Ska AUTISTER kastas i FÄNGELSE???

Jag såg något ytterst skrämmande på TV. Den handlade om en 12 åring med autism som hade kastats in på en SIS-anstalt. Det jag fattat är att de är till för ungdomar med kriminalitet och missbruksproblem.

MEN, då det saknas sängar för inneliggande vård på Psyk, då nu psykiatrin har raserats och alla små behandlingshem i t ex vår region har lagts ned, så finns det inte mycket kvar att välja på för en autist som får många, utåtagerande, svåra "meltdowns"/utbrott.

Utbrotten kommer då hjärnan blivit utsatt för allt för stor mängd negativa stimuli och inte orkar bearbeta mer. Autisten fejdar bort i en slags overklighet och ovanpå detta ofta mobbing och elaka kommentarer. Till sist säger det PANG och impulskontrollen ryker i den hjärna som neurologiskt är avvikande, d v s nervsystemen håller inte för påfrestningarna och autisten kan då skrika, slå på något, rusa omkring, dunka huvudet i väggen etc. Däremot brukar man inte ge sig på människor och slå dem! Jag menar att autister inte brukar utgöra någon fara för någon mer än för sig själv.

Exakt vad "Alex" hade gjort under sina utbrott vet jag inte men antagligen inte skadat någon.
Han behövde vård, och vad skulle det vara för något? Vad hade samhället att ge? Ingenting! Han blev svårt sjuk av denna isolering. HUR SJUTTON KUNDE SAMHÄLLET GÖRA SÅ? Alla människors lika värde - vad hände med den tomma frasen?

Jag antar att han hade haft någon kontakt med psykiatrin och fått t ex Fontex, som höjer serotoninnivån så att det blir mycket, mycket svårare att behålla självkontrollen. Själv prövade jag alla antidepressiva. Det finns tre neurosubstanser man brukar bolla med. Man skriver också ut epilepsimedicin eller Lyrica som sänker hastigheten i nervbanorna, typ elen.

För mig var alla medicinerna katastrofala. Jag blev manisk och krampade, fick extremt förhöjd ångest, blev suicidal, tog mindre överdoser vid meltdowns, kunde inte längre GÅ på Lyrican eller epilepsimedicin då nervsystemet slogs ut - och det var ju felaktigt från början, både det pyramidala och extrapyramidala nervsystemet.

DET FINNS INGA MEDICINER MOT AUTISM!!!

Visst, det finns vissa aspergare som fått lindring av något av det ovanstående. En del har erbjudits amfetamin, men inte i mitt landsting. Har inte ADHD.

Det man vet om autismspektrum (det är stort!) är inte tillräckligt för medicinering avsedd för oss. Gillberg kämpar på och är nog inne på rätt spår. Det handlar om helt andra neurosubstanser: Glutamat och GABA. Hur de arbetar tillsammans, mängd, funktion - allt detta vill han forska på men tycks vänta på tillstånd? WHY! Det finns ju inte ett enda piller utprövat för just autister så varför låtsas att vanliga lyckopiller för neurotyper (vanligt folk) skulle fungera i våra avvikande hjärnor? Man kan ju lika gärna ge insulin till reumatiker och cellgift till diabetiker!

Vi är bara försökskaniner, men det är väl dags att ge upp nu och satsa allt på glutamat-behandling?
Det är bråttom!

Jag förlorade kontakten med en aspergervän. Han hade problem med att underhålla en mobiltelefonen och det är så jag måste hålla kontakt som handikappad. Jag hade ett samtal med honom "live" då han verkade hoppfull. Han trodde att han skulle få OCD-behandling av en KBT-terapeut, så att han inte behövde tvätta sig hela dagarna. Han hade ett vräkningshot över sig p g a vattenåtgången.

