Livsfarliga väntetider på AKUTEN!

Jag skrev i mitt förra inlägg om att jag ramlade ned från en säng (skulle fixa till gardinen) och föll handlöst bakåt mot golvet.

Jag tog mig snabbt upp igen. Det gjorde inte så ont först, men snart kom ju svullnad och smärta igång. Min egen diagnos: brutna revben och lätt hjärnskakning.  Ingenting att operera med andra ord, bara vänta några veckor så skulle det bli bra. Jag är så van vid ständiga smärtor och sängläge att det kändes som om det kunde kvitta. Har tänkt dö snart i alla fall. Blev nyss pensionär.

Hade brutit revben förr, framtill. Nu var det baktill. Dessvärre sover jag på rygg men det kan man inte med frakturer i ryggen, så den här olyckan var värre än den jag mindes. Nätterna blev ett smärtinferno. Hur skulle jag ligga? Att resa sig och sätta sig, att vrida sig - omöjligt! Varje gång kom vassa huggsmärtor in i ryggen, så att jag skrek högt.

Jag ställde in mig på två veckors tortyr och att det sedan skulle bli lite bättre vecka för vecka. Men så blev det inte. Efter två veckor var värken på tornadonivå men mina nerver helt slut av tortyren.

Det tog slut, allt tog slut. Jag orkade inte mer. Min son kunde besöka mig under helgen. Vi åkte till en strand för en kort promenad på ca 300 meter. Efter detta var jag HELT slut. Han parkerade nära en restaurang för att vi skulle kunna äta där. Jag skrek och tog mig ur bilen med sonens hjälp. Sedan svartnade det. Alla hus och bilar snurrade runt och jag liksom försvann. Storgråtande bad jag honom köra hem mig och beställa hem mat i stället.

Under middagen sa jag till honom att nu var det nog bäst att jag sökte sjukvård trots allt - på närakuten. Det är en vårdcentral som är öppen delar av helgen. Dittills hade jag inte kunnat ta mig till en vårdcentral då jag inte kunnat röra mig tillräckligt bra för det. Är ju en söndervärkt reumatiker.
Men nu kunde jag få hjälp av min son och vi åkte dit kl 22 när det öppnade.

EFTER TRE TIMMARS VÄNTAN på Närakuten fick jag träffa en läkare som undersökte mig och skrev remiss till den riktiga akuten i annan stad. Jag skulle röntga huvudet och bröstkorgen, tyckte hon, men jag först skulle jag till kirurg! Jaha? Hennes omdöme räckte inte? Så för att beviljas röntgen måste jag vänta i X antal timmar på kirurgen!

Dimman låg tät över vägen, en perfekt natt för kollision med älgar och andra djur. Till kirurgen kommer människor i småbitar, som ska opereras i timtal. Och i den kön skulle jag sitta, utan mat och dryck, utan min nattmedicin, utan en säng. Jag fattade att jag låg risigt till, prioritet 0. HUR skulle jag överleva allt detta?

Jag plågade mig igenom dessa timmar på hård stol eller hård brits med allt värre plågor och hallucinerade om en mjuk säng där jag kunde få ligga på vänster sida. Det kan funka några timmar.

Efter sex timmar var jag helt knäckt och kravlade iväg till en reception för att säga: "Jag ger mig! Jag åker hem!"

 Men hon sa att läkaren skulle komma NU, d v s om 20 minuter. Jag bet ihop. Det kom en pakistansk läkare som i princip skällde ut mig för att jag befann mig på akut-kirurgen och inte på en vanlig vårdcentral. Jag kunde inte tala, var slut. Han såg ju på remissen från helg-vårdcentralen att det var deras idé allt detta, inte min!

Sedan sa han att revben läker av sig själva efter 10 veckor och att han kunde skriva remiss för hjärnröntgen, inget annat.

Så försvann han och en sköterska hade till uppgift att kasta ut mig: "Du ska åka buss hem!" Jag sa att det var omöjligt, men att jag tänkte ringa färdtjänst. Hon upprepade sina ord och jag mina. Till sist skällde jag ut henne och undrade om det var förbjudet att ringa efter en färdtjänst när man är en gammal reumatiker!!!! Hon vek sig.

Jag skulle ensam ta mig genom en lång labyrint på ca 400 meter eller mer, till entrén. Jag var för svag för att gå eller hitta. Ingen erbjöd sig köra mig dit i rullstol eftersom jag var en revbensfraktur, inget annat. Att jag har en massa sjukdomar fattar aldrig vården.

Jag raglade våldsamt mot olika håll och letade efter sköterskor eller städare som kunde visa mig vägen. En thailändska fattade att jag inte kunde ta in någonting, så hon följde mig hela vägen ut.
Jag tackade henne för att hon var den första människan på detta sjukhus som visat mig kärlek!

När jag kom hem kändes det som om jag hade utsatts för svår fysisk och psykisk misshandel! Smärtan i kroppen var lägre än smärtan i själen - att bli behandlad som en metallbit, inte en äldre, svårt sjuk människa som ramlat och behövde hjälp.

Jag har gråtit mycket sedan jag kom hem. Hur kan man behandla svårt sjuka människor så här??? Det är många som dör i samband med att de söker hjälp och jag misstänker att en del av dem är äldre och multisjuka eller bara svårt sjuka och DE DÖR AV SJÄLVA VÄNTAN PÅ AKUTEN! De enorma påfrestningar som väntan ställer: hårda britsar, ingen mat eller dryck, ingen vänlighet, ingen närvaro, kan leda till döden. Ja, kanske hade vissa överlevt om de INTE hade sökt vård!

 SVERIGE HAR LÄNGRE VÅRDKÖER ÄN ALBANIEN!

http://www.aftonbladet.se/debatt/article22132580.ab

Många albaner flyr hit. Har de en aning om vad de gett sig in i?!

Här är en kvinna jag identifierar mig med. Gammal och sjuk, väntade 16 timmar och dog. Givetvis av överansträngning. När utgångsläget är generellt klen och svag så blir vårdköerna till en ättestupa.

http://www.expressen.se/kvallsposten/vantade-16-timmar-pa-akuten--kvinna-dog/

Här är en annan åldring som dödades av behandlingen på akuten, så som jag ser på saken:

 http://www.sydostran.se/blekinge/dog-innanfor-dorren-efter-besok-pa-akuten/

Här är en vårdsökande som, liksom jag, till sist gav upp och tänkte åka hem till sin goa säng, få i sig varm mjölk och annat behövligt. Krafterna räckte inte till för de eviga köerna och de stenhårda britsarna. Personen valde alltså själv att åka hem! Gissade att allting brast, såsom det gjorde för mig.

 http://www.svd.se/skickades-hem-fran-akuten-dog

Här en gammal, generellt nedsatt människa som dog efter sex timmar i kö!! Så ska det fan inte va! Man ska inte behöva avsluta sitt liv på det sättet. Sverige behandlar de sina sämre än hur en veterinär behandlar djur! Akuten är ett enda jäkla stort övergrepp!

 http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=128&artikel=4238442

Sjukvården blir förstås sämre för varje år då vi inte har råd med 200 000 migranter om året och köerna blir allt dödligare. Det finns andra sätt att dö på: hemma i sängen är ett alternativ.

