. Det vill och kan jag känna med andliga människor oavsett bakgrund.

Jag gillar låtarna till Lejonkungen; de är verkligen riktigt kloka!

 

 

 

 

 

DE HANDIKAPPADE HJÄLTARNA

Handikappade/sjuka människor kan bemötas av omgivningen med nedlåtande attityder, ifrågasättande mm negativa reaktioner.  Man får gärna vara sjuk men måste då alltid vara glad, arbeta heltid och helt enkelt vara – EN HJÄLTE!Den sjuke som inte arbetar har betraktats som bidragsfuskare.

 Många känner en hård press på sig, samtidigt som man kan ha svåra plågor att hantera. Kanske skaffar man sig en tidning som tar upp frågor som gäller den sjukdom man har. Själv har jag Reumatikerförbundets tidning. Det är mycket bra läsning där och även presentation av de senaste forskningsrönen, vilket i mitt fall innebar att jag kunde få tag på TNF-sprutorna innan regeringen stängde portarna några år – medicinen var för dyr. Alltså känner jag tacksamhet, men ändå…måste jag få kritiserar ett fenomen som förekommer i tidningen, säkert även i andra tidningar för sjuka samt i samhället för övrigt.

 Man brukar på första sidan ha ett foto på en ”Hjälte” och en artikel om hur denna person levt på ungefär som han inte var sjuk och kanske t o m uppnått höga positioner, blivit berömd och och rik. Tanken är väl att vi sjuka ska tänka: ”Kan han så kan jag! Allt är möjligt!” Men sedan läser jag att artikeln handlar om en idrottsman som ådragit sig en mängd skador, i vanlig ordning, och får inflammationer i dessa, dvs utvecklat artros. MEN även om han uppenbarligen bryter ned sig kropp och har ont så fortsätter han ändå uppåt på karriärstegen, där medaljerna hägrar.

 Jag lägger ned tidningen och tänker…jaha – han har levt ett liv som brutit ned kroppen för att "bli någon". Artros drabbar inte elitidrottare utan skäl – det är något man drar på sig själv, till skillnad från en rad reumatiska sjukdomar som man helt enkelt drabbas av utan att ha provocerat fram dem.

Så - vad handlar livet om? Att få hög status? Att se till att JAG tjänar mycket pengar ? Är detta det ideal människorna och även de sjuka ska sträva mot? Varför lever vi, vad är målet?

 För många sjuka är det en kamp att kunna gå några meter, ta sig ur sängen, kunna skära upp bröd, uthärda operationer med skov (flares). Dessa personer har inte en chans att ta guld i löpning. Ska de känna sig dåliga då? Vad får de värst drabbade ut av att jämföra sig med hjältarna? Jo, de känner sig mindre värda!

 Själv har jag blivit ”uppmuntrad” att bete mig som personer med juvenil artrit. Jag menar dem som varit sjuka som barn och därefter tillfrisknat, men blivit rullstolsbundna och funktionsnedsatta på olika sätt. Grejen de flesta inta fattar är att det är skillnad på en aktiv sjukdom och att ha oanvändbara ben. Jag säger inte att det är avundsvärt att vara handikappad utan aktiv sjuksaktivitet. Jag säger bara att det är helt olika tillstånd och att man inte kan jämföra sjukdomar som har helt olika förlopp.

 En psykolog jämförde mig med en man född utan armar och ben, som levde ett bra liv. Jag sa till henne att jag inte förstod varför hon jämförde mig med en sådan person, som ju inte var sjuk. Om man t ex har influensa och 42 graders feber, är sjuk, hur mycket får man DÅ uträttat? Psykolgen fattade absolut inte ett dugg av det jag sa.

 På senare tid har en av världen stora Hjältar kommit på fall.

 http://www.dn.se/nyheter/varlden/aklagaren-pistorius-skot-en-obevapnad-och-oskyldig-kvinna

 Vi vet inte ännu om Pistorius är skydig till mordet på flickvännen eller ej, men det kan vara så. Det vi vet är att han varit en vinnare både inom handikappidrotten och den vanliga idrotten, tack vare sina specialdesignade löpar-proteser. Han är alltså inte sjuk utan en person som lever utan underben. Dessa kan tydligen med fördel utbytas mot konstgjorda ben. Nå, jag förringar inte hans prestationer inom idrotten men denna väg ledde honom till rikedom och berömmelse. Han blev en slags Ikon: Om han kan, så kan jag. Pistorius var exemplet på att ”Anything is possible!” Bara man satsar allt så går det. ALLA handikapp (och sjukdomar?) kan övervinnas.

 Att övervinna = att tjäna pengar – så många att han var tvungen att låsa in sig i en ”Gated Community”, dvs ett bostadsområde för rika, som är omringat av höga murar eller staket samt bevakat av vakter. Hans rikedom stod i stark kontrast till alla de fattiga i Sydafrika, och därför måste han alltså ha larm och lås på allting samt leva i ständig rädsla, trots alla murar och trots att han dessutom var beväpnad. Om hans story skulle råka vara sann: att han sköt blint mot ev. inbrottstjuvar på toaletten eller om han mördade flickvännen, så är det hela i alla fall en tragedi.

 

Och den kanske vill säga oss att det vi bör satsa på att övervinna mer än något annat är: Rädslan. Rikedomen har alltid med sig sina särskilda fallgropar och den varar inte för evigt såsom kärleken gör.

 Det finns många anonyma vardagshjältar som trots sjukdom försöker ge något till omgivningen. Jag tänker på de utslitna vårdbiträden som utsatt sig för tunga lyft och artros för att hjälpa gamla eller svårt sjuka. Är inte DE värda en hjälte-artikel?

 

Svårt sjuka är enligt mig också här på jorden som en utmaning för omgivningen att visa omsorg, att utvecklas i medkänsla. Att ta emot hjälp kan vara en lektion för de sjuka, eftersom alla helst vill klara sig själva. En lektion i ödmjukhet. Det finns mycket att lära för den som drabbas av sjukdom.

 

Måste allt lidande utplånas och alla sjukdomar botas för att livet ska få en mening? Är vi bara här för att njuta? Eller är vi här för att lära genom de lidanden som ibland tycks oundvikliga? Om det är så jag tänker, om jag accepterar läget och utforskar lidandet, går på dess stigar genom okänd terräng, så kanske dessa stigar leder mig till insikter om Varat som jag annars inte skulle ha funnit.

 

Jag tycker att den här mannen har en syn på lidandet som överensstämmer med min.

 

 När Meningen träder fram ut meningslösheten blir världen Ny.

 

 

 

 

 Jag kan tänka mig att skriva en hel del om hur jag omvandlade mina lärdomar till medkänsla, som gjorde att jag kunde hjälpa människor som kört fast. Men det är svårt att skriva om sådant utan att uppfattas som skrytsam. Det jag vill med de berättelser som följer  framöver är inte att framhäva mig själv men att beskriva min resväg genom tårarnas dal, dem jag mötte där och upptäckten att jag inte hade lidit förgäves.

 

Innan jag mötte lidandet var jag bara en dömande kristen, så som många dessvärre blir. Men hur kan ett krossat människohjärta döma någon? Ur det krossade kärlet kan vår andes rikedom komma andra till del. Vi är alla inners inne kärlesfulla väsen. I tomheten kan vi upptäcka vilka vi egentligen ÄR.