Jag undrade varför han var så säker på att "fängelset" Brinkåsen skulle hjälpa honom? Jag visste att detta nya ställe var helt rymningssäkert och de flesta platserna till för kriminella. Övriga som spärrades in fick givetvis ingen vård mer än piller. Det finns ingen samtalsvård inom inneliggande psykiatri, men i detta fall inte heller i öppenpsykiatrin. Alltså- ingen OCD- behandling utan i stället ev. vräkning!!!

Han bodde sedan ett tag hos sin bror och dök upp ibland men ingen har sett till honom på evigheter. Vet inte om han lever, men jag vet att han nekades det som kallas VÅRD. Det finns inte ett enda piller mot tvångshandlingar. Kanske låste man in honom på Brinkåsen och kastade nyckeln??

Åter till Alex. Personalen på SIS sa att man visste ingenting om autism och att det inte förekom några behandlingar utan mest bara förvaring. Stängslen var mycket höga och jag såg en rastgård. Ett vanligt fängelse, men för barn?!!!

Jag är så tacksam för att ingen sydde in mig trots en del utbrott, glesa, bestående av korta skrik och att springa bort från den som sårat mig. Min son har autistiska drag och har även han undgått fängelse. Tänk att man idag ska vara tacksam för att man som aspergare får vistas fritt!! Nej, vi är inga seriemördare, eller ens mördare. Alla tappar inte kontrollen, bara vissa av oss. Min son är alltid lugn eller lindrigt upprörd.

VILKEN HJÄLP BEHÖVER DÅ AUTISTISKA BARN?

SMÅ LUGNA KLASSER I GRUNDSKOLAN O KANSKE SEDAN OCKSÅ!

Låt blir att utsätta oss för överstimulans, mobbning, utstötning, misshandel fysiskt o psykiskt genom att placera oss bland "de normala". De hatar oss. Ibland för att vår IQ kan ligga på 120 och uppåt. Det föder avund o kanske hat om vi inte lyckas dölja våra betyg. Om läraren läser upp bästa uppsatsen så är det förstås kört.

De mest kompetenta, som klarar universitetsstudier kan ändå behöva tillgång till stödjande team som blir en brygga mellan aspergaren och arbetslivet. Teamet kan förklara, ta kontakt, erbjuda lönebidrag ett par år, såsom Mölndals kommun gjorde.  "Denna person är otroligt duktig programmerare men han vågar inte vara med på kafferaster och firmafester eftersom hans sociala förmåga är nedsatt. Det ni får är en duktigt, hårt arbetande programmerare. Vad sägs?" Där sådana samarbeten upprättats så har det gått riktigt bra för aspergaren, som då har chans att verkligen bidra till sitt land med alla sina 150 IQ och fokuserade arbete med briljant förmåga till analys.

Nu svepte jag över hela autism-spektrum, vilket är mycket stort med låg- till högfungeradne autism, men alla har vi samma bön:

VAR SNÄLLA MOT OSS!!! WE ARE THE WORRYING KIND!

BE GOOD FOR GOODNES SAKE! Ring inte polisen eller brandkåren - för de skiter i oss.

KASTA OSS INTE I FÄNGELSE!!!

Sveriges sjuka o gamla lever farligt!!

När jag flyttade tillbaka till min hemstad frågade jag kommunen om de hade tysta, lugna lägenheter på någon plats avsedd för sjuka eller gamla?

Kommunen svarade att deras erbjudande var mycket bättre än så: Jag fick bo precis var jag ville och så kunde de handikappanpassa lägenheten. Jag invände att jag inte har rullstol än och att mitt största behov var att slippa skrik och oväsen från grannlägenheter, vilket ju är vanligt. Handläggaren bodde säkert i villa och förstod inte alls vad jag talade om.

Och så flyttade jag då in i en extremt billig bostadsrätt där människor ägnade sig åt att renovera ständigt och jämt eller att flytta in och ut eftersom priserna snabbt steg uppåt och vissa kände sig nyrika, tog sin vinst och flyttade in i en hyresrätt.