 Jag undviker all sjukvård utom den hos MIN reumatolog. Han känner mig och behandlar mig med kärlek och värdighet. Han ser och förstår mitt lidande. Han bekräftar det på alla sätt. För de främmande läkarna på vårdcentraler o annat är jag totalt avhumaniserad. De kan inte ta in att jag har många sjukdomar och att 41 år med ledgångsreumatism innebär att man är som en 85-åring i skick.

Jag föraktar detta land, därför att de föraktar sina egna medborgare. Jag har varit i andra länder och aldrig blivit så illa behandlad där som här. När jag insjuknade för 41 år sedan och uppsökte akuten i Österrike blev jag bemött med översvallande medkänsla och värme! Det var helt nytt för mig.

NÄL skulle visst skära ned med 900 miljoner kr i år. Akuten skall "effektiviseras" - ????? Snabbare avlivning av patienterna?
Varför inte lägga ned hela skiten och remittera oss till Norge i stället?

PS. Sammanlagd väntan blev 9 tim + mer än en timmes restid.

ÄLSKA MIG NÄR JAG ÄR HÄR!

Nyheten om Josefin Nilsson död tog mig visst rätt hårt. Antagligen för att jag är, liksom Josefin, en av måga konstnärssjälar. Vi har många namn: kresensitiv, supersensorisk, högsensitiv, HSP osv. Det kommer fram nya namn hela tiden.

Av de superkänsliga människor jag träffat i mitt liv så har musikerna varit de känsligaste. Någon påpekade att människor i symfoniorkesterna inte verkar vara direkt överkänsliga. Nej, jag håller med. Har bara känt en enda person ur symfoniorkestern. Hans liv verkade ganska ordinärt. Har man väl blivit godkänt i detta yrke så kanske spelningrna ramlar in i lagom och välorganiserad takt? Man står inte där ute på en scen ensam eller med ett fåtal medmusikanter i akt och mening att GÖRA KARRIÄR. Har man väl blivit godkänd handlar det mest om fortsatt, ständig övning, så brukar det gå framå.

Men för att kunna leva på t ex pop eller rock så måste man göra karriär. Vem är utsatt för störst press: en violinist i symfoniorkestern eller en ensam person som vill göra karriär som solosångare?

Man ifrågasätter alltid sig själv oavsett om det går bra eller dåligt. Självkritiken driver en framåt, men tar också på krafterna. En publik kan ge massor av kärlek men dess kritik kan också vara obärmhärtig. Man är konstant ifrågasatt. Vissa älskar en och andra hatar en. För att klara av allt detta måste man vara stark. Men för de sångfåglar, likt Josefin, vars styrka är ljust känsligheten, så kan situationen bli ohållbar. Man får framgång genom sina känsliga sånger, eller sättet man förmedlar dem. Man sjunger med ett hjärta, som lätt kan gå sönder. Så är det med konstnärssjälar - de går lätt sönder.

Jag har inte känt några professionella musiker, men sådana som var väldigt skickliga, men aldrig tog sig upp till ytan. De hade med sig både känslighet och en dålig uppväxt i bagaget, vilket ledde till psykiska störningar, ibland missbruk och oförmåga att ta fighten.

Var med på en spelning som gick dåligt för mig p g a vissa idéer min partner hade, som inte funkade i sammanhanget. Efter mig kom det en trubadur som hade ALLT: rösten, gitarrspelet och känslan. Det var en sann njutning att lyssna till honom. Jag glömde mitt nederlag - så trösterikt var det han sjöng.

Några månader senare var han död. Hans sambo hade stuckit. Den känslige är inte lätt att leva med i längden. Men den känslige behöver mer än någon annan en älskande partner vid sin sida som kan älska i nöd och lust - ÄLSKA MIG FÖR DEN JAG ÄR!

Leif hade inte det. Hon gick och han hade ingenting kvar mer än ett svart, tomt hål inom sig.
Han gick ut på vinterisen, där den var för tunn, och drunknade.

Men det finns andra sätt att reagera på livets tyngd. Tyngden kan dra ned så att ryggen knäcks. Operationerna är svåra. Kanske lyckas det för vissa. Jag känner bara till dem (åtskilliga) som långsamt dog ut under svåra smärtor eller som hasar sig framåt medan de försöker överleva, inte leva på riktigt.
Jag är förvånad över att ryggkirurgin inte har kommit längre än vad jag har sett i alla fall???

Ett yrkesmässigt misslyckande ledde till att min ledgångsreumatism bröt ut ett år senare och därmed på sikt förstörde mitt liv som musiker. Min karriärtrappa gick nedåt tills jag hade tappat det mesta en musiker behöver. Det som återstod var kärleken till min son, som har särskilda behov. Det är därför jag lever. Jag behövs. Och vår kärlek är stark för att vi har behövt hjälpa varandra i så många år. Två personer med olika svagheter och styrkor, alltid beredda att ställa upp.

Josefin gick i väggen 2012. Ryggproblemen tog över det mesta av hennes liv.

En musiker behöver musik och scenen som en fisk behöver vatten och plankton. Man kan inte bara ligga till sängs och torteras några år och tro att man kan köra igång igen, som om ingenting hänt. Det har hänt.

Jag försökte korrigera gardinerna för några dagar sedan, fast jag vet att jag kanske inte kan stå i en säng eller på en stol och sträcka upp armarna medan jag håller balansen. Nix, jag tappade balansen och ramlade baklänges mot golvet där jag slog i ryggen rejält och huvudet i viss mån.

Nu lever jag med svåra smärtor medan jag väntar på att ev. spruckna revben ska läka och detsamma gäller inflammerade muskler. Och jag tänker på att jag faktiskt kunde ha dött - fast jag inte är mer än 65. De senaste åren har jag opererats fyra gånger och blir inte starkare, utan svagare. (21 operationer gjorda) Vissa sår läks. Vissa leder till döden. Det kan vara svårt att veta vilket.

Men just nu känns döden så nära. Man kan vara så vacker, ung och duktig som Josefin, men ändå förlora kampen mot sjukdomar. Jag själv har kämpat i 41 år och lever på cellgift.

Josefin låter oss minnas att livet kan vara över om några minuter, att vi har varandra just nu och just här. Detta NU är chansen att visa någon kärlek.

NU strömmar kärleken mot Josefin, men jag undrar hur hon kände det under tidigare år och särskilt när hon inte kunde röra sig? Vissa har ett behov av att bli sedda som inte räcker till för flera års tillvaro i skuggan.

