SJÄLVMORD - VEMS ANSVAR?

Det finns ingenting som är så tabu- och skambelagt som självmord!

Men vi människor hör ihop och det är möjligt att mobba eller hetsa en människa in i döden. Jag inser att varje människa är ansvarig för sina handlingar, men faktum kvarstår att det kan finnas medansvariga! Jag skriver detta för att ju mer skuld och skam en människa känner desto större risk att hon faktiskt tar sitt liv. Psykiatrins sätt att motarbeta suicid är BESTRAFFNINGAR i olika former och jag säger: DET ÄR FEL VÄG!

Jag har inte varit stark nog att klara av att leva i nära 40 år med en nedbrytande smärtsjukdom som RA, vilket ledde till mindre överdoser ibland, men till sist till en mycket stor - och min död. Men tack vare mina änglar på internet och i himlen gick det att, efter drygt åtta timmar, uppväcka mig, men, som läkaren sa: "Vi var mycket nära att förlora dig!"

JAG VILL BERÄTTA OM BAKGRUNDEN TILL VARFÖR JAG TOG MITT LIV (men blev återupplivad.)

Året var 2008. Jag skulle operera mina "hammartår". Kirurgen sa att de hade ändrat metod och numera mest förkortar och spänner upp senorna, i stället för att ta bort mellanleder. Läkaren sa ingenting om två enorma spikar genom varje tå, vilket skulle förlänga den tid jag måste avstå från mina reumatikermediciner - med ett megaskov som följd. Läkaren sa inte att gips med träklack var avskaffat. Den mockasin med klack jag sedan fick var omöjlig att gå med utomhus, såvida man inte kunde använda kryckor. Det kan inte jag. Informationen brast med andra ord. Hade jag vetat vad som väntade hade jag nog avstått från operation. Jag vet själv mina gränser. (Var redan opererad 17 ggr)

En annan brist: Reumatiker i skov kan inte få låna en permobil av kommunen och en vanlig rullstol kan man inte rulla själv med förstörda armleder. Jag upplevde det som att samhället dömde mig till ett års fängelse: Jag var dömd skyldig till att ha begått ledgångsreumatism!

Jag hade utlovats narkos. Jag förklarade att en nervblockad i låret INTE skulle leda till att foten blev bedövad - jag hade tidigare erfarenhet! Jag skulle förstås sagt "generell anestesi" eftersom det finns både lättare narkoser och tyngre. Men det skulle visa sig: Kirurgen trodde inte på mig!

LÖFTET BRÖTS! NARKOSLÄKARNA STACK SÖNDER MITT LÅR! De hade gett mig för-narkos som gjorde att jag varken kunde tala eller röra mig, bara gråta och kvida. TORTYREN pågick en hel evighet eftersom sjukvården vägrade att tro på mig - att jag är unik!

ATT INTE TRO PÅ EN PATIENTS ORD ÄR ATT NEDVÄRDERA - ÄR PSYKISK MISSHANDEL!

Det här långa, plågsamma övergrepp gav mig faktiskt vissa drag av Posttraumatisk stress. Det spelar ingen roll om tortyren sker i ett fångläger eller på ett sjukhus. Det ristar sår i själen.

När jag vaknade upp efter narkosen (de fick ju ge upp) kom nästa chock: en fullspikad fot!
Efter ett försök att halta lite utomhus och vricka foten ur led (spikarna kom snett) så höll jag mig inne hela våren och sommaren. Korta utflykter i rullstol förekom, men jag missade hela sommaren!
Skovet rullade in efter några veckor utan bromsmediciner. (Det går inte att äta immunförsvarsnedsättande medicin när kroppen ska läka sig efter operation). Jag kastades ned i värkhelvetet och kunde bara sova två timmar åt gången - på rygg. Axlarna var som spjut in i mig om jag vände mig om.
Att gråta och halta omkring på nätterna blev rutin. Jag överlevde en sekund i taget.

När spikarna hade avlägsnats efter sex veckor följde ytterligare läkningstid och värkhelvete eftersom jag inte fick medicinera förrän såren efter spikarna var läkta. Den nya operationsmetoden fick jag, oinformerad, ta konsekvenserna av genom ett av mitt livs djupaste skov. Det inkluderade ångest för hur jag skulle kunna ta mig till toaletten själv. Jag var hjälplös, som en övergiven baby. Fick hjälpmedel för att kunna torka mig i ändan - det var allt! RA-skov handlar om att ha svår "tandvärk" i kroppens alla leder, att bli stel som en pinne och knappt kunna röra sig. Tänk om tryggheten hade funnits i att bli inlagd på sjukhus en tid när det var som värst! Men ... nej.

Under tiden hade det utvecklats en Skabbinfektion i min hud. Jag gick snabbt från 10 till 1000 utslag och ett blödande  skabbeksem täckte den andra foten. Hudmottagningen kallade det Urtikaria, men när jag hade smittat ned alla mina vänner sa dessa till mig att jag hade Skabb och måste behandla mig med Tenutex. Men under hela sjukdomsåret hade jag alltså dessutom en olidlig klåda ...

... och det var som om hela kroppen brann.

På hösten upptäckte jag att jag ännu inte kunde gå därför att man inte hade opererat lilltån, som låg i kläm. Läkaren sa att det var tre års kö till narkos för denna om-operation. Jag var tvungen att ta en stor, tjock bedövningsspruta rakt in i lilltån.

 -  Fast det gör för ont. Vi brukar aldrig göra så - det är inte riskfritt.
-   Men jag kan ju inte sitta inne i TRE ÅR! Går det inte att låta mig få slippa kön?
-   Nej!

Jag trodde att hjärtat skulle stanna när smärtan började nå sitt klimax efter en mycket lång stund. Det kunde förmodligen gjort det, hjärtat krampade och allt började försvinna bort. TORTYR IGEN! Varför skulle jag betala med denna plåga då läkaren hade felopererat mig? Kände mig återigen överkörd och värdelös.

Nå, mot slutet av året var foten läkt och jag började komma upp ur mina skov. Då gjorde jag mitt livs misstag! Jag gick upp till Hudläkaren med min friska kropp, foton på de 1000 utslag jag hade haft, namn och telefonnummer till alla de smittade. Jag undrade om de inte borde göra en smittospårning? Jag ville inte att några fler skulle drabbas av denna plåga. (Är mycket empatiskt lagd) Vissa landsting inför anmälningsplikt för Skabb ibland. Men det som hände var att:

 läkaren sa att jag var fullständigt galen, hade hallucinationer och vanföreställningar. Sedan skrev hon remiss till psyk, utan att först titta på mina foton eller ringa någon av mina vänner, d v s kolla upp vad som var Verklighet.