Men jag bodde kvar för att jag var för sjuk att klara av ännu en flytt. Under åren som gått har antalet invandrare i området stigit och närmar sig nog 90 %. Därmed tillhör jag nu en av de där stackars, fattiga svenskarna som blivit kvar i ett utanförskapsområde som nu är på väg att bli en "no-go-zone".
(Då kan inte ambulansen komma ifall de inte har lediga polisbilar för escort.)

Detta stod klart för mig när bussen under ett halvt dygn åkte förbi min busshållplats för att det var för farligt att stanna p g a stenkastning. Detta förstod jag när min moped vandaliserades gång på gång, trots att den var handikappanpassad. Jag tvingades sälja den med stor sorg.

I den närliggande hyresrätterna har man inte kunnat ha en moped stående på 20 år men då jag bodde i bostadsrätt så hade jag en  större trygghet här, men den är borta nu. Kommunerna köper ju upp bostadsrätter vilket betyder att det kanske hänt här och att nyanlända som inte alls blivit integrerade eller anpassade till vår kultur flyttat in och ställt till det såsom i det verkliga ghettot intill.

Men otryggheten har inte bara ökat i mitt boende utan i stadskärnan också, liksom i de flesta andra städer. Grupper av nyanlända driver omkring och roar sig med att snatta eller ännu värre: att råna och slå ned folk.

De senaste veckorna har varit skrämmande: Två dramatiska tillslag mot guldsmedsaffärer, en yxman på apoteket som ville ha knark, en väktare nedslagen utanför en livsmedelsbutik i centrum, en nedbränd villa. I september tre halsbandsryckningar på gamla människor. Misshandel av en man som tog en promenad i en liten park, på natten, utanför sitt boende, p g a sömnlöshet. I somras var det gott om våldtäkter. Rekreationsområden vandaliserades. Det sköna gjordes fult. Glädjen skrämdes iväg.

Yxmannen var visst svensk. Jag vet att missbrukarna inte får verklig vård. Sverige är bland de sämsta länderna i Europa. Psykiatrin har pajat och att få en bostad är för många svenskar omöjligt om de inte är rika.

Om man inte gör upp en budget över vad som kan gå till invandringen och vad som måste gå till sjukvård och omsorg om de svagaste i landet så blir det så att de svagaste svenskarna slås ut. Vi kan alltså förvänta oss en del desperata aktioner av psykiskt sjuka, missbrukande svenskar förutom från de kriminella gängen.

En närliggande skola brukar ha 2-4 Securitasbussar närvarande vid skoldagens slut. Så var det inte när jag gick i skolan. Men - på helgerna har man tydligen ingen bevakning. Då blev nämnda skola grovt vandaliserad och det är väl en tidsfråga innan skolans stängs som t ex skolan i Rosengård.

Att brottsligheten är större bland de senaste årens migranter är inte ett rasistiskt påstående utan ett statistiskt påstående. Jag är så vänlig jag kan vara mot enskilda invandrare. En del är ju fina, rara människor, integrerade och hårt arbetande. Men tyvärr är det för många ungdomar i gäng som förpestar tillvaron för andra.

Alltså borde jag flytta till ett lugnare, fridfullare, svenskare område. Alltså borde jag ha en bil som jag kan låsa in mig i och ha medan jag åker från mitt lilla hus till något köpcentrum, Alltså borde jag vara rik. Eftersom jag inte kan försvara mig alls med mina söndervärkta armar så behöver jag ha en väktare med mig alltid. Men den notan kan jag inte betala!

Vi funktionshindrade och äldre är tillspillogivna. Har vi inte råd med ett "Gated Community" så bör vi vara inställda på att bli överfallna och rånade då och då, bli vana vid att bussen inte alltid går etc.