Josefin, jag sänder dig all min kärlek - efter många års isolering i hemmet och efter ett liv med plågor och handikapp, som inte förrrän nu lyckats stoppa mina försök att skriva sånger. Du har gått till Ljuset och där finns det inga skuggor och ALLA  och ALLT bekräftar att du är oändligt vacker och god! Allt genomsyras av musik i himlen. Alla och allt sjunger, vackrare än vi någonsin kunde göra här! (Vittnesbörd från tusentals NDU:are, nära-döden-upplevare)

OM HANDIKAPPERSÄTTNING - EFTER 65

Jag började fundera efter 63 på hur det skulle bli med min handikappersättning efter 65. Jag har lägsta beloppet, ca 1 300.

 

KAMPEN FÖR HANDIKAPPERSÄTTNING

 

Jag gick med en mapp i väskan i 2 år och samlade på olika slags intyg på vad jag som sjuk kan behöva för hjälpmedel, t ex en kvalitetssäng, eftersom jag ligger där för det mesta. (Fick intyg av naprapat) Jag var kreativ och tänkte efter vad jag behövde behålla eller behövde införskaffa, t ex tvätt- och diskmaskin. Kom inte långt med sjukhus-skorna som jag måste ha, eftersom de skulle skrivas av under en femårsperiod. Räcker det med ett par skor i fem år för en kvinna? Har man samma skor till klänning som långbyxor t ex? Tja, det tyckte FK. Färdtjänst eller bil fick kosta 180 kr/månad. Beloppen var orealistiska och jag kämpade på i en hal uppförsbacke.

 

Jag arbetade vidare med min skrivelse för att få med allting som var viktigt, men fick ändå avslag. Man ansåg t ex inte att jag behövde min moped eftersom det finns buss i närheten.

 

Då överklagade jag till Länsrätten. Citerade FN:s stadgar som säger att funktionshindrade ska ha samma rätt som andra att besöka rekreationsområden. Till dessa, i min stad, är det mycket långt att gå från närmaste busshållplats. Och – hur beställer man en färdtjänst till tredje björken, på höger sida om den stora granen ute i naturen någonstans? Moped är friheten att kunna uppleva naturen, om man inte kan gå långt.

 

P g a avskrivningar på mopeden kom jag upp till lägsta ersättningsbeloppet – och vann!

Det var en förkrossande seger insåg jag senare, då flertalet reumatiker inte lyckades med denna bedrift. Vissa skaffade sig en advokat för att försöka få ersättningen. Inga andra reumatiker har jag funnit som velat ha en moped om de inte kan cykla eller gå eller har råd med bil. De som inte har några autistska drag vågar inte tänka utanför boxen. Medelålders kvinnor "får" inte åka moped. De ska cykla, åka bil eller sitta inne.

 

Ibland trivs jag med att ha Aspergers syndrom. Intelligens är inte fel, även om man är sjukpensionär. Ibland behövs den, i kampen mot de myndigheter som ska hjälpa men ofta upplevs som sparringpartners i en boxningsmatch. Och den matchen är hård och blodig. Hänsynen till att man är sjuk och svag finns knappt.

 

När jag kontaktade FK för mer än ett år sedan för att ställa mina frågor sa de att en viss handläggare skulle ringa mig. Och det gjorde hon samt vräkte en mängd frågor över mig i ett aggressivt tonläge. Hon sa att hushållsmaskiner inte längre är godkända som hjälpmedel eftersom typ alla människor har dessa hemma idag. Det är givetvis en lögn. De fattiga har ingen tvättmaskin, inte heller diskmaskin. ”Mopeden var väl avskriven efter alla dessa år??!!!” Undrade damen.

”Jo, sa jag. Den första är det. Men nu är jag inne på min tredje. De slits ut eftersom mopeden är mina ben!”

Det blev tyst några sekunder. Damen började undra om jag kanske verkligen VAR handikappad och inte bara ljög, vilket ju är så populärt nu för tiden. Men frågorna var vassa. Det klart att vissa utgifter hade minskat under 15 år medan andra hade ökat. Hon verkade inte nöjd med svaren och sa att jag skulle bli kontaktad när jag fyller 65.

 

Sedan levde jag ett tag i stark skräck. Har varit sjuk större delen av livet och är förstås fattig. Utan handikappersättningen skulle mopeden ryka, definitivt. Jag googlade och fann att denna ersättning under moderat-eran lades in under Brottsbalken och om FK inte tyckte att jag hade levt upp till deras krav under årens lopp så kunde de döma mig till att betala tillbaka tillbaks 175 000 kronor!!!

Det tog en månad innan panikångesten släppte taget och jag sa till Gud:

 

”Nu räcker min intelligens inte till! Det är upp till dig att ge mig en väldigt snäll, änglalik, handläggare när det blir dags att ompröva ersättningen! Jag lämnar det till Dig, för själv orkar jag inte bära på denna rädsla mer!”

 

Igår ringde telefonen när jag tog en liten tupplur:

 

”Hej! Jag ringer från Försäkringskassan! Det gäller en omprövning av din handikappersättning. Har du tid?”

 

Jag sa att jag var sömnig men skulle försöka svara på frågorna. Var som förlamad av skräck. Orkade inte ens känna ångest. Frågorna kom kring vad jag hade skrivit för 15 år sedan. Hon undrade b l a om jag hade extrakostnader kvar för tvätt- o diskmaskin (vilket enl. vissa handläggare är ej godkända utgifter), om jag hade mopeden kvar osv. Jag svarade ja på alla frågor och sa att jag just köpt en ny moped för att den gamla hade för slitna bromsar (hydraulik), vilket var sant. Hon skulle kunna få kvittot? Men nej, hon litade på vad jag sa, genomgående, hela vägen. Och hon underkände inte något av det jag tidigare skrivit om, till skillnad från ragatan som skrämde upp mig så till den milda grad.

 

Samtalet slutade med: ”Ok, då fortsätter handikappersättningen att rulla på efter 65! Du behöver inte underteckna någon skrivelse eller så. Det är klart nu! Ha det så bra!”

 

Jag satt förstummad på sängkanten. Rädslan hade funnits där så länge att det kändes svårt att släppa den. Mina vita fingrar höll krampaktigt kvar i den. ”Släpp den, släpp den!” sa jag till mig själv. Då kom tårarna. Jag grät och grät. Tackade Gud för att jag blev uppringd av en så änglalik varelse. Ja, det finns både onda och goda handläggare och min råkade vara god. Det var det berömda NÅDEN som hade drabbat mig. Jag var helt ärlig och sa som det var att jag hade åkt för lite färdtjänst därför att jag varit så svårt sjuk i flera år att jag hade förlorat mina vänner och kontaktnät, så vart skulle jag åka? Däremot hade jag åkt hundratals mil sjukresor p g a operationer i annat landsting. Handläggaren hade inga problem ens med detta. Grejen är ju den att om man blir väldigt svårt sjuk så minskar de flesta utgifterna, där man ligger halvdöd i sängen och inte gör någonting. Två mysdressar är inte mycket att tvätta. Micromaten kräver ingen diskning. Men att man blivit mycket sjukare bör ju inte vara skäl till att dra in handikappersättningen? Tack och lov inte!