Varför insjuknar hela äldreboenden + personal innan rätt diagnos kan ställas? Jo, därför att man ofta inte kan hitta Scabbdjur efter ett par skrapningar! Detta är en svår diagnos att ställa.

På psyk träffade jag en stafettläkare som tvingade på mig antipsykotisk medicin: Seroquel.
http://www.expressen.se/nyheter/dokument/i-usa-betraktas-de-som-cowboys-som-gor-allt-for-att-salja/
AstraZeneka lanserar den som antidepp också, men det ÄR antipsykotikum, vilket kan vara farligt att ge till den som INTE är psykotisk, eftersom medicinen då kan förorsaka psykossymtom. Jag prövade motvilligt. Började tappa kontakten med mig själv, med jorden, med verkligheten. Var som i en bubbla som svävade omkring i rymden. Har aldrig känt något liknande. Medicinen kan orsaka självmord, såsom i mitt fall.

P g a min smittsamma sjukdom hade jag förlorat kontakten med mina vänner, som inte vågade träffa mig (fick vissa återfall i Skabb). Min son flyttade hemifrån av samma skäl - trött på att bli återsmittad.

En mycket ensam kväll, utmattad efter ett helvetiskt år, överkörd gång på gång av vården, blev jag utsatt för mobbing på internet. Det var droppen som fick bägaren att rinna över. Jag hämtade en flaska vin och tömde den tillsammans med alla tabletter som fanns hemma (hundratals) - och blev medvetslös. Sedan fick änglar, både jordiska och överjordiska ta hand om mig - själv hade jag lämnat allt, hade gott om andningsstillestånd de 8-9 timmar som gick innan jag fick sjukvård.

En av mina "nät-änglar" ringde polisen, som ringde mig - jag sa att allt var bra förstås. Men det tog en evighet att få polisen att åka till min lägenhet. Vet att flera har dött p g a denna bristande rutin: om någon står på ett broräcke - fråga då inte: "Har du tänkt att hoppa? Jaså inte? God kväll då!"!

Det kostade säkert en mindre förmögenhet det där med polis, specialutrustad ambulans och ett stort antal hårt arbetande människor på intensiven. De tre sekunder de fick upp mina ögon såg jag hur många de var och alla dataskärmar som folk satt vid och avläste det som hände i min kropp.

När de lyckades pumpa ut en del av tabletterna utbröt ett stort jubel bland personalen, vilket jag alltid ska minnas och känna tacksamhetsskuld för - deras stora satsning på mig.

Sedan detta hände har jag bearbetat mina skuldkänslor ofta och bett alla om förlåtelse. MEN, nu när jag skriver om det hela nu ser jag ju att det inte enbart var mitt fel att det gick så här. Övergrepp och brister i vården, giriga läkemedelsbolag, respektlöst bemötandet av mig som patient var i hög grad det som knuffade mig över stupet.

Sedan dess har jag inte haft någon kontakt med den nedbrytande "stafett-psykiatrin". Jag lutar mig i allt mot min fasta reumatikerläkare som skrivit intyg på att han också hade "hallucinationer", d v s såg mina utslag och bedömde det vara Skabb.

Blir jag mobbad på ett forum så stänger jag genast av datorn! (Och håller mig borta en lååång tid)

Jag har lärt mig att självmordsförsök till sist leder till döden och att död och liv finns här just NU. Jag måste lära mig hantera detta liv, det är därför jag här, för att lära och lagra erfarenheter. Jag har bestämt mig för att gå hela vägen med min osynlige guide. Två operationer mot cancer har det blivit sedan 2009, narkolepsi, lunginflammationer, halsfluss och många svåra infektioner. Men jag älskar mitt barn och för kärlekens skull är jag kvar. Jag lever ett ögonblick i sänder, i livets starka ljus, i dödens skugga - jag är människa!

Jill sjunger en underbar låt "Kärleken är nära den som har ett förkrossat hjärta".
"Saliga är de som är fattiga, de som sörjer ... dem hör himmelriket till!" (Jesus)

NOLLVSISION - SJÄLVMORD/EUTANASI

VARFÖR KAN INTE EN NOLLVISION FÖR SJÄLVMORD FUNGERA?

Läkartidningens artikel nedan tar upp alla skäl på ett klart och tydligt sätt:

http://www.lakartidningen.se/engine.php?articleId=11872

"Vi kan genom olika interventioner förhindra olyckor (Nollvision - trafikdöden) utan att ha kunskap om varför folk kör som de gör. Men när det gäller suicid är saken helt annorlunda; förstår vi inte de bakomliggande mekanismerna blir det svårt att bedriva en kraftfull prevention."  

De största självmordsgrupperna är de unga (tidigare inlägg) samt de sjuka och gamla.

Axiomet att det alltid är psykisk ohälsa som orsakar självmord är befängt. Det finns dessutom verkliga, påtagliga skäl, såsom outhärdliga, långt utdragna lidanden ofta i kombination med isolering.
Och  då behövs det mycket tänkande kring hur man ska kunna minimera dessa lidanden eller hjälpa den plågade att få hjälp till en värdig död = EUTANASI.

Tillbaka till Maria Larssons löfte: "Ingen ska behöva hamna i en så utsatt situation att man ser döden som den enda utvägen." Och? Nu är detta redan ett faktum och på grund av de omfattande besparingar som sker inom omsorgen om sjuka och/eller gamla så hamnar hela tiden allt fler i just en sådan utsatt situation. I min stad läggs äldreboenden ned i ett rasande tempo, hemtjänst blir svårare att få och dyrare. LSS har blivit dyrare. Vårt Hospice ska läggas ned. Nollvisionens ord ekar tomma.

Jag nämner några exempel från människor som stått mig nära, som bara såg döden som en utväg, p g a bristen på omsorg, medmänsklig närvaro, smärtstillande medel m fl skäl.

Johanna är 85 och har varit svårt sjuk och sängliggande sedan fem år tillbaks. Hemtjänsten dyker upp då och då för att ge henne medicin eller värma Micro mat. Hon orkar inte längre läsa böcker och kan inte lyssna på musik p g a hörselskada. Hon har opererats flera gånger vid akuta, livshotande tillstånd. Nu ligger hon bara där ... varför? I dödens väntrum, ensam ...