Läste att 50 % av de som bor i utanförskapsområden undviker att gå ut. Man måste ju ut o handla mat ibland förstås. Jag är rädd att jag nu tillhör dessa 50 %. Känner mig vingklippt. Min gamla värld av frihet är borta. Jag kämpade allt mer mot den fobi som ofta drabbar långvarigt sjuka, isolerade människor. Man blir ovan vid människor och rädd för att gå ut ensam. Men förr var detta ett psykiskt problem att tackla. NU är det verkliga faror som hotar därute och jag klistrar fast mig i soffan, så riskerar jag inte att bli sönderslagen.

Allt hänger nu på en kontaktperson som tagit mig ut två ggr i veckan till någon relativt ofarlig plats. Men hon kan sluta när som helst, för så är det med kontaktpersoner och sedan kan det dröja ett år innan man hittar någon ny förmåga med bil. Jag måste ha bil eftersom jag inte kan gå många steg.

Mitt liv hänger på en skör tråd som kan gå av när som helst. Kontaktpersoner har alldeles för låg ersättning, vilket gör dem mindre uthålliga i arbetet med svårt sjuka människor. Dessutom har de oftast ingen som helst erfarenhet av att vårda sjuka människor. Självklart borde de få gå kurser och erhålla broschyrer som beskriver vissa av de vanligaste handikappen, men ofta vet de ingenting och frågar inte heller. Sedan ger de upp när symtomen dyker upp. Låt säga att en epileptiker en dag får ett stort anfall. Detta kan chocka kontaktpersonen och göra så att han säger upp sig. Och den sjuke lämnas ensam med skammen över att vara sjuk.

Så, det hade behövt pumpas in pengar i kommunens LSS men eftersom den statliga delen av LSS, Assistenterna - håller på att kollapsa, så är det ju ingen idé att strida för de något mindre sjuka (ledsagning o kontaktperson). Sverige har inte råd med sina funktionshindrade. Man lägger hellre pengarna på annat.

Det behövs ett pool med statligt subventionerade livvakter för dem
som inte kan försvara sig själva!

!

KAOS i sjukvården

I mitt förra inlägg skrev jag om att jag hade förlorat min gamla läkare och jag trodde jag blivit bortvald, att han hade ett antal andra patienter på sin lott, så jag kände mig ratad. I sjukhusets växel sa man nämligen att han arbetade kvar och det stod ingenting om deltid. Alltså kände jag mig djupt sviken.

Detta hade kunnat undvikas om växeln hade haft korrekta uppgifter om vilka läkare som finns kvar eller som slutat, men så var inte fallet. De hade inte en aning om att min läkare faktiskt hade slutat och arbetade i en annan stad nu.

När jag hade, till sist, fått veta detta genom reumatologen så ringde jag upp växeln och frågade dem hur deras rutiner såg ut och varför de inte visste att läkaren hade slutat. De sa att läkaren själv eller reumatologen skulle meddela dem förändringar.

Då brast mitt tålamod och jag sa:

- Vet ni inte att reumatologen har kollapsat??? Det finns knappt vare sig läkare eller sjuksköterskor där. Allt är kaos och ingenting fungerar. NU TALAR JAG OM FÖR ER ATT JONEL PASULA HAR SLUTAT. KAN NI SKRIVA IN DET I ERA DATORER ELLER TA KONTAKT MED REUMATOLOGEN SÅ ATT DET BLIR NÅGON ORDNING PÅ DET HÄR??? NÅGON MÅSTE JU TA TAG I DET HÄR, ELLER???

Jag var inte helt nöjd med att skälla ut en växeltelefonist, men jag orkade inte med mer sjukvårdskaos nu och att inte en enda liten grej fungerar.

Nästa dag var felet korrigerat. Man hade ringde från växelcentralen till reumatologen och frågat om Pasula arbetade kvar eller inte. De fick då rätt besked och kunde ändra sina uppgifter. Jag behövde inte skämmas mer för att jag rutit till eftersom det fick effekt!