 

Om några veckor blir jag 65 och först då har jag rätt att söka bostadstillägg. Hoppas på rätt mycket, då min pension är låg. Jag har sålt sommarstugeandelen och skänkt pengarna till min son, som inte kunde använda stugan av olika skäl. Man måste vara helt kapitalbefriad i minst ett år för att kunna beviljas bostadstillägg. Så jag har förberett mig även för detta steg. Om allt går bra så kanske jag får behålla ungefär samma standard som idag. Handikappersättningen är det som finansierar EU-moppen + garage + den dyra försäkringen. Jag är oerhört lättad! Sommaren är min – susande fram bland ängarna med blomdoft i hjälmen!

 

Nästa svårighet dyker upp vid 70, då tjänstepensionen faller bort och jag blir helt och hållet beroende av bidrag. Då måste FK betala hela hyran om jag ska överleva. Samtidigt vet vi ju att våra pensionspengar och hela välfärden står på spel p g a migrationskostnaderna. Vissa räknar inte med att alls få någon pension i framtiden. Men så kan ju inte jag tänka. För mig är det:

 

BARA IDAG SOM GÄLLER! BARA NUET! Sverige faller, men kraven på egenförsörjning gäller i alla EU-länder och där får jag inga bidrag. Handikappersättningen försvinner så fort jag lämnar Sverige, liksom bostadstillägg och statsfinansierad sjukvård. Utanför EU får man bara behålla tjänstepensionen, vilken för vissa av oss faller bort vid 70.

 

Många svenskar lämnar landet för att få ökad trygghet, mindre våld eller andra fördelar. De rinner ur landet. Främst till Norge, men även till många andra länder. Jag menar unga, välutbildade människor. Tänker de på sina föräldrar? Omsorgen minskar – hur ska de gamla klara sig utan stöd från sina barn

(Läste att Norge funderar på att stänga gränserna mot det obegränsade Sverige. Så det går kanske inte att fly till Norge om något år)

 

 

Jag och min lätt handikappade son har inget val:

 

HÄR VILL JAG LEVA OCH HÄR VILL JAG DÖ! Eller tja, somliga har inget val. Jag älskar Bohuslän, svårt att bota den passionen. Ännu mer älskar jag min son. Jag kunde lämna honom i fantasin men i verkligheten klarade jag bara tre månader utomlands. Vi är liksom sammansvetsade genom våra handikapp, som ser olika ut. Jag kan det inte han kan, vice versa.

 

Tiotusentals välutbildade, unga svenskar lämnar nu det nya Sverige, där man inte känner igen sig och inte kan räkna med diverse bidrag om15 år. De som blir kvar är som vanligt de sjuka, gamla eller handikappade. Jag klamrar mig fast vid de bidrag som finns kvar och gråter när jag lyssnar till nationalsången, så länge nu den får lov att finnas kvar.

 

 

 

VARFÖR får vissa LEDGÅNGSREUMATISM

Det officiella svaret är: Vi vet inte!

 Förr i tiden, med dåliga mediciner, haltade jag mig fram genom livet och ibland låg jag till sängs och skrek av smärta, med RA gnagde på mina leder och rädslan att inte kunna ta sig ur sängen till toaletten fanns närvarande varje natt. Jag genomgick 19 ledoperationer och tog väl hundratals kortisonsprutor. Jag grät mig igenom ett otal skov (insjuknande) då jag inte fick ta medicinerna i samband med operation.

 Jag förlorade under mina 41 år med RA följande förmågor:

 

-        Sticka

-        Virka

-        Gå utan att halta

-        Gå i vanliga skor, bara sjukhus-skor med inlägg

-        Åka skidor

-        Åka skridskor

-        Dansa bugg och folkdans

-        Att spela spansk gitarr (Hjälpligt spel på country-gitarr)

-        Att sjunga rent och bra

-        Att arbeta heltid, sedan deltid

-        Att måla i olja p g a dåligt skydd mot gifterna i färgen

-        Att teckna p g a händerna

-        Att skriva maskin professionellt

-        Att skala potatis och annan matlagning

-        Att orka vara med i det sociala livet, växande trötthet

-        Allt större oförmåga att stå emot infektioner, med förödande konsekvenser.

 

Listan kan göras längre än så. Poängen är:

 

Hur kan man gå igenom så många sorgebearbetningar, så många förluster av yrken och hobbys – UTAN ATT VETA VARFÖR?

 Forskarna vet mycket, men som jag ser det har man inte lagt pusslet. Man är idag inriktad på att kunna bota RA, ev. genom stamcellsforskning. Kanske lyckas man med det. Man har kommit långt och kanske måste man inte veta exakt vad som satte igång processerna som ledde fram till RA. Att förstå vad som triggade det hela är i alla fall något jag som patient är intresserad av. Så det är triggerfaktorerna jag tar upp här och de ligger inte i strid med vetenskapen. Har väl mest lagt pussel med de bitar den gett mig.

Här finns några faktorer, som enskilt eller tillsammans skulle kunnat leda till MIN RA:

 1. Genetik. Jag känner inte till någon inom storfamiljen och lite bakåt, som haft RA. Om en släkting för 300 år sedan fick RA är inget jag har kunskap om. Men jag tror att om en människa sätts under stark press, stress eller utsätts för traumatiska händelser så är det mycket möjligt att hon reagerar med en sjukdom. Vilken sjukdom beror på vilka arvsanlag hon har. I mitt fall var det inte diabetes t ex.

 2. Trauma. Ett antal reumatiker fick frågan om de hade utsatts för trauma under året innan deras sjukdom bröt ut? 100 % svarade ja!!! Har träffat ett par reumatiker som gick igenom en jobbig skilsmässa året innan de blev sjuka. Själv misslyckades jag i mitt yrke. Jag försökte ju gå vidare på andra vägar, men då jag haft en dålig uppväxt som gjorde att jag byggde hela mitt självförtroende på att vara bäst i de flesta ämnen i skolan, så drabbades jag av en blackout när personen som avslöjade vad de centrala proven visade. I tre dygn var det svart och jag satt i en stuga på landet dessa dygn och bara skrek rakt ut i luften. Mitt livsbygge rasade samman. Det var inte byggt på att jag var älskad utan att jag var bror Duktig. Nu var jag plötsligt ingenting.

 Jag hade en gudstro som hjälpte mig att gå vidare och jag tyckte att livet blev allt bättre, MEN kroppen hade inte glömt bort traumat/blackouten. Cellerna mindes. Hjärnan mindes. En destruktiv process hade satt igång, som inte gick att stoppa.

Fler exempel på ovanstående. En reumatiker var adopterad och letade i åratal efter sin biologiska pappa. Hon menade sig aldrig få frid om hon inte fann honom.

 Av vad jag sett genom livet tycks de flesta reagera med cancer och detta ganska snabbt. Fick höra idag att en tjej som drabbats av arbetslöshet, depression, fattigdom och en rad sociala problem, eftersom skyddsnät idag nästan saknas – hon hade nu fått cancer. Har mött flera skilsmässofall som har reagerat med svår cancer och dött. I ett fall återvände mannen för att visa sin ånger och sin kärlek, men processen var igång och levercancern tog hennes liv. En vän som utförsäkrades trots svår sjukdom fick en svår chock och efter ett fåtal månader: bröstcancer, som hon dock överlevde och hon fick sin sjukpension tillbaks.