Så märker hon att en knöl växer i hennes bröst. Den blir allt större och hon förstår att det är cancer och att denna cancer kan rädda henne från den meningslösa existensen. Hon håller den dold så länge som möjligt. När hemtjänsten upptäcker den är det för sent. Hon får manliga hormoner, men för övrigt slipper hon ifrån de smärtsamma behandlingarna och efter en tid så somnar hon in för alltid i sömnen och slipper plågas mer.

Johannas granne ovanpå var också gammal, sjuk och isolerad. Hon hoppade en dag från balkongen, från sjunde vången.

Erik hade arbetat hårt i olika kroppsarbeten hela livet och slitit ut hela kroppen totalt. Den var numera var full av artros och smärtor dygnet runt, år efter år. Till sist avslutade han sitt lidande genom att hänga sig.

Magda var 95 +, mycket skröplig och svag och orkade ingenting mer. Hon hade verkligen levt sitt liv på riktigt och att bara ligga där ensam kändes meningslöst, så hon bestämde sig för att svälta ihjäl sig. Det lyckades, fast det var mycket plågsamt.

Den fråga jag ställer mig är: Visar dessa exempel på EN VÄRDIG DÖD?
Är det inte värdigare att få rejält med morfin för den som torteras av smärtor, vilket då förkortar livet? Är det inte barmhärtigare med lite hjälp och att få dö på en mer värdigt och smärtfritt sätt, såsom i Holland med flera länder? Dessutom: Den som inte orkar ligga där ensam hemma ska slippa det!

Jag läste Bibeln mycket när jag var yngre och Uppenbarelseboken fascinerade mig med alla sina gåtor. En av dem var: "I den yttersta tiden ska människor söka döden, men inte finna den." ???
Jag funderar inte så mycket på gåtans svar idag för vi lever nu i en högteknologisk tid med en sjukvårdsapparat som kan hålla liv i människor oerhört länge, genom mängder av operationer och mediciner med svåra biverkningar. En sjuk människa kan "söka döden utan att finna den" p g a denna apparat, som ofta inte botar, utan bara förlänger existensen.

Eftersom vi har hamnat i detta läge så är det egentligen vare sig en högre makt eller människan själv som bestämmer när hon ska dö, utan samhället. Samhället har nolltolerans med döden. Fast döden är faktiskt en naturlig del av livet, d v s den var det, bara för 100 år sedan.

Eutanasidebatten måste ses i ljuset av detta faktum: att vi kopplar upp människor som i princip redan är döda, eller borde få vara det.

Jag minns också Eva, med dödlig cancer. Hon låg uppkopplad hemma mot slutet och vad som hände i henne vet jag inte, bara att hennes ansikte förvreds av ångest och plågor av alla slag, medan hon lyckades viska: "Koppla loss mig! Låt mig få dö!" Men sjukvården sa nej till de anhörigas bestörtning. Själv kunde jag bara be att  hennes ande skulle bli stark nog att bryta sig ut ur sitt fängelse och få återvända till Ljuset. Jag bad om detta varje dag - och så fick jag höra att nu hade det hänt! Hennes ansikte hade slätats ut, ångesten hade lämnat och med ett fridfullt skimmer över ansiktet fick hennes ande lämna sjuksängen och flyga hem.

Evas situation vill jag ställa i kontrast till en holländska jag kände, som bröt benet, drabbades av svårartad cancer och kastades in i sorgen över att hennes son begått självmord. Hon var drygt 70 år. Och vad gjorde hon då? Jo, hon tillfrågade anhöriga och sin läkare om hon kunde få en dödsspruta? Sedan hon fått Ja från dessa så fick hon sin spruta och därmed en värdig död.

Mina åsikter kan verka underliga p g a min gudstro, men det som ska styra oss är HJÄRTATS RÖST, barmhärtighetens röst, inte främst det materialistiska samhällets. Vi är eviga andar.

Min kropp och själ är svårt plågade, men jag inväntar otåligt Rösten som ska säga: "För avresande till Himlen - Gate 77!"

PS. Råkade köpa GT idag, tisdag, och läste då om Annika Andersson, som sommarpratade i radio idag - hur smärtsamt det var för henne att bevittna sin pappas allt för långt utdragna kamp mot dödlig cancer.
HON BAD TILL GUD ATT HENNES PAPPA SKULLE FÅ DÖ! (Att Guds kraft måtte vara större än landstingets)
http://www.expressen.se/noje/hon-bad-om-att-pappan-skulle-fa-do/













 

NOLLVISION - SJÄLVMORD, 2

Det finns många sätt att ta sitt liv på - ett som har blivit allt vanligare är att, under pågående impulsgenombrott, vifta med en kniv - då bli man skjuten helt gratis av polisen!

Detta är förstås menat som ironi, inte som ett tips! Alla dessa nedskjutna män med psykosgenombrott räknas ju inte in i självmordsstatistiken, som på så vis minimeras, men p g a polisens sätt att hantera dessa situationer kunde de gott göra det.

De har det gemensamt att det inte går att tala den psykotiske till rätta, därför att han inte går att resonera med i detta läge - när det har gått för långt. Den psykiatriska vården har inte funnits där i tid, missbruksvård, LVM eller medmänsklig omsorg. "Ja men, vi sa ju till honom att lägga sig på marken" går inte hem när någon är akut PSYKOTISK.

Det uppenbara är att insatserna FÖRE händelsen måste förstärkas. Den andra är att det behövs en annorlunda strategi för psykosgenombrott. Kasta en nät över den vilde? Sedan spraya? Elpistol? Gummikulor? Bedövningsampull? Skjuta bort vapnet och sedan gå i närstrid? Nej, jag är inte expert, men många av de skjutna borde ha befunnit sig på mentalsjukhus. Fast det är ju omodernt ... bättre att döda galningarna???

Den senaste incidenten gör att man har förståelse för polisens agerande, men de ord som stannar kvar i mig är orden: JAG BEHÖVER HJÄLP!
http://www.expressen.se/nyheter/knivmannens-rop-om-hjalp-fore-attackerna/

Nollvisonen för självmord och för missbruk handlade mest om FÖREBYGGANDE ARBETE.
Och det undrar man förstås om den här killen hade råkat ut för någon gång? Oavsett om det gällde droger eller det psykiska - hade verklig hjälp erbjudits?

Mannen i Husby som sköts nyss antogs vara galen, men det finns de som menar att så inte var fallet. Men - måste man skjuta dödliga skott?