Innan detta hade hänt så hade min intuition redan talat om för mig att min läkare var borta och att jag borde använda min tid efter helgen eftersom det är bättre att träffa en okänd läkare än ingen alls.
Därför ringde jag tidigt på måndagsmorgonen och sa att jag hade ändrat mig och ville behålla min besökstid nästa dag ifall den fanns kvar. Jag hade skickat ett brev där jag sa att jag hellre väntade på Pasula, men bad dem annullera brevet. Sekreteraren sa att tiden fanns kvar, skrev in det jag sagt och skickade ett sms med dag och tid. Allt verkade uppklarat.

Men när jag kom till centralkassan nästa dag stirrade de frågande på mig. "Du har ju ingen tid idag!"
Jag gick in på reumatologen för att fråga vad som hade hänt. Stötte på en sköterska som just läst mitt brev. Jag berättade att jag hade ringt och bett dem riva brevet och jag hade fått bekräftelse på att min tid kvarstod. Sköterskan tittade föraktfullt på mig och sa sedan:

- Men läkarsekreterarna sitter numera en trappa upp! Vi har inte fått något besked.

Jag tappade hakan. Datasystemen inom NÄL är ren skit. Ingen dator tycks kommunicera med någon annan och folk har dött p g a detta. MEN om inte det sekreteraren skriver omedelbart överförs till sköterskornas, då har vansinnet gått så långt att jag inte kan greppa det. Finns det INGENTING i vården som fungerar??? KAOS.

Jag fick en avbokad tid till nästa dag, som plåster på såren och min kära diakonissa körde mig hem.

Nästa dag fick jag träffa den "nya" läkaren, d v s jag antar han kallas stafettläkare. Han skulle bara arbeta en vecka, för övrigt arbetade han på Sahlgrenska. Så, ok, jag är nu utan en fast reumatolog mot slutet av mitt liv när allt börjar bli riktigt komplicerat och jag behöver det stöd och den kompetens min fasta läkare hade visat prov på. Han skrev remisser och intyg hit och dit, på den grundvalen att han kände mig väl.

Att be okända läkare om intyg kan innebära att jag förlorar både det ena och det andra. Reumatologen var som en klippa i ett stormigt hav. Vårdcentralerna fungerar inte alls, förstår inte hur sjuk en reumatiker är mot slutet av sitt liv och de komplikationer som kan uppstå. Där har jag inget stöd att hämta.

Den inhyrde läkaren hade bara en kvart att ge varje patient. En kvart vart tredje år?
Jag hann inte ta upp alla problem men fick vara tacksam över en cortisonspruta i det allra värsta fingret.

Jag tog reda på att avdelningen borde ha sex läkare men har numera bara en och en halv, som ska hjälpa folk med någon slags reumatisk sjukdom i Trollhättan, Vänersborg, Uddevalla, Strömstad, Lysekil, Fiskebäckskil, Munkedal och övriga i området. Reumatism är en folksjukdom. Situationen är verkligt krisartad.

Men Löfven sa ju att man hade satsat mer pengar på sjukvården än någonsin tidigare i modern tid.
Märkligt hur liten effekt detta tycks ha på sjukvården!

Jag har inte helt klart för mig varför läkarbristen är så stor, men massinvandringens belastning på vården har förstås varit för stor påfrestning. 180 000 nya människor kommer in detta år och i fortsättningen någonstans över 100 000/ år. Det jag beskriver nu är en del av den systemkollaps som de friska och rika med privat sjukvårdsförsäkring inte känner till.

De syriska läkarna har visat sig ha för låg kompetens och då tar det ju många år att läsa upp sig till svensk standard. Jag ser inte någon förbättring i sikte, men tackar Gud för det liv jag fick leva och ber att jag snart ska få vända tillbaka till Ljuset. Om jag blir äldre så kommer mitt vårdbehov att bli mycket större än vad Sverige har råd med och lidandet kan bli för mycket för mig.