 3. Gifter. Jag hade min arbetsplats nära ett industriområde. Ibland drev gula moln emot mig och jag tvingades andas in den giftiga luften eftersom jag saknade bil. Detta ledde till halsinfektioner och ständiga antibiotikakurer. Att detta kan leda till reumatism har varit allmänt känt länge. Immunförsvaret sjunker och man kan inte stå emot infektioner.

 4. Ensamhet. Jag arbetade ensam i ett kapell ute på landet som evangelist. Skulle besöka sjuka och predika, skulle ge och ge, men hade ingen att själv ty mig till mer än Gud. Inget ont sagt om Gud, men han är inte en människa! Människor behöver människor, så var det tänkt. Undersökningar visar att ensamhet kan göra att det tillverkas inflammatoriska ämnen i hjärnan, som s a s regnar ned över kroppen, som då börjar värka. Ensamhet är farligare än rökning, ja, den är rent av dödlig. Jag talar om djupgående ensamhet, när man står på en bräcklig barndomsgrund med föräldrar som inte kunde älska.

 Som jag skrev om i mitt förra inlägg så har hypofysen en viktig roll att spela beträffande hormonerna. I mitt fall fick jag en:
5. underfunktion på hypofysen, antagligen p g a kvicksilver i kombination med autism. Autistiska barn kan inte göra sig av med gifter så bra som normala människor. Oavsett varför den inte fungerar så kan detta leda till autoimmuna sjukdomar som RA m fl. Det anses inte vidskepligt idag att tycka att kvicksilver i munnen är farligt. Tandläkare avrådes från att använda amalgam idag och brukar avstå. Men det klart att staten inte vill säga rakt ut hur det är eftersom man inte har råd att ge amalgamsanering till alla som behöver. Efter mitt livs största amalgamfyllning blev det efter någon timma dags att ta ambulans till sjukhuset. Jag kunde inte ringa själv, inte tala, bara stamma, skaka och falla in i ett stort mörker tills jag blev medvetslös. Ambulansförarna gissade på epilepsianfall. Akuten fick liv i mig igen, men epilepsi var det ju inte. Några år senare föll tanden sönder och kvicksilvret strömmade ut i kroppen. Mina blodvärden störtdök, situationen blev akut och tandvården fick skynda sig att operera ut tanden.

 6. ÖSTROGENBRIST. Jag ser detta som den allra tyngsta faktorn i mitt fall då jag hade för lite östrogen och progesteron för att få mens med ägglossning. Jag fick aldrig mens på naturlig väg och lågdoserande p-piller kom för sent, då hade jag redan fått RA, vid 24 års ålder. Jag hoppade över puberteten och gick raka vägen till klimakteriet. Det är ju då många får RA, men inte alla.

Det är vetenskapligt bevisat att det finns ett samband mellan låg östrogennivå bland äldre och RA.

 Jag påstår inte att jag har ett svar, eftersom de antagligen är flera. Kanske kan någon känna igen sig själv i något av alternativen. Man måste inte må psykiskt dåligt för att utveckla RA!

Men det är en allmänt bra förutsättning för sjukdomar.

 Det blir säkert för mycket för svenska läsare, men jag tror även på att andliga orsaker kan finnas, då jag anar att vi har flera liv och att vi är här för att lära. Under en NDU fick jag veta att mina sjukdomar var inplanerade i mina lektioner under detta jordeliv. Jag befann mig inte i himlen men i ett himmelskt tillstånd utanför kroppen, som jag kunde studera tredimensionellt. Detta tillstånd bestod av total frid, all avsaknad av oro, obeskrivlig kärlek och en känsla att jag i mitt andetillstånd var mitt verkliga jag medan min kropp i sängen var något jag använde i detta liv, som ett redskap. Jag kände att allt var väl.

 

Det finns ingen slump, men det finns en gudomlig mening med allt som händer oss här på jorden!

 

 

 

 

 

AUTISM KAN LEDA TILL REUMATISM!

Jag upptäckte vloggen för ett tag sedan och har funderat på om jag kunde eller vågade bidra med något av min erfarenhet av ett flertal sjukdomar och syndrom?

Jag funderade på vad jag i så fall skulle kunna bidra med (när jag lärt mig filma och redigera), och jag tänkte att SAMMANHANG är något som intresserar mig, men inte sjukvården i särskilt hög grad.
Alla funderar vi ju över varför saker och ting händer, men aspergaren ger som bekant aldrig upp. Jag tänker på Einsteins livsverk. Han upphörde aldrig med att ställa de stora frågorna. Jag själv nöjer mig oftast med de mindre frågorna, men SVAR vill jag ha!

Mina tänder har alltid varit urdåliga. Tydligen fattas vissa ämnen i min kropp, så jag fick mängder av hål i tänderna och amalgamfyllningarna startade så tidigt som möjligt (10 år?). På 60-talet var det vanligt med kopparamalgam. Koppar är mjukt och gör det lätt för kvicksilvret att förångas och bryta sig igenom blodhjärnbarriären. Väl inne i hjärnan spelar HYPOFYSEN en viktig roll, när det gäller att ta emot de gifter som hjärnan sedan försöker få ut ur kroppen MEN om barnet är autistiskt så blir det problem. Våra hjärnor är annorlunda och känsligare. Vi har inte samma förmåga att bekämpa gifter, vilket då kan göra att hypofysen blir överbelastad.

http://www.barnmedautism.se/behandling/tungmetaller/tungmetaller/

Hypofysen är stor som en ärta med stora uppgifter. Den ska se till att kroppen tillverkar de hormoner som behövs. Har läst att man upptäckt ca 50, men det kanske finns fler.

Min hypotes är att om det ansamlas för mycket gifter i hypofysen så kan den inte fullgöra sina uppgifter beträffande hormontillverkningen.

Jag blev 13, men fick ingen mens. Jag blev 14, 15, 16, 17, 18, 19 ... men ingen mens! Det kallas för amenorre´- att det går mer än sex månader utan mens. För mig gick det 15 år, utan mens, med ständig PMS, svullnad, viktuppgång och vacklande humör. Det fanns östrogen preparat men i så höga doser att jag bara kräktes upp det. Så jag fick vänta på de svaga p-pillren.

Jag blev utredd på sjukhuset och fick veta att: "DET ÄR FEL PÅ DIN HYPOFYS!" De sa också att jag aldrig skulle kunna få barn. Det där tog jag inte på allvar. Kunde läkarna se in i framtiden? Kanske går den medicinska forskningen framåt? Kanske finns det mirakel?

Jag gifte mig och skaffade mig ett sexliv. Sex påverkar hormontillverkningen, gissar jag. Det händer ju mycket i hjärnan och kroppen, vilket kan fungera som en triggerfaktor. De första pillren jag köpte - minipiller - innehöll progesteron, inte östrogen, vilket jag trodde! Nå, efter ett år med minipiller så slutade jag ett tag och fick då mens! Jag fortsatte med uppehållet och försökte bli med barn.
Och det gick! Jag var vild av glädje och bara dansade och tjoade, utan hänsyn till grannarna. (Progestoron är nödvändigt för ägg-tillverkningen, annars blir det inga ägg och inga barn.)