Den här incidenten är tydligare och uppenbart övergrepp på en psykossjuk MÄNNISKA:
http://www.dn.se/debatt/sverige-maste-dra-lardom-av-polisens-dodsskjutning/

Ännu ett par  psykosutbrott med kniv och polisskott:
http://www.svt.se/nyheter/regionalt/sydnytt/trelleborg-poliser-skot-ihjal-psykiskt-sjuk-man
http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.1179580-polis-skot-psykiskt-sjuk-man-i-kallered

En bra blogg om detta med att de psykiskt sjuka är överrepresenterade beträffande dödsskjutningar från polisens sida.
http://roberthardh.wordpress.com/2012/05/03/psyksjuka-loper-storre-risk-att-dodas-av-polis/

Polisens utbildning och metoder att handskas med psykiskt sjuka bara MÅSTE förbättras, eftersom bristen både på adekvat vård och bra institutioner är enormt stor. Tills dess betraktar jag dessa händelser som en form av självmord eller samhällets dödshjälp.

NOLLTOLERANS - SJÄLVMORD, 1

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/nollvision-for-sjalvmord-foreslas_964619.svd

”Regeringen presenterade i dag en nollvision för självmord. Den anser att ingen bör hamna i en så utsatt position att den enda vägen upplevs vara självmord.”

 Samma år genomdrevs Utförsäkrings-reglerna, vilket redan innan hade förutspåtts skulle kunna leda till ökat antal självmord.

 Hur kan man mangla ut två så helt motsatta visioner/regler samma år? Sådant föder lätt politikerförakt. Allt är visst bara ord, men motstridiga.

 Vi lär aldrig få se någon statistik på hur många självmord som utlöstes av detta. Flera dog ju även i förvärrad sjukdom eller reagerade med hjärtinfarkt eller cancer. (Har sett och hört en del)

 ”Människan är både kropp, själ och ande och det måste man ha som förebild i det förebyggande arbetet, sade Maria Larsson, som vill att sjukvården satsar mer på så kallade motiverande samtal kring patienternas livsstil.”

Vilka ska ha dessa motiverande samtal med folk om deras livsstil, Maria? "Förebyggande arbete" är en täckmantel som även missbruksenheten flitigt använder - för att slippa hjälpa dem som HAR problemet.

 Här en liten syndabekännelse från V:a Götalandsregionen:

 http://www.vgregion.se/sv/Vastra-Gotalandsregionen/startsida/Om-Vastra-Gotalandsregionen/Nyheter/Aktuella-nyheter/Forslag-om-nollvision-for-sjalvmord/

… ”det metodiska arbete och de investeringar man behöver göra inte har genomförts i tillräcklig omfattning och takt.”

 Tack! En smula ärlighet är alltid uppfräschande!

Man avvecklade metodiskt alla fungerande psykiatriska behandlingshem som fanns. Det är det enda metodiska arbete jag sett till, förutom att de fasta psykiatrikerna metodiskt slets ut och försvann.

DE HÖGA SJÄLVMORDSTALEN BLAND UNGA

Vad skulle de ha gjort när impulsgenombrottet kom? Det kan ju komma oerhört snabb, som en hjärtinfarkt
 

Men psykakuten är t ex här avskaffad. Det är förbeställning via telefon som gäller.

Hade vissa av dem fått psykofarmaka? Ofta HÖJER dessa självmordsrisken första månaden – och då lämnas den ångestdrabbade helt utan bevakning eftersom inneliggande vård numera är sällsynt.

30 % av svårt deprimerade blir bättre med enbart piller. De övriga 70 % behöver samtal, stöd och hjälp på annat sätt. Pillren har ersatt psykiatrisk VÅRD.

 Hoppas att du på den här sidan hittar en man från Barnombudsmannen som förklarar att han inte alls vet vad som är orsaken till de många självmord bland unga.

 http://bohuslaningen.se/nyheter/uddevalla/1.2104436-sjalvmord-bakom-tva-unga-kvinnors-dod

 Behöver inte regeringen ha en aning om vad som orsakar självmord innan de går ut med en nollvision???

Om jag själv skulle söka utvägar:

 

-   Åtgärda massarbetslösheten bland unga genom lärlingsplatser på arbetsplatser, som leder till anställning. Många ser ingen framtid.

 

-   Kraven på teoretisk skolning måste sänkas för de som är praktiskt lagda.

 

-   Sätt inte diagnos på och sortera bort så många med mindre avvikelser. Ge dem en chans!

 

-   Se till att det finns kurator på skolorna och effektiva metoder mot mobbning.

 

-   Se till att ge kännbara straff för näthatarna!

 

-   Tillåt inte att barn och ungdomar inte får någon hjälp när deras föräldrar vräks!

 

-   Upprätta akuthem för just dem som drabbats av självmordsimpulser, där de tillfälligt kan få sova några dygn och PRATA IGENOM SIN LIVSSITUATION. (På psyk/inneliggande får man ofta inte prata ut. Självmordsförsök bestraffas på olika sätt. Låt oss PRATA! Att droga ned löser ingenting.)

Nollvisioner ska grundas på forskning, enkäter och verkligheten - ingenting annat!

 

De är så många, bara här i min lilla stad - och så unga, som kände att detta liv var för svårt för dem. Rapporterna om dessa tragedier haglar ned. Vi måste älska mer!

 

 

 

 

 

 

 

NOLLTOLERANSENS SVERIGE

VÅRD AV MISSBRUKARE: Den svenska modellen och den holländska modellen.

När jag hade jobbat hårt i fem år med att försöka hjälpa två alkoholister och en narkoman (som jag kom i kontakt med via kyrkornas diakonala arbete) var jag helt utmattad och totalt desillusionerad beträffande svensk missbruksvård. I Småstad kan jag inte säga att det finns någon vård alls för dem som har svåra problem. Bara i storstäderna tycks det finnas en viss chans till  behandlingshem och Metadon- eller Subutex-program.

Jag kunde inte vara en sådan där volontär som brer backor och kokar soppa eftersom mina händer är förvärkta. Så jag ville bidra genom att vara ett språkrör för de svagaste i kontakten med myndigheterna. När jag då lärde mig den bistra sanningen om NOLLTOLERANSEN med inte bara missbruk utan MED MISSBRUKAREN jag så otroligt trött och förbannad på Sverige att jag bara ville bort härifrån. Orkade inte se de sargade människorna ligga där på gatan, se de dödsdömda alkoholisterna sitta där och lapa i sig sin soppa i väntan på döden eftersom hjälp saknades. Jag hjälpte trots allt några, medan jag fick se andra dö.