FÖRLORAR MIN LÄKARE p g a SJUKVÅRDENS KOLLAPS

Som jag skrev i mitt förra inlägg: FUCK YOU! Detta är min allmänna inställning till svensk sjukvård av idag. Jag kan bara inte acceptera att bli behandlad som en fluga på väggen. 

Man pratar och pratar om värdegrunden medan den skakas en jordbävning  som ligger på 9.5 på Richterskalan. Den där grunden finns snart inte mer. Vårt land är i upplösning.

Jag känner mig helt värdelös just nu och det beror på hur samhället behandlar oss sjuka. Som jag skrev i föregående inlägg så befinner jag mig i krig. Inte en månad utan att någonting ska ryckas ifrån mig, som tillhör välfärdssektorn. Det är indragningar, försämringar o för höga avgifter.

När boendestödsavgiften gick från 0 till 1 900 fick jag totalt nervsammanbrott, men tog tag i datorn och printade genast ut min långa överklagan. Tack vare hjälpen från det privata vårdbolaget Tesia läste kommunen till sist mitt brev (efter det snabba avslaget!) och gick med på en rimligare avgift, men under den tid som gick levde jag i helvetet. Boendestöd är till för människor med psykiska problem och borde inte fungera som giljotinen. Inga hänsyn till våra skälvande nerver tas numera.

Sedan togs vårdresorna bort och jag förpassades till ett slags overklighetstillstånd igen. Hur skulle jag nu kunna ta mig till NÄL? Färdtjänsten skulle snart omprövas och kraven hade skärpts igen. Jag slogs så fjädrarna yrde med kommuntupparna. Jag gick återigen segrande ur striden med intyg både för sjukresor o andra resor, men en hel del fjädrar fattas och har inte växt ut ännu.

Det var dags för lite vila, men den blev inte lång. Jag fick ett brev från Reumatologen, där jag haft en läkare jag bedömer vara en av Sveriges skickligaste. I brevet stod det att jag skulle få lov att träffa en läkare 17 oktober och läkarens namn var för mig helt okänt. Jag skulle alltså få en ny läkare!

MIN reumatolog har jag haft i 15 år! Han känner till alla mina sjukdomar och kan se till helheten. När alla andra svikit då har jag till sist vänt mig till MIN reumatolog med ett: HJÄLP! Jag har förklarar att jag inte kan andas på nätterna efter en viss operation och att man ville ge mig ECT för detta!

Min läkare vet att jag inte är galen eller har ångestattacker 100 ggr varje natt så han skrev remiss till röntgen, som visade på infektion och vatten i lungorna. Räddad igen, av en person som känner mig väl.

Att ha EN enda läkare, oavsett om det är en specialist- eller allmänläkare är A och O för en bra sjukvård. Annars funkar det inte. Punkt slut.

Så gick jag i taket igen! Jag skrev ett "fuck-you!"-brev där jag sa upp tiden med den okände läkaren och sa att jag hellre väntade några år på att få träffa min egen läkare. Jag vet att han är överbelastad, men jag är nog en av hans "äldsta" patienter. Varför skulle just jag kapas av? För att jag inte har privat försäkring?  Jag kollade genom sjukhusets växel och fick veta att han arbetar kvar.

Jag har träffat många dåliga reumatikerläkare under de 42 år som gått: grymma, okänsliga, elaka eller okunniga. Att träffa den läkare jag nu har (hade) var som att komma hem, äntligen hitta lite trygghet. Allt gott han har gjort för mig går inte ens att räkna upp utan att det blir en hel bok.

I brevet skev jag också att jag inte vågade/ville börja med Mabthera, för att jag har läst biverkningslistan: döden, döden, döden ...

I ett personligt möte med den läkare jag har haft kunde jag kanske ha tänkt om, men att säga till en Aspergare: "Nu gör vi så här! Vi droppar in en annan biologisk medicin i dig, under två timmar. Du kommer kanske att kräkas, få krampanfall eller hjärtsvikt, men då drar vi ut slangen och återupplivar dig!" Nej, ingen sa dessa ord. Men jag kan dessvärre läsa Fass och jag har faktiskt inte än haft en reumatikermedicin med så dödliga biverkningar plus en massa andra obehagliga sådana.