Men, låt mig backa i tiden. Att leva med obefintliga mängder östrogen är en stor riskfaktor beträffande sjukdomar som ledgångsreumatism. Det är ju inte ovanligt att kvinnor efter klimakteriet får någon form av reumatism, då när deras östrogen dalar. Det tycks vara vanligast att få sjukdomen i 50-årsåldern. Har mött flera kvinnor i den åldern med RA.

Jag var 24 år när Rematoid Artrit, Polyartrit, kastade sig över mig som ett rytande lejon. Förloppet var våldsamt och det fanns risk för att mitt hjärta skulle sluta slå. En kvinnlig bekant råkade ut för detta: hjärtstopp under det första året med RA. Som väl var kunde hennes dotter ringa ambulans så att de kunde starta upp hjärtat igen. Jag kom upp ur elden tack vare malariamedicin och mitt hjärta överlevde de månader det tog innan jag fick effekt av medicinen.

Med hjälp av diverse mediciner har jag sedan lyckats hålla mig vid liv i 41 år!

En hypofys som inte fungerar kan även utan amalgam leda till autoimmuna sjukdomar, som t ex ledgångsreumatism.

Jag länkade till en sida som styrkte min hypotes, men beträffande behandlingen, som där omnämndes, så finns den nog inte i Sverige. Har letat länge efter hjälp åt min son. Han har inte reumatism, men autism och är tungmetallförgiftad, liksom många billackerare. Hans resistens är lägre än medelsvenssons. Jag hoppas verkligen att han inte får min sjukdom. Det är ju så att alla förgiftade reagerar inte med reumatism utan det finns andra sätt att reagera. MS är ett sätt. I länder utan amalgam finns heller inte MS.

När det gäller förgiftning via färger och lösningsmedel brukar man först reagera med problem i de övre luftvägarna, ev. senare i de nedre. Neurologiska problem kan dyka upp: att man tappar känseln i händer och fötter, eller att de bränner, sticker, är för kalla osv.

Min son väntar på besked från neurologen som gjort vissa tester, men om de kan upptäcka tungmetaller vet jag inte. Känns som att Sverige på det här området är som ett U-land. Om man inte har tungmetalltester så behöver staten inte heller ge skadestånd till de som förgiftats på jobbet eller via amalgam. Så mycket förstår jag - det är pengarna som styr.

Jag har funderat på vilka faktorer jag kan ana, som kan leda till RA. Men jag sparar det resonemanget till nästa inlägg. Det är många faktorer jag kan se, så om Du råkar ha Aspergers syndrom så betyder det inte att du kommer att drabbas av RA!!!

Jag tror att det finns många faktorer som kan leda till RA. Låt säga att de är sju till antalet och du har fyra av dessa: tja, då kan det bli riskabelt. Men för den som får RA 2016 finns det biologiska mediciner som gör att de flesta kan klara sig undan smärthelvetet på ett hyfsat bra sätt och få behålla de flesta av sina leder i relativt hög grad.

SJÄLVMORD – MEN JAG KUNDE INTE HJÄLPA DIG!

De lidanden livet bjudit mig på har jag försökt omvandla till medlidande. Tyckte det var det mest praktiska. Varför ska man annars lida? Visserligen hade inte alla skuggornas barn reumatism eller autism, med mina lidanden öppna dörren till LIDANDET, i alla dess former.

 Jag minns särskilt två korta möten. Det ena var med en schizofren man med lång svart klänning och långt svart hår. Han presenterade sig som moder Maria. Sedan fortsatte han tala med mycket siffror och symboler. Vi aspergare analyserar för det mesta allting och alltså såg jag det som en spännande utmaning att försöka förstå vad han sa. Till sist sa han, med stora ögon: DU FÖRSTÅR MIG! Jag kände mig väldigt hedrad och tacksam för mina lidanden som hade gett mig en nyckel till många av lidandets dörrar.

 Ett annat samtal var mellan mig och en hemlös alkoholist. Jag lyssnade och bekräftade. Till sist sa mannen: DU FÖRSTÅR JU MIG!! Detta var tydligen inte så vanligt och jag insåg hur mycket det betyder för den lidande: att bli förstådd. Det är ingen bagatell. Det spränger den bubbla den lidande lever i och plötsligt blir världen mycket större.

 Så gick mitt liv och jag fördes samman med människor som led av allt möjligt: att vara dvärg, att vara frånskild, att bli nedtryckt på jobbet, kampen kring att starta eget och våga tro på sig själv, att övervinna en uppväxt fylld av våld, misshandel och sexuella övergrepp, att leva som hemlös och missbrukare, att bli föraktad och utstött eller att leva med en mängd olika sjukdomar utan att få den hjälp man behövde. Att bli feldiagnostiserad och felmedicinerad eller bara bli lämnad åt skador och sjukdomar som ingen läkare tar på allvar. I flera fall kunde jag med tiden göra nytta och ge en människa en nystart eller rädda hennes liv.

 Med min lidandes-nyckel kunde jag ta mig in i väldigt många rum. Innan jag insjuknade i ledgångsreumatism, innan de första åren hade torterat mig, och vänt allting upp och ner, så kunde jag inte hjälpa någon. Jag var en sådan där pingstvän som gärna pratade om vad Gud kan göra i stället för att göra det själv. Senare insåg jag att jag var ett redskap och att jag själv måste jobba på hårt, med änglarnas hjälp.

 I min bokhylla trängs alla utredningar jag gjort på människor som behövde rätt hjälp. Jag läste, skrev och skickade skrivelser till alla berörda myndigheter, förutom att jag lyssnade, mediterade och försökte hitta vägar ut.

 Runt år 2003 var jag som allra mest engagerad. Blev väl lite utbränd i detta att ha både kommun och kyrka emot mig. De fattade inte vad jag höll på med eftersom nördar aldrig blir förstådda. Folk förstår inte vilka drivkrafter vi har: b l a nyfikenhet. Ser vi ett problem så vill vi också lösa det och ger sällan upp.

 Så kom år 2012 då jag opererades, fick infektioner, men ingen hjälp. Blev inte trodd av någon annan är reumatologen, men det hade gått närmare ett år innan jag fick veta att jag hade haft infektion på lungorna, som inte såg ut att må särskilt bra. De skulle läka av sig själva, driva ut vattnet själva osv. Åren gick. Vattnet försvann, men den goda sömnen kom inte tillbaka. Det enda jag idag kan gissa på är sömnapné. Men det kommer förstås att ta en evighet att få remiss och att stå i kö till ett sömnlab. På dagarna orkar jag ingenting p g a den söndertrasade sömnen. Jag vaknar med andnöd och hjärtklappning efter 3 timmar och är då mer eller mindre kallsvettig.

