LEV DINA DRÖMMAR!

Fortsättning på "Barn med särskilda behov":

En kvinna, med neuropsykiatriska funktionshinder, som till sist vågade förverkliga sin Dröm: Susan Boyle!

https://www.youtube.com/watch?v=jca_p_3FcWA

Alla har sina drömmar och eftersom min mamma nästan lyckades förkvävde mina så gjorde jag förstås motsatsen med mitt barn: Jag uppmanade honom att förverkliga dem, oavsett hur "farliga" de skulle kunna vara. Det farligaste av allt är ändå att inte förverkliga sina drömmar.

 

Markus dröm var: EN MOTORCYKEL!  Alla föräldrar brukar säga: ”Nej, det är för farligt!” Men, nu är jag ingen vanlig förälder. Jag började tjata på min son: ”Go for it!! Men han hade inget självförtroende kvar så han vågade inte. Då anmälde jag honom som deltagare och tvingade honom att gå till trafikskolan. Jag lovade honom att han bara skulle behöva klicka på rätt svar, inte skriva något. Jag hade tagit reda på att han inte skulle behöva tugga i en enda blyertspenna eller använda suddegummin. Han hade lämnat skolan, och stenåldern, bakom sig.

 

Eftersom han fick något litet betalt på sitt 75 procentsarbete och bodde billigt hemma då så fanns det både lektionspengar och tid att hänga vid datorerna. Jag tänkte att körkortet skulle kunna övertyga AMI om att Markus inte var så dum som blyertspennornas på IV antydde.

 Och så blev det. Markus gjorde alla datortest som fanns och använde sitt sunda förnuft för att välja rätt i olika trafiksituationer. Datorn är som sagt dyslektikerns bästa vän. De samarbetade väl och till sist fick han nästan alla rätt på de frågor som kom upp. Den praktiska delen av körkortet hade han redan klarat, så nu återstod bara den svåraste delen – teoriprovet. Jag ringde också trafikskolan för att fråga om det verkade möjligt för Markus att klara provet. "VA? sa de. Han är ju vår bästa elev!" När jag sa detta till sonen så trodde han att jag ljög. Det är svårt att klara ett test om självförtroendet är i botten så:

Jag ringde upp alla kloster jag hade varit i och bad nunnorna be! De bad. Och Markus klarade teoriprovet! Han kunde nästan inte fatta att det var sant, att han – den mobbade ”idioten”, hade klarat av att ta MC-körkort. Vi tog ett banklån och hittade genast en mycket välskött begagnad MC. Han köpte ett ursnyggt MC-ställ, hjälm och sedan åkte vi iväg tillsammans! (Tja, något lik min son är jag förstås och därmed MC-fantast.)

 

 

Vi åkte tur och retur Bohuslän/Öland på tre dagar. Ängar och träd, verkligheter och overkligheter gled snabbt förbi, dofter av blommor, träd, kor och sommar fyllde oss med livsmod. När kvällen kom gled vi runt bland de Öländska hedarna och de gula rågfälten, där vallmoblommor lyste röda, medan himlen färgades i purpur och guld då solen sänkte sig i havet.

 Jag har ett foto på Markus där han står högst upp i fyren på Långe Jan och ser ut över vidderna. Vinden rufsar hans glänsande hår, ögonen ler, munnen ler och framtiden ligger där nere under hans fötter. Både åt väster och öster ser han bara hav, frihetens hav. Hans själ var fylld av frid och i hans blodström fanns det inte en droppe Fontex!

 

 

 

 

Alla vandrarhem var fullbokade på Öland den natten, men jag sa till kvinnan vid datorn på ett resecentrum: ”Nej, jag VET att det finns ett rum ledigt!” Hur visste jag det? Jo, därför att jag hade bett till Gud: ”Snälla, ge oss åtminstone ett stall att få sova i. Det fick ju Jesus!”

Kvinnan blev förstås förvirrad av mitt tvärsäkra uttalande men letade vidare i datorn: ”Jo, nu ser jag att det faktiskt finns ett rum ledigt. Här är adressen!” Vi åkte dit och tittade på ett rum, vars sängar verkade lite väl hårda. Då fick vi veta att det nyss hade blivit ännu ett rum ledigt. Värdinnan tog oss med till en låg byggnad. Hon öppnade stalldörrarna och sa: ”Ni förstår, detta är ett ombyggt stall!!!” Jag kunde knappt tro det – jag fick precis vad jag hade bett om  och sängarna var lyxigt mjuka och fjädrande.

 Fylld av tacksamhet gick jag in i det lilla kapell som stallet gränsade till, föll ned framför Jesus-statyn längst fram i kapellet och försökte uttrycka min tacksamhet. Hittade inga ord, men satt där en stund och mediterade, tills jag plötsligt insåg att jag befann mig på en anläggning ägd av EFS.

 När hösten kom fortsatte kampen för att få fram en yrkesutbildning. MC-körkortet skulle visa sig vara nyckeln till Framtidens dörr. Detta drag, i mitt schackspelande med samhället, skulle visa sig vara ett mycket bra drag. Det var ju inte självklart att det skulle öppna dörren, men vi gick dit intuitionen eller drömmarna sa åt oss att gå. Jag skriver "oss" eftersom jag som mamma till ett Speciellt barn måste behålla föräldrarollen längre än normalt. De som alltid sa: "Det är väl dags att klippa navelsträngen nu?" de fick fara och flyga all världens väg. Jag skulle släppa taget längre fram, när Markus hade förutsättningarna för ett "riktigt liv".