De reumatikerläkare jag haft har jag förlorat genom att jag har flyttat eller att någon har dött. Annars är det normala att ha samma specialist hela tiden. Denne man hade vigt sitt liv åt sina patienter och ställde upp för oss i vått och torrt. Han hade inte för avsikt att svika oss, men Sverige svek, sjukvården rasade och läkaren gick mot utbrändhet, då han till sist var nästan den ende som fanns kvar på avdelningen.

Det var politiker-debatt i Agenda nyligen och Löfven sa något om att man hade gjort de största satsningarna i modern tid på sjukvården!!! Och ännu fler miljoner skulle hagla ner över den. Jag satt där med öppen mun och bara stirrade på denne självgode politiker medan jag undrade om det inte borde vara straffbart att ljuga i så extrem omfattning?

Det var många år sedan nu min engelske livskamrat sa: "Jag kan inte leva i Sverige. Ni har ju ingen sjukvård här!" Sedan dess har man använt osthyvelsprincipen för att förstöra det som fanns, fram till sommaren 2017: Då rasade flera avdelningar sönder och samman, b l a Reumatologen. Olika former av reumatism utgör ju en folksjukdom. Att komma fram via telefon går inte. Jag skickar brev - ensidig kommunikation.

Vad ska hända nu? Jag har ställt mig på tvären och vägrat skiljas från MIN läkare. Jag tycker att de nysjuka kan gå till den nye läkaren, eller de som bara träffat min läkare ett par ggr. Men vad spelar det för roll vad jag tycker? Besparingsstöveln har placerats över min söndervärkta kropp och landstinget har tryckt till. Jag vet inte hur de reagerar på autistiska meltdowns? Kanske genom att neka mig vård och de sprutor jag har idag? I dessa stora besparingssammanhang är ju mitt lilla liv ingenting värt.

Många aspergare är som jag: som åsnor. Man kan slå oss hur mycket som helst men tycker vi att det inte är läge att gå åt ett visst håll så gör vi inte det!!!

Jag har kämpat tappert genom alla nedskärningar, men nu när allt brakar samman så funderar min kropp på att ge upp.



 värt.

FÄRDTJÄNSTENS NYA REGLER

Kampen hårdnar allt mer och vi är många som ringer, skriver, klagar, överklagar och slåss för de allt mindre smulor av välfärdskakan som finns kvar. Och vi frågar oss om det blir något kvar?
Det finns inte så mycket kvar att ta av nu.

Det går max några månader förrän det är dags att slåss för nästa välfärdsinsats. Nerverna skakar. Man vet ju inte hur det går och jag vågar knappt öppna vissa brev, för att svaret kan vara ödesdigert.

Om jag bortser från alla nervsammanbrott i samband med mina överklaganden så har jag lyckats bra!

Jag fick ett brev nyss där det står att jag får behålla min färdtjänst, vilket chockade mig! Med alla ökade krav trodde jag inte jag hade en chans. Det är sällan jag använder färdtjänst p g a samåkning och alla väntetider som kan uppstå, men det är grunden för billiga resor till sjukvården och dit kan resorna ibland bli rätt många.

Det utgick ingen information till oss med färdtjänst om den uttagna skilsmässan mellan vårdresor och övrig färdtjänst.

Du kan få färdtjänst, vilket förutsätter att du inte alls kan åka kommunalt vare sig själv eller med hjälp. Men däremot kan samhället kräva att du åker med flera bussar till och från vården. En ytterst schizofren inställning. Har man fått färdtjänst så kan man alltså inte gå några kilometer och färdas med fler bussar till ett sjukhus långt bort. I en elak broschyr står det: " DET ÄR DITT EGET ANSVAR HUR DU SKA TA DIG TILL VÅRDEN!!! (Samhället abdikerar från sitt eget ansvar för landets utsatta grupper. Nu måste alla ha tillgång till en klan där de flesta har bil och är lediga dagtid.)