 Mellan 2012 och 2015 måste jag även genomgå två svåra protesoperationer på högerhanden.

 Det var DÅ Kristina dök upp, vid sopsorteringen. Vi pratade. Hon sökte kontakt. Jag sa att vi kunde fika en dag. Så småningom vågade hon komma hem till mig eller tvärtom.

 Hon satt i soffan och grät, grät, grät. Hon hade sår runt ögonen av alla tårar. Och hon berättade samma berättelser om sitt liv om och om igen. Uppväxten ser ungefär likadan ut för de människor som störtat mot marken. De har blivit misshandlade som barn, även fysiskt.

Man är fäst vid sina föräldrar, man älskar på något konstigt sätt sina bödlar. Och man skaffar sig nya bödlar, partners som skäller eller slår. När hennes mamma dog, som hon var så fäst vid trots all hennes elakhet, då dog en del av Kristina. I många år slet hon för att få in mamman på äldreboende, samtidigt som hon sprang från jobbet till mamman varje dag för att hålla henne vid liv. Det var mer än hon orkade med. Men så ser ju Sverige ut idag.

 Till sist gick hon i mål. Men på äldreboendet fanns knappt personal. De var stressade och satsade inte på att få i mamman rejält med vätska före maten. Kan själv inte äta utan att dricka p g a torra slemhinnor. När mamman inte ätit maten så tog man bara bort den och lät henne svälta ihjäl. Dödsfallet kom som en chock för Kristina och motivationen att överleva vittrade bort. Hon hade ju levt för just detta: att rädda sin mamma.

 Hon gjorde då tre mycket omfattande självmordsförsök. Uppenbarligen gav dessa hjärnskador. 500 tabletter ger hjärnskador, om man överlever dem. Men Kristina förnekade detta. Jag kunde ju inte starta upp kampen för en neuropsykiatrisk undersökning när hon nekade till allt. Det fanns inga fel på henne alls. Hon behövde bara vänner. Men om man pratar som en dement och gråter oavbrutet samt inte kan sova då är det svårt att skaffa vänner.

 Hon glömde ofta bort gästen i soffan, gick och la sig för att hon har migrän. Jag fick leta upp henne ofta, då hon bara försvann. Kanske satt hon fördjupad i ett telefonsamtal med ett ex, av djupt sexuell natur. Jag gick givetvis hem.

 Det andra hon förnekade var att hon var alkoholist. Men om jag bjöd henne på två, små glas vin, så måste jag nästan bära henne hem. När hon kom till mig kunde hon ha trasiga kläder och glasögon, därför att gatan utanför var så ojämn att hon föll! Men full? Nej aldrig!

 Vi aspergare talar bara ett språk: Sanningens språk. Jag hade kunnat möta många, trasiga människor, MEN de stack inte under stol med vilka problem de hade, försökte inte gömma dem.

 För första gången skulle jag försöka bistå någon som var både hjärnskadad och alkoholist men nekade till båda dessa fakta. Jag var som sagt sjuk och svag. Vi bad tillsamman en gång minns jag, men vi hann inte så långt på den andliga vägen heller, eftersom jag pendlade till en handkirurg långt borta och hade fullt upp med att överleva själv.

 Att hålla ständig koll på om hon levde stod inte i min makt och psykiatrin ville inte hjälpa till.

De ringde henne en vecka och sedan var hon urkopplad.

Jag finns en hel del fylle-sms som inte gick att tyda. Sedan fick jag flera vädjanden om en liten ”skvätt”, för hon mådde så dåligt. Jag förklarade att jag (som dricker lite vin) nu gick på morfin och absolut inte ville blanda.

 -    Jag har ingen alkohol hemma!

 

   Snälla, snälla, bara en liten skvätt!

 Hur kommunicerar man med någon som ständigt ljuger och tror att jag som autist gör detsamma? Jag blir djupt kränk om någon tror att jag ljuger. Det ingår inte i aspergarens liv.

 Jag svarade inte. Vad skulle jag svara? Gipset ska bort om några veckor – då kanske jag kan ta mig till systemet? Men vilken nivå låg hon på? Jag vill inte döda någon. Hade läst att två flaskor brännvin är vad som behövs för att dö knall och fall.

 Jag lät tystnaden bestå. Hon ringde inte. Jag ringde inte heller. Kunde ju inte ta tjänsten som langare.

 Hon sa att hon bara sov två timmar per natt och det är ju ett skäl att dricka. Det funkar i början, sedan allt sämre och till sist måste man upp på så höga doser att andningen upphör under nattens gång. Om man är svårt sjuk så är alkoholen en snabb väg till döden.

 Jag fick nyss veta att hon fann sin langare. Han försåg henne med två flaskor hembränt om dagen!

 

Den kom snabbt: döden. För en späd tjej är ju detta en dödsdos.

 Är  förvirrad. Ville hjälpa men misslyckades. Jag kan bara lämna detta människoöde åt en högre makt, som vet allt, hur det gick fel redan från start. Jag tror att anden går vidare till andra dimensioner och jag måste tro att hon finner sina hjälpandar på andra sidan, som kan visa henne det ljus som saknar skuggor och den kärlek som saknar tvivel!

 Farväl min Älskade Vän!

 

Förlåt att jag inte kunde bättre! Men vi kanske ses på andra sidan. Jag kommer att känna igen dig även om du har ändrat form. Här hade du en späd liten kropp, stora bruna ögon och vackert brunt hår. Jag hann i alla fall tala om hur vacker du var innan du försvann och att jag tyckte väldigt mycket om Dig, ditt verkliga jag bakom alla de där maskerna du gömde dig bakom.

Du var inneliggande patient på psyk några ggr och de vägrade tala med dig. Du fick inte tala med andra patienter. De dränkte dig i droger du mådde dåligt av. Sedan kastade de ut dig i tomheten och du kastade bort de där pillren som gav 1000 biverkningar. Så ser det ut i Sverige idag. Ingen psykolog att tala med. Ingen att tala med, bara piller man blir uppblåst och smällfet av. Vi har inga verkliga själsläkare, ingen verklig vård. För många blir alternativet av supa ihjäl sig. Detta är Sverige idag.

 Jag hoppas när jag själv snart är borta att det finns människor som vaknar upp till den nya verkligheten: Om inte du kan hjälpa så finns det kanske inte någon annan heller som kan göra det! Välfärden vittrar bort snabbt och det är dag nu att vi tar hand om varandra. Säg det aldrig, aldrig: ”Du behöver professionell hjälp!” Den finns inte! (utom för de allra rikaste)

LSS-KONTAKTPERSON till Aspergare, funkar sällan!

Jag har varit tyst länge nu, nedtystad. Efter nio försök med kontaktperson, där fyra sagt upp sig efter några år eller månader och där jag sagt upp två p g a psykisk misshandel, så var det dags för en "utvärdering av min rätt till kontaktperson." Egentligen skulle det bli en slags rättegång med domare, åklagare och jag, men ingen försvarsadvokat.