JAG FLYDDE TILL HOLLAND FÖR ATT LÅTA MIN SJÄL FÅ VILA UPP SIG.

DEN HOLLÄNDSKA MODELLEN

Jag hade läst en del om Nederländernas drogpolitik och deras motsatta sätt att hantera sociala frågor.
Att Sverige har nolltolerans med droganvändning, självmord, dödsfall i trafiken eller prostitution är mest ett uttryck för rena rama hyckleriet: Hurra, vi är det bästa landet i världen! HÄR ÄR DET MESTA FÖRBJUDET! Utom Systembolaget förstås. Utan intäkterna från denna guldkalv skulle väl statens finanser helt kollapsa??? Systembolaget ska frälsa oss från drogdöden och därför behöver vi i stort sett inga behandlingshem. Vi har koll, total kontroll. Bara vi höjer alkoholskatten så blir alkoholisterna hemlösa p g a skulder och fryser ihjäl på gatan. Bra va?!

När jag kom till Holland frågade jag en man om man kunde byta om till badkläder på stranden i det här landet? Svaret blev: THIS IS HOLLAND! HERE EVERYTHING IS ALLOWED!

Orden var som balsam för min utarmade, svenska själ. Om det inte var för det grötiga språket så kunde jag tänkt mig att bli holländare jag med.

Hur gick det med all nolltolerans? Har vi ingen prostitution? Jodå, fast under jorden - så att det inte går att nå fram till tjejerna med hjälp. Självmorden? Vi ligger något över genomsnittet.
Alkoholisterna? De dör som flugor. Narkomanerna? Fler dödsfall än i Holland och dubbelt så högt antal som EU-genomsnittet.
http://gronabrevet.se/svensk-narkotikapolitik/
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=406&artikel=5019538

Jag hängde ofta på pubar och pratade med folk om den nederländska modellen. Ja, det gick att prata med dem. Vanligt folk kunde finnas där, klockan ett på dagen, med hund, med ålderdom, med ett glas öl i handen - men utan att vara redlöst berusade!

Jag bodde i Hellevoetsluis - en stad av samma storlek som den stad jag kom ifrån: ca 40 000 invånare.

En dag såg jag från Pubfönstret att två män slog sig ned vid en fontän i stadens centrum, med varsin bärs i handen. Det sa KLICK när de öppnade burkarna och nästa sekund dök det upp några poliser (de var allestädes närvarande i Holland). De sträckte fram lappar till männen. Jag frågade en vän:

- Vad gör polisen nu?
- De ger männen böter eftersom det är förbjudet att dricka på offentlig plats.
- Hmm, det låter vettigt. Det gör de inte i Sverige.
- Och nu sätts de i polisbilen. Vart blir de körda?
- Till något reservat för tunga missbrukare, utanför staden.
- Ah? Men sedan? Om de inte vill sitta där ute längre?
- Då får de avgiftning, behandlingshem och rehabilitering så att de ev. kan arbeta igen.
- Säkert?
- Japp. Det är upplagt på det sättet, så att vi ska få ha lugn och ro inne i städerna. Dricka lite lagom kan man ju göra på puben.

Jag frågade flera personer om det verkligen var sant att de som var motiverade på allvar kunde få total behandling och rehabilitering. Alla svarade Ja.

Jag pratade med en äldre dam i ett annat samhälle. Jag undrade varför det var så lugnt och fridfullt där.
- Var är alla missbrukare, som jag är van vid att se i Sverige?
- De finns i reservat utanför stan. Vi orkade inte ha dem här. Det blev för jobbigt.

Sedan satt vi där på en bänk, omgiven av vackra planteringar och bara njöt av lugnet.

Jag hittade aldrig fram till dessa reservat men med tanke med vad man kan läsa om på internet så verkar holländarna satsa mycket pengar på sin "Skademinimeringspolitik".
http://sv.wikipedia.org/wiki/Skadereduktion

Skademinimeringen gäller väl främst narkomaner och handlar om att man faktiskt kan ge bort eller till en billig penning låta tunga narkomaner få sitt heroin, så att de slipper stjäla för att finansiera det missbruk som är ett faktum jorden över. Därmed inte sagt att det är bra med droger, men de finns där ändå hur mycket vi än moraliserar över det.

http://www.rnw.nl/english/article/free-heroin-brings-everyone-a-bit-Peace

Tyvärr är artikeln på engelska. Det den säger är b l a att narkomanerna i Ütrecht inte stjäl längre eftersom de får sin narkotika så gott som gratis och det skapar ett mer fridfullt samhälle. (Utgående från att de får behandlingshem om de vill sluta så ser jag det inte som en tragedi)

DEN SVENSKA MODELLEN:

http://www.nyteknik.se/nyheter/fordon_motor/jarnvag/article3343539.ece

Det visade sig nästan omöjligt att anlägga en järnväg mellan Trollhättan och Göteborg p g a kopparstölder till extremt höga kostnader. Jag frågade en kontakt som bodde på "Missbruksgatan" i en stad i närheten av spåret.

- Känner du till missbrukare som har stulit kablar från banan?
- Oh ja! De sitter hela dagarna och skalar kablarna rena från plats i lägenheterna. Det är liksom deras jobb.
- Okey, det var det väl det jag trodde.

Det stod i länk ovan att heroin till en narkoman i Holland kostade 17 000 Euro per år, men att det ändå blev en samhällsvinst p g a minskad kriminalitet. I den svenska tidningen stod det att det hittills hade kostat 30 miljoner kr att ersätta den stulna kopparn, men vad slutnotan skulle bli var inte klart.

Störningarna i samhället och kostnaderna för kopparstölder är enorma: järnvägar, transformatorer, kraftstationer, kyrktak, kyrkogårdar och andra ställen. Om man skulle räkna på vad all nolltolerans egentligen kostar Sverige så skulle vi inse att det är en modell vi inte har råd med!

http://www.aftonbladet.se/debatt/article16371971.ab

Jag vet inte hur narkomanen har det idag, som jag sökte tolvstegshem till. Det blev nej förstås, men jag hade tänkt överklaga beslutet. Dessvärre fick jag inte göra det förrän efter fyra månader: "Ärendet hålls öppet i fyra månader", sa de. Och så länge kunde jag inte hålla kontakten med den skygga killen.

