DE BORTGLÖMDA BARNEN

När jag till sist hade skaffat egen vårdnad och därmed fick barnbidrag och vårdnadsbidrag så letade jag systematiskt efter fritidssysselsättningar, som skulle stärka Markus självkänsla. Det som fungerade bäst var ridning. Det är ofta en lämplig sportgren för barn med autism - närheten till ett djur ger intimitet på lämplig nivå.

Efter flera års ridning var han med på ett sommarläger, där han fick galoppera fritt i naturen och hoppa över hinder. Det var en enorm känsla att se honom hoppa över de där hindren och att höra läraren säga till honom: ”Markus har verkligen talang för ridning!”

Förutom ridningen så gjorde jag allt för att möjliggöra, trots dålig ekonomi, en mountainbike och senare moped. Han fick möjlighet att utveckla sina talanger: balanssinne, sunt förnuft och intresse för att meka med motorer. Skolan tycktes gå ut på att riva ned hans självförtroende, så min uppgift blev att försöka bygga upp det, genom att låta honom konfronteras med något annat än bara bokstäver och siffror. Livet är mer än så! Hur långt kan en männska komma genom att t ex utveckla ett starkt balanssinne? Jag kan komma på rätt många, lite udda yrken, där det passar in. Cirkusartist? Stuntman? Ryttare?

Har man fått ett Speciellt barn så krävs en del kreativt tänkande.  Men de största utmaningarna kom efter grundskolan. Vad skulle han göra då? Sitta och mögla bort på IV? Det individuella programmet hade inga avancerade dyslexiprogram att erbjuda, inga datorer, ingen specialkompetens. Det var mer som en förvaringsbox. Jag sökte alternativen och lät honom testa Yrkessärskolan. Där skulle han vara beskyddad av Omsorgslagen och garanterad jobb efter sina praktikperioder, sa någon till mig. Denna någon hade, liksom alla andra på den tiden, INTE tillgång till Internet. Så varken hon eller jag visste att reglerna var ändrade. Det fanns inga jobb-garantier. Det fanns inte heller någon yrkesutbildning på Industriprogrammet. Eleverna stod mest och såg på när läraren använde de farliga maskinerna och verbalt delade med sig av viss kunskap, på låg nivå.

 Då min son sällan säger mer än några få ord, så tog det tid innan jag fattade vad han fick lära sig. Han tog med sig en skolbok hem och när jag tittade i den fick jag en svår chock. Nivån verkade anpassad för personer med mycket svår utvecklingsstörning, men Markus hade normal intelligens, dyslexi och autistiska drag! Vi insåg båda två att vi var förda bakom ljuset.

Det skulle dröja några år innan samhället ändrade namnet Yrkessärskola till Gymnasiesärskola. Det var bra gjort! Men det hade varit ännu mer passande med namnet Sjukpensionärsskola, eftersom de flesta som gått skolan får det som idag kallas Aktivitetsstöd. Dessa barn kastas snabbt på soptippen, såvida de inte har tigerliknande föräldrar som slåss för deras rätt till något enkelt arbete eller yrkesutbildning.

 P g a kraven på att alla ska klara av gymnasiet så kastas många ”mellanbarn” in i en skola som leder dem raka vägen till sjukpension. De får aldrig chansen att utveckla sina starka sidor, de får aldrig en yrkesutbildning. Därför har Sverige 30 % ungdomsarbetslöshet. De som inte klarar gymnasiet gallras ut och kastas bort.

 När jag hade fattat allvaret i situationen stämde jag träff med rektorerna för Yrkessärskolan och IV-programmet. Rektorerna satt och talade med varandra om Yrkessärskolans förträfflighet och tilltalade oss inte över huvud taget. Det var som att titta på en reklamfilm.

Eftersom jag inte hittade något sätt alls att påkalla deras uppmärksamhet och att få till stånd ett samtal om just Markus situation så slog jag till sist näven i bordet och skrek:

-   Vad fan blir man genom att titta på Nalle Puh-filmer!!??

 

 

Rektorerna ryckte till och stirrade på Ensamma Mammans blodröda ansikte och hotfulla blick.

-   Jaha, ja, då får vi väl göra så då att vi låter Markus få återgå till IV-programmet. (Men han kommer aldrig att få ett jobb den vägen p g a dåliga betyg.)

 Jag läste i en tidning om andra föräldrar i liknande situation. ”Hur ska en förälder kunna sätta sig emot en rad experter som påstår att Yrkessärskolan är det bästa för just deras barn?” Då insåg jag att jag faktiskt inte hade använt mer våld än nöden krävde. Jag hade haft dåligt samvete för mitt vredesutbrott men nu förstod jag att jag hade gjort det enda rätta och att det finns vissa fördelar med mina autistiska (egensinniga) drag. T o m dålig impulskontroll kan vara bra att ha!

 

IV var helt meningslöst då dyslexistudios saknades. Men det gällde nu att tvätta bort idiotstämpeln från Yrkessärskolan, så att han skulle ha en liten chans att en gång kunna få en AMU-kurs till yrke och framtid. Det gällde att lida och vänta på att närma sig 20-årsdagen, då AMI, handikappsektionen var beredd att testa Markus förmågor.