Det förstod jag och tog ett par extra lugnande tabletter för att inte få ett autistiskt genombrott och rusa ut ur lägenheten, vilket är risken om jag blir rejält förnedrad. Ärligt talat tog jag ett par glas vin också eftersom jag insåg att jag skulle avrättas.

Min samordnare skakade av en vrede, som blev allt svårare att tygla. Med allt mer hysterisk röst återgav hon vad de kontaktpersoner sagt om mig, de som lämnat. Vad jag hade sagt om dem hade ju ingen som helst relevans eftersom jag i hennes och samhällets ögon inte är någon, någonting, inte värd ett uns respekt.

Anklagelserna haglade över mig och vad hjälpte mina ord när hon ändå inte trodde på dem. Jag är välutbildad och har haft flera yrken, familj, barn och gjort en hel del nytta i samhället, oavlönat.
Men nu, efter 65 år med autism, 41 år med svår ledgångsreumatism, 31 år med Sjögrens syndrom, 20 år med tinnitus, depressioner och ångest samt otaliga operationer, komplikationer och behandlingsskador av olika slag - nu hade jag inget värde kvar. Symptomen på det jag räknat upp kan förstås göras om till anklagelser, varje svaghet kan göras till en förebråelse. Det var så hon jobbade.

Jag har blivit mobbad hela livet och då kroppen tacklat av allt mer har jag inte kunnat skaffa mig vänner via medberoende, d v s genom att ställa upp på dem som har det svårt. En dag har livet lättat för dem och de har som fåglar lyft sina vingar och flugit uppåt, uppåt, medan jag själv inte kunnat något annat än att fortsätta att gå på den generativa sjukdomstrappan nedåt, nedåt mot döden. Först kommer den sociala döden, sedan den fysiska. De jag hjälpt har försvunnit ut ur mitt liv då de inte velat ha något som påminde dem om de där svåra åren (då jag torkade deras tårar). En aspergare sa till mig: Människorna har bara användarperspektiv på varandra, det är allt. Han hade rätt.

Och så lämnade jag över mitt liv till samhällets vård i hopp om hjälp och stöd. I viss mån fick jag det men efter en tid sa kontaktpersonerna upp sig och försvann de med. Det gjorde ju ont, men den timme jag utstod med att få mig själv rejält svartmålad var som ett livs komprimerad mobbing. Handläggarens hat blixtrade ur ögonen då hon ju inte trodde ett dyft på mig, utan den version av sanning stödjarna hade lämnat. Dessa är vanligt folk man plockat upp från gatan. De kan givetvis vara hur inkompetenta eller sadistiska som helst. Någon koll av hur de sköter sitt arbete görs ej. De själva lägger vid konflikt alltid all skuld på brukarna. De bli trodda eftersom de är någon så fint som kontaktpersoner. Själv var jag byråsekreterare/illustratör några år. Och det kräver ev. mer än att köra ut någon för en fika? Men var jag varit spelar ingen roll nu när jag är sjuk och äldre.

KOMPRIMERAD PSYKISK MISSHANDEL VIA LSS-HANDLÄGGARE - det fick jag utstå.
Folk vet nog inte att det finns ens?
Det som har belysts är hur man behandlat personer på särskilt boende för utvecklingsstörda, där man låst armarna bakåt så de nästan dött och betett sig sadistiskt på många sätt. Det är ju en frestelse, eller hur? Ingen tror på den svårt sjuke idioten. En idiot kan behandlas hur som helst. Och om jag la ut en miljon på advokatkostnader så skulle ändå ord stå emot ord, alltså - sanningen är att den sjuke inte har en chans mot det samhälle som kan hjälpa eller KROSSA den sjuke.

Efter en del googlande och frågande har jag nu en bild över en majoritet personer, mest med autism eller aspergers, som är missnöjda. Kontaktpersoner har kommit och gått som de velat. Om de bara träffat brukaren en timme i månaden i stället för 12, så kan de säga till LSS att "Lars" hittar på en massa. Han är ju så förvirrad och utvecklingsstörd!
Hur elaka och nonchalanta vissa än varit mot brukaren så - vem ska tro på det? Tro på KP eller den sjuke? LSS väljer alltid att tro på KP. Har hört, läst och anat mig till stora lidanden under Den humanitära stormaktens gränsande yta.

Efter "rättegången" fick jag hem ett papper med påståenden som i hög grad var fel, så jag skickade in ett läkarintyg och korrigerade dessa. Fick bara denna kommentar: "Vi behövde inget läkarintyg." Nähä? Men ni har ju påstått en massa som inte stämmer med verkligheten, då behövs väl ett läkarintyg. Inte? Så ni vet mer än min reumatolog som jag haft i många år? Jaha, då är det ju dött lopp.

Jag är utlovad ytterligare en period med KP. Men de kan förstås vänta hur länge som helst med att gräva fram någon. Handläggaren som blivit besatt av ett oresonligt hat emot mig har bytts ut. Men det känns hopplöst ändå. Känner till en psykopat som jobbade som personlig assistent. Nej, det krävs ingen utbildning till dessa uppgifter, bara att man kan visa upp en glänsande yta. Och jag är trött nu. Min tro är nästan slut. Orkar knappt försöka en gång till, men behöver komma ut, med bil. Min kropp förtvinar i ensamheten.

På nätet har jag hittat aspergare som skriver: "Jag har lärt mig acceptera att jag är världens mest besvärliga, jobbiga och avskyvärda människa. Jag hatar mig själv." Vissa av dessa känslor har förstärkts av LSS-övergreppen. Det är socionomer som jobbar där, inte sjukvårdkunniga. Många tycks inte ha en aning om vad en intelligent aspergare är och inte är: vilka funktionshindren är. Den sociala inkompetensen är ingenting vi medvetet använder för att djävlas med folk!

Huvudanklagelsen mot mig: "Det går inte att föra ett normalt samtal med Christa!" Det klart det inte gör! Vi har inte en normal hjärnfunktion, ibland sämre, ibland bättre än medel, men INTE normal.
VARFÖR skulle vi söka hjälp om vi var normala, smälte in, var omtyckta, lättsamma, ytliga, trendiga, riktiga sällskapsdjur??? Jag har mött människor som uppskattat att jag INTE är normal!

Vi är ju nördarna som gräver ned sig i olika ämnen, ända in till jordens magnetiska kärna, medan vi beundrar diamantkristallerna som finns nära kärnan. Vi är inte normala och tänk - jag vill inte ens vara det! JAG VILL VARA MIG SJÄLV! Jag vill gå på upptäcksfärd i de inre världarna och ytligheten, den tråkiga normaliteten och kallpratet - det överlåter jag gärna åt de normala, bara jag slipper närvara vid dessa ytliga träffar.

De flesta aspergare med frisk kropp och hög intelligens behöver inte LSS. För mig handlar det om multisjukdom. Hade kroppen fungerat så hade jag nog kunnat få jobb och familj att fungera. Då hade jag inte behövt utsätta mig för den oändliga förnedring det är att vara en tiggare som ber om en stunds respit från ensamheten och att få komma bort från väggarna en stund.