 Trots många års tungt missbruk så fick han Nej också till Subutex-programmet och hängav sig då åt alla typer av tunga droger och det liv, med bostad och tjej, som han hade försökt bygga upp under den stentuffa "Öppenvårds-tiden" krossades. Hade han fått Ja till Subutex så kunde han ha fått behålla det lilla liv han hade skapat - nu slogs det i stället sönder. Om samhället menade att han skulle klara sig utan droger så borde de i så fall ha bjudit på en längre tids behandling av den problematik som låg till grund för missbruket, men inte heller det fanns att få.

Jag har bara tårar inom mig när jag skriver detta och ser framför mig alla mina döda vänner, de som sökte hjälp hos en maktlös kyrka, som dessvärre inte kan bjuda på så mycket mer än mat. Jag orkade inte fortsätta slåss för de rättigheter som inte fanns att få.

Beträffande Holland och marijuanan så var det ingen av dem jag umgicks med som använde sig av den. En ung kille sa: "Man vill ju inte bli dum i huvudet!" Den fanns där och det var upp till var och en att använda eller inte under personligt ansvar. Som reumatiker skulle jag behöva den om min lever gav upp, eftersom detta smärtlindrande medel inte angriper levern, till skillnad från all annan medicin jag får, men antagligen får jag inte det.

När jag gick vilse i Vondelpark i Amsterdam funderade jag på om jag borde bli rädd. Det satt eller låg en massa människor på gräsmattorna, som rökte marijuana. Men så märkte jag hur lugna och passiva de var. En del låg i små kaninhögar ovanpå varandra och sov sött. Jag konstaterade att marijuanan verkade vara en snällare drog än alkoholen och att jag inte behövde vara rädd.

De åsikter Alexander Bard uttrycker här delar jag idag, p g a den erfarenhet jag nu har:

https://www.youtube.com/watch?v=xsdyqGOU4os

DE HEMLÖSA, del 6

Fortsättning på Micke och Johan-storyn, från 11 juni:

Som en sista utväg skrev jag nu till Länsstyrelsen ett brev där jag påstod att Mickes förvaltare inte fullgjorde sina plikter. En förvaltare ska sköta ekonomin, men också "sörja för person", "bevaka person rätt", "inhämta intyg om den enskildes hälsotillstånd", "genom regelbundna besök se till att huvudmannen har en bra boendemiljö, får god vård och omsorg samt så hög livskvalitet som möjligt". (Citat ur Föräldrabalken)

Den som har läst del 5 i den här berättelsen inser allt detta inte hände i verkligheten utan snarare raka motsatsen. Det förekom inget besök i bostaden (möjligen någon gång), extremt korta, sällsynta samtal och inget intresse för att sätta sig in i problematiken. Självt hade jag grävt upp så mycket material att bilden av Micke var rätt klar och därmed att han behövde en moderna neuropsykiatrisk utredning med föregående behandlingshem. Förvaltaren skrev angående Mickes försök till att få behandlingshem via socialen: "han verkade inte förstå vad han hade sökt om och lämnade rummet med panikångestattacker". Jo, han brukade ju få Nej som svar. Det var tröttsamt att läsa i en mängd dokument att Micke inte verkar fatta det ena eller det andra. Men ingen kom fram till slutsaten att han alltså måste vara lindrigt utvecklingsstörd.

Boendemiljön kunde inte bli olämpligare. Vård fick Micke söka själv, det var inget förvaltaren höll sig uppdaterat med.

Det var tydligen för mycket begärt att Länsstyrelsen skulle kolla upp sådana här saker och om de gjorde det skulle ord stå mot ord.

Efter en tid fick jag en skrivelse tillbaka från Länsstyrelsen, som innehöll förvaltarens försvarstal. Det innehöll en hel del lögner givetvis. Han anförde att detta med behandlingshem var helt onödigt eftersom Micke INTE var alkoholist! (I det läkarintyg som låg till grund för förvaltarskapet stod det tydligt och klart att Micke p g a alkoholism inte kunde ta hand om sig själv). Försvarsbrevet sa att Micke bara drack LITE öl för att lugna nerverna, då han hade dåliga vänner som gjorde honom nervös genom sina överkrav, typ "Du behöver minsann ingen god man. Du är helad i Jesu namn". Jo, jag var medveten om att han gick i extremistiska kyrkor ibland, med de senaste åren var ju jag och en annan person de som främst stod för omvårdnaden. Min medhjälpare var ateist. Jag realist med tro på en Inre Kraft.

Det mest upprörande i brevet var ju detta att Micke helt plötsligt inte var alkoholist - och hur kunde det då förklaras att han hade vräkts p g a detta problem och placerats i ett missbruksboende???
Dessutom var det VÅRT fel att han drack?!

Det stod att hans skadliga vänner lät honom sova över mot betalning! Inte vi två i alla fall - och det var ju mest hos oss han sov över. I slutändan verkade alla Mickes problem bero på mig och NN.

Jag fann det väldigt svårt att kunna gå till motattack mot alla de lögner som stod i brevet och kände mig för ett ögonblick besegrad, tills jag kom fram till orden:

MICKE BOR INTE I ETT BOENDE FÖR MISSBRUKARE UTAN HUSET ÄR TILL FÖR JOURBOENDE.

Jag kollade upp saken med Tekniska Kontoret och detta stämde. För att slippa ifrån kostnaden för behandlingshem åt Micke och för att täcka upp för lögnen "han är inte alkoholist" så var makthavarna tvungna att ändra beteckning på lägenheterna och dessutom låta enbart nyktra människor bo i de två övriga lägenheterna.

Så blir det när man ljuger - det går inte ihop i slutändan, såvida man inte konstruerar ett nytt slut. Med andra ord så hade vi uppnått en radikal förbättring för Micke. Han hade plötsligt nyktra, fridsamma grannar, som inte hotade honom till livet. Dörren byttes ut och huset målades om. Lugnet började sänka sig över den gamla kåken.

Jag kom fram till att SANNINGEN ÄR STARKARE ÄN LÖGNEN!

Och sedan? Tja, de tyngsta alkoholistern, som ju inte heller de fick någon vård dog som flugor och till sist vara de nästan helt utdöda, ersatta av en ung generation bestående av narkomaner eller blandmissbrukare. Då insåg Micke hur farligt det är att vara kroniskt berusad och eftersom han var rädd för att dö så gick han över till psykofarmaka, kunde få mer vila i själen och satt allt oftare hemma i lägenheten och spelade på sin synth, i stället för att vara en berusad, skrålande gatumusikant, som ofta blev bortjagad och utskälld.

Micke överlevde! Mitt arbete hade inte varit förgäves. Tack Livet! Tack för att jag fick fortsätta tro på att medmänsklighet har en mening, att en enda liten människas liv kan göra skillnad. Du och jag kan göra världen till en bättre plats att bo i! 

