SLAVERIARBETET

Jag väntade bara på att Markus skulle fylla 20 år eftersom han då skulle kunna få komma till AMI och bli testad praktiskt och kanske få en yrkesutbildning, en AMU-kurs. Vi hade gett upp det där med teoretisk undervisning, det var inte Markus grej. 

På AMI fick han visa sina talanger som hantverkare. De konstaterade att han var jätteduktig på både trä- och metallarbeten. Sedan tog de fram en pärm med adresser till arbetsgivare som gärna ville ha gratis eller billig arbetskraft.

 Markus fick arbetspröva i en cykelaffär, där han monterade och lagade cyklar. Han trivdes väldigt bra, fast det var tufft att leva på socialbidrag. Han bodde nu i egen lägenhet och hade fått arbete som slav. Tiden gick och vi hoppades. Vi hoppades och månaderna gick. Jag bad och välsignade affärsinnehavaren. Jag mediterade och samlade så mycket positiv energi jag kunde över hans lilla affär, så att han skulle ha råd att anställa Markus. Till AMI sa han: SNART! Varje gång de frågade svarade han: snart! Tiden gick och jag satt som Buddha under ett träd och mediterade.

 När det nästan hade gått ett år gick AMI:s utsände man till affären och tog med sig Markus därifrån. Det stod klart att ”Bengt” hade ljugit. Han hade aldrig tänkt anställa utan bara utnyttja gratis arbetskraft. Jag blev arg. Gud blev arg. Hela himlen blev arg. Och en mördare rusade in i affären med dragen kniv för att hämnas på Bengt för något ont han hade gjort tidigare i sitt liv. Bengt dansade runt bland cyklarna, som föll och föll och föll. Det plingade, rasslade och skramlade. Det blev ett sådant oväsen att mördaren blev rädd och sprang ut ur affären.

Detta skedde dagen efter det att Markus hade lämnat affären. Slumpen eller en varningsklocka?

 Efter detta fick Markus ett betalt jobb, men från ”slaveripärmen”, d v s okvalificerat, underbetalt och monotont. Tre moment, det var allt. Dessa moment krävde absolut precision och detaljsinne – det har autister gott om! Så visst blev arbetsgivaren nöjd, men inte vi. Jag visste att Markus inte klarade av monotoni och att jobbet skulle bryta ned honom.

 Jag lusläste ”Human Rights” för att se om det inte stod någonting om att varje människa, född fri, lika i värde och rättigheter, har rätt till en YRKESUTBILDNING? Men jag kunde inte hitta någon sådan paragraf. Rätt till utbildning stod det, men inte yrkesutbildning. I min förtvivlan ringde jag till en advokat och sa: ”Jo, jag har en fråga som gäller de mänskliga rättigheterna – i Sverige!” Hon kastade genast på telefonluren eftersom det stod klart att hon hade blivit uppringd av en komplett galning! Brott mot de mänskliga rättigheterna äger rum i Afrika, i Afghanistan, i Pakistan, i Iran eller någon annanstans – men aldrig i Sverige! Sverige är världens bästa land, rättvisans högborg på jorden. Sker det någon gång något brott mot de mänskliga rättigheterna för funktionshindrade här? Oh nej!

 Så, jag stod alldeles ensam på jorden, som en liten myra, i kampen för en rättighet som inte ens existerade. Men jag trodde att de förtrycktas vän och försvarare fanns med mig i kampen. Markus kämpade på medan hans psyke började brytas ned. En psykiater ville då lösa problemet genom att få honom att äta PILLER! Markus sa: ”Jag behöver inga piller! Jag behöver en yrkesutbildning!” Han testade ändå serotoninhöjande medel ett tag men fick sluta då han kramade sönder alldeles för många glas. De muskulära spänningarna blev för stora.

Och depressionen förblev intakt.

 Jag fortsatte att arbeta, andligt och praktiskt på att få loss honom från det jobb som bröt ned honom så att han kunde ansöka om en AMU-kurs. Jag pratade med facket. ”Kan ni få honom uppsagd p g a arbetsbrist? Om han säger upp sig blir han ju inkomstlös i tre månader.”

-   Nej, det kan vi inte. Vi kan inte hjälpa honom, tyvärr.

 En ökänd handläggare på FK fick veta att jag hade haft detta samtal och skickade hem ett brev till mig där det stod: ”Jag ska PERSONLIGEN se till att Markus ALDRIG NÅGONSIN FÅR EN AMU-KURS!” Jag hade förklarat för denna handläggare att Markus höll på att brytas ned av det monotona jobbet och detta var alltså hennes respons på mitt uttalande. Hon kände till hans partiella sjukskrivning. Hon hade flera länsarbetsdomar emot sig då hon hade felbehandlat människor, men satt ändå kvar på sin tjänst. Så, nu var det dags för en kraftmätning mellan oss två. Hon verkade ha någonting att vinna på att se till att de bästa "slavarna" stannade kvar hon sina "ägare", oavsett hur dåligt de än mådde. Fick hon betalt för det? Ingen aning, men man kan ju börja undra ... Det jag visste var att jag aldrig skulle låta henne få SIN vilja igenom!

 Jag planerade en rehabiliteringsresa för Markus. Han skulle b l a få bo hos en väninna i Roslagen, som hade hästar och där skulle han få rida så mycket han ville i den vackra naturen för att motverka depressionen. 

Psykiatrikern sjukskrev Markus helt under en kortare tid. Detta gjorde arbetsgivaren så arg att han åkte hem till psykiatrikerns bostad och sa att hon måste riva upp sjukskrivningen! Då skulle grabben få semester i stället. Hon gick med på detta arrangemang. Men jag tog reda på hur det  var med löftet – jo, det var falskt. Det skulle dröja två månader till semestern men min son var nära att bryta ihop NU. Så jag fick psykiatrikern att sjukskriva honom på nytt och så åkte Markus iväg.

 Efter en tid vände jag mig återigen till facket för att fråga om de inte kunde hjälpa min son på något sätt? Fackombudet sa: ”Företaget har gått omkull. Markus är fri!”

Favoritlåt: Brian Adams: I'M fREE!