DE HEMLÖSA, del 5

Fortsättning - Micke och Johan, från 11 juni:

Så kom den då till sist - Mickes vräkningsdag. Johan hade pissat ned trappuppgången utanför Mickes dörr allt för många gånger, efter det att Micke knuffat ut honom ur sitt provboende, men inte tillräckligt långt bort ...

Mickes gode man var på Rivieran när detta inträffade, så vad skulle han göra? Jo, komma till mig förstås. Han hade den fördelen att han var "rumsren", vilket underlättade, men för övrigt var det ingen lätt uppgift som låg framför mig. En del hade jag förstås lärt mig nu om kommunens sätt att hantera missbrukare och det förvånade mig inte att de erbjöd en lägenhet på "Missbruksgatan". Där lät man flertalet missbrukare bo, antingen de hade blivit nyktra eller var aktiva, en fälla för livet. Knappt någon kom levande därifrån. Knark såldes utanför fönstret och våldet flödade över.

Där fanns i princip Mickes alla fiender samlade - de starkare - de som hotade, hatade, tvingade honom att handla starksprit åt dem för annars så ... Jo, de skulle kanske slå ihjäl honom, liknande saker hade hänt förr. Ingen hänsyn togs till Mickes handikapp, b l a paranoid psykos. Jag ringde missbruksenheten och sa min mening, men det gav mig inget mer än vissheten att jag numera var ökänd där. En handläggare sa till en annan: "Det är HON igen, den där Christa!"

Så Micke fick stanna hos mig en tid.  Något hände sedan: Micke slapp Missbruksgatan men hänvisades ett annat, mindre boende, för missbrukare - en avlägsen kåk med tre lägenheter i. En kåk där det hölls vilda fester varje helg med Hells Angels och många andra av helvetes änglar. Sprit och knark flödade över, stulna grejer gömdes i huset och polisen var ofta där. En gång ringde Micke mig och var helt hysterisk. Polisen anklagade honom för häleri - en mängd stulna cyklar var funna. Jag fick prata med polisen och försöka förklara att Micke inte sysslade med sådant, att han bara råkade bo på fel plats.

Någon annan än polisen vågade knappt gå i närheten av detta döden hus, inte ens jag. Prövade, kände vibbarna, fick rysningar av obehag och ville kräkas när jag öppnade ytterdörren. Min synskhet nästan däckade mig då allt hemskt som hänt där sänkte sig ned som ett mörkt moln över mig.

Detta ansågs alltså vara ett lämpligt boende för en lindrigt utvecklingsstörd, paranoid grabb!!! Han var inte kriminell och inte en verkligt tung missbrukare, bara väldigt ensam och rädd. Hur skulle han klara av detta? Dagliga hot om våld eller lätt våld. Ständiga försök av uteliggare att bryta sig in i huset. När de lyckades parkerade de sina grejer i Mickes rum och använde hans lägenhet som de ville. Det hela kulminerade när en helt galen sådan med yxa försökte hugga sig igenom ytterdörren en kall vinternatt!

Så där satt Micke på sängkanten och hörde huggen mot ytterdörren. Hur mår man då? Jag skulle ha brutit ihop. Men eftersom det inte gällde mig direkt så bröt jag ut i stället för ihop. Jag bröt ut verbalt i ett flerårigt krig med ett flertal samhällsinstanser - för den här gången skulle jag minsann inte misslyckas! Den här gången skulle jag Vinna kampen mot samhället och jag skulle inte ge mig oavsett hur många hinder jag skulle komma att möta, därför att den här killen var på många sätt som ett barn, ett oskyldigt barn, och som mamma så äger jag en hel del beskyddarinstinkter.

Jag skrev ett brev till Förvaltaren, med ett foto på dörren och alla tydliga yxmärken. Han hade aldrig vågat sätta sin fot i detta boende, trots att det ingick i hans uppgifter. Jag ringde också. De kommentarer jag fick till incidenten var:

INTE MERA AKUT ÄN VANLIGT ... HAN HAR SÄKERT SKULDER ... HAN FÅR SKYLLA SIG SJÄLV ... SÅ ENKELT ÄR DET!

Jag skrev brev till Socialnämndens ordförande, som svarade att "ärendet skulle prövas i vanlig ordning, där ev. insatser enl. LSS också skulle prövas. Hoppas att det ordnar sig för Micke!"

Hoppas att det ordnar sig? Hoppas - är det socialtjänstens uppgift? Jag blev något förvirrad av svaret. Jag trodde snarare att det där var kyrkans grej: att prata om tro och hopp.
Dessutom visste jag att det var väldigt svårt att få t ex ett särskilt boende med tillgång till stöd (såvida man inte var utvecklingsstörd eller autistisk. Men någon diagnos på lindrig utvecklingsstörning misstänkte jag inte fanns. Så prövningen skulle i så fall leda till: ingen åtgärd. Så blev det också.

Det jag slåss med är ord, annat duger jag inte till. Jag behövde helt klart kunskap; Om vilka lagar som finns, som jag kunde hänvisa till i ordkriget, vad psykiatrin hade ställt för diagnoser, vad socialsekreterarna egentligen hade haft för sig under åren och vad lagen för Förvaltare - Föräldrabalken - egentligen sa.

Så jag påbörjade min egen "socionomutbildning" och läste in lagarna från SOL (Socialtjänstlagen), LSS (Särskilt stöd och service), Föräldrabalken och Samhällskunskap - ett ämne som aldrig intresserat mig förrän nu. Hur hängde allting ihop eller gjorde det inte det, alls? Som väl var bjöd den lilla staden på rätt överskådliga lektioner. Det fanns uppenbarligen ett antal "i toppen", som höll ihop, skyddade varandra och såg till att ingen fiende, typ mig, skulle kunna bedriva ett privat "Uppdrag granskning" ostraffat. Jag körde rakt in i en härva av undanmanövrer, tomma ord, svikna löften, lögner och åter lögner. Eftersom de höll varandra bakom ryggen var det svårt att vinna det här slaget.
Men att ljuga är en svår sak. Lögner måste noggrant följas upp och det var detta faktum som efter fyra år ledde mig till en begränsad men ändå avgörande seger.

I början av projektet följde jag med Micke till diverse träffar med socialsekreterare, där han klagade sin nöd medan de bara behövde säga orden BARACK - och så var min vän försvunnen. Men jag skaffade mig en fullmakt från honom, som gjorde att jag fick lova att stanna kvar och föra hans talan. Just då insåg vederbörande socionom inte att fullmakten inte hade laga kraft eftersom Micke var omyndigförklarad. Det sägs att detta inte finns längre, men att stå under förvaltare innebär i praktiken just detta. Han var s a s inte någon juridisk person. Den enda rättighet han hade var rösträtt.

Jag försökte få en socionom att se till de multi-funktionshinder Micke hade och få henne att hjälpa till med en bättre boendesituation. Hon höll med mig om att de diagnoser jag nämnde nog fanns där och att man behövde sy ihop en helhetslösning. Det behövdes en samordning av insatser och hon utlovade ett möte med diverse nyckelpersoner, som skulle arbeta fram detta. Dagen D kom och efteråt fick jag det korta svaret från henne:

- Beslut fattades om att INGEN MER ÄN FÖRVALTAREN SKA HA NÅGONTING ALLS MED FALLET MICKE ATT GÖRA! HAN SKA TILLSE ATT ALLA BEHOV TILLGODOSES. Därmed antogs jag och andra medmänniskor vara nedtystade och avväpnade.

Där gick jag tillfälligt i däck. Jag och andra personer hade gjort många försök att få till stånd ett riktigt samtal med förvaltaren, men hans respons blev att helt och hållet vägra tala med oss. Han var en diktator som levde i sin borg, där ingen kunde komma åt honom. Han var ekonomichef på den sociala enhet Micke tillhördes och den som sa nej till sådana saker som dyra behandlingshem, vilket ju var ett måste om Micke någonsin skulle kunna få sin neuropsykiatriska diagnos och få rätt till LSS.

Efter att ha läst igenom Föräldrabalken insåg jag att det enda som just denne förvaltare egentligen skötte om var Mickes ekonomi, inget annat. Fast han borde ha kontaktsamtal, komma på besök i hemmet, ha omsorg om skyddslingens person och de särskilda behov som fanns. Så, när jag hade läst in lagarna och lärt mig Mickes verklighet så skulle jag framöver bli mogen att skriva till Länsstyrelsen. I brevet tog jag då upp paragraf efter paragraf som diffade med verkligheten.

Micke bodde varannan helg hos mig och varannan helg hos en annan Medmänniska. Vi hade delad vårdnad under rätt lång tid eftersom Micke inte kunde vara i sin boende då p g a den allvarliga hotbilden.

Jag fortsatte min vandring till olika myndigheter, numera med en liten bandspelare i fickan, eftersom de jag träffade ofta senare förnekade vad de hade sagt. "Om jag än vandrar i Lögnens land fruktar jag inte ont, ty min bandspelare är med mig." (Felcitat av bibeln)

Jag såg fram emot träffen med Mickes psykiatriker - han som jag trodde hade nycklarna till LSS. Jag fick vara med och lyssna. När jag försynt ställde frågan gällande vilka diagnoser läkaren trodde att Micke hade så sa han att föregående läkare misstänkte ett neuropsykiatriskt funktionshinder, en mental retardation. Jag var överlycklig över att orden fastnade i mitt diskreta fickminne.

Jag hade dragit in Lokalpressen i fallet: Hur kan en person med misstänkt neuropsykiatrisk diagnos, som är missbrukare, kunna få en utredning utan föregående behandlingshem? Utredning förutsätter total nykterhet en längre tid. Jag lät en journalist ta del av min bandinspelning och frågeställning. Hon ringde upp psykiatrikern och ställde min fråga till honom. Som svar serverade han ett antal lögner:

Läkaren påstod att han ALDRIG hade träffat mig! (Fast det visste ju journalisten, men hon sa inget om bandinspelningen). Han påstod också att det räckte med journalanteckningar för att skriva ett intyg till LSS-kontoret om nämnda diagnos.

Han skrev verkligen ett intyg och enligt LSS så var det inte godkänt eftersom det krävs en utredning. Självklart visste läkaren om detta, men detta han sa och gjorde var bara ett sätt att skydda inte bara sig själv utan också sin kompis Förvaltaren! Jo, det kröp fram i ett överrumplings-samtal med Förvaltaren (jag slet Mickes telefon ur handen på honom under pågående samtal!). Han blev så överraskad att han råkade säga att han och psykiatrikern var bästa vänner och att VI inte hade råd med behandlingshem. (Detta hann jag dessvärre inte spela in). Vila VI? Uppenbarligen var ekonomichefen med på möten med de övriga två cheferna på socialen, som fattade beslut om behandling. Det kallar jag jäv.

Lokalpressen tyckte det var för känslig att skriva om fallet och det är det säkert nu med, men jag bryr mig inte. Jag är gammal och sjuk. Innan jag lämnar den här världen vill jag berätta om all den skit jag sett och hur den lilla människan trampas ned av män med makt (eller kvinnor), hur de går under tyst och utan någon som kan stå upp för deras rätt till ett värdigt liv.

Det sorgligaste i det här sammanhanget var nyheten från LSS-avdelningen: "Vi ger inte längre LSS till personer med lindring utvecklingsstörning, bara svår!" En person nära mig fick några år tidigare LSS av denna orsak, men visst - Sverige befann sig ju i ett slags jordskred där alla former av stöd och hjälp i snabbt tempo avvecklades. Shit! Detta med LSS var ju ett av de främsta målen som jag kämpat för att uppnå.

Jag var nära att ge upp, men då hände något: Micke hade fått en hyfsat bra kontakt med en inflyttad missbrukartjej. Han gick ned till henne rätt ofta (utom under helgfesterna). En dag öppnade hon inte dörren. Han tittade in genom fönstret och såg då att tapeterna var nedspejade med blod. Kompisens kroppspulsådern hade brustit och blodet sprutade ut som en fontän över lägenheten. Synen var fruktansvärd och han sprang därifrån till mig för att gråta ut och sova över.

Jag kände mig i den stunden som en björninna beredd att försvara sin unge och jag började vässa argumenten till DEN SISTA STRIDEN - BREVET TILL LÄNSSTYRELSEN.  Det skulle ju bli Davids kamp mot Goliat. Jag var i kraftigt underläge som sjukpensionär mot maktens män.

Jesus sa: "Om ni handlar efter mina ord så ska ni förstå Sanningen och SANNINGEN SKA GÖRA ER FRIA!" Frågan var om dessa ord gick att ta bokstavligt? Skulle Sanningen kunna göra Micke fri? Kan den övervinna lögnen?

Fortsättning följer ...