Det stod ingenting i mitt besked om färdtjänst beträffande hur man gör för att få åka taxi till sjukhus, men det hade jag redan klurat ut, sedan jag första gången nekades åka taxi till sjukhuset tre mil bort och fick skramla runt i världens minst handikappanpassade buss, som jag i stort sett ramlade av när jag skulle av.

Efter det chockartade uppvaknandet ringde jag regionen och fick reda på att om min reumatolog skrev intyg om att jag inte kunde åka buss ( inte DEN bussen!) så skulle jag ännu ett år få åka taxi till sjukhus. Utan färdtjänst skulle det kosta 300 kr per t o r -resa. Men nu, med färdtjänst kan jag åka t o r för bara 120 kr i stället. Hur många gamla vet det? Vi får ingen information hem!!!

Eftersom jag är streetsmart så vet jag vad jag måste skriva i intyget. Jag kan enbart gå 10 meter !!!!
Det sträckan kräver förstås att man är rullstolsbunden och stämmer inte in på flertalet sökande, som kan stappla sig fram 2-300 meter. Men dessa meter räcker inte till för att åka kommunalt!
Jag "ljuger" för att jag inte klarar av att åka kommunalt. Det känns obehagligt, men det enda som gäller nu är överlevnad. Vi sjuka befinner oss i skottgluggen. Vi sitter på yttersta grenen, en stund till, för välfärdsträdet håller på att sågas ned.

Alla gamla människor, utan dator, och kunskap blir utan färdtjänst. De har kanske råkat sätta kryss i rutan: "Kan åka buss i sällskap av en ledsagare". Eller: "Jag kan halta mig fram 200 meter." Då är det kört! Här behövs välfärds-advokater som kan hjälpa de gamla att veta hur de ska fylla i blanketter för att ha susningen av en chans att få det de faktiskt behöver!

Alla långa avstånd mellan bussar, alla trappor, alla avstånd inne i det stora sjukhuset: det klarar man inte av, även om man kan åka med en enda låggolvsbuss en kort sträcka utan byte.

Reglerna och Verkligheten står lika långt ifrån varandra som folket och politikerna.

I fortsättningen kommer jag på frågan hur jag mår att svara: Las Vegas!

Sögrens syndrom och LUNGPROBLEM

Man kan i början få intrycket att Sjögrens syndrom bara handlar om torra ögon och mun, men det kan bli oerhört mycket värre än så. Ja, man kan t o m dö av det, även om gissningsvis få gör det.

Eftersom det är ett syndrom som inkluderar en mängd specialister så får man ingen samlad bild av sjukdomen i början utan det mesta kommer senare som en rad överraskningar:

Hoppsan! Jag har tappat rösten för att min hals och stämband har torkat ut och saliven har ersatts med slem!

Den sorgen bär jag på sedan många månader nu och jag vet att det aldrig kommer att bli bättre. Mitt musikliv är alltså dött och det är tur att jag inte har några vänner att förlora utan bara boendestödjare och kontaktperson. De är ju betalda för att stå ut med problem och det är problematiskt att lyssna till min röst. Jag harklar mig väldigt ofta eftersom jag inte kan få fram orden genom allt slem. Det låter i hemskt!

Men detta problem hamnade snart i skuggan av mina tilltagande lungproblem.
Jag stod i kö sedan 14 månader för sömnapnétest, tappade tålamodet och ringde kl 8, då min röst är obefintlig, för att fråga hur många år de hade tänkt låta mig vänta?

Redan nästa dag fick jag en avbokad tid, fick möta en sköterska och ta emot ett fodral med apparater som skulle mäta vad som händer med mig medan jag sover. Jag måste sova fyra timmar i sträck för att värdena skulle visa något av värde. Det kändes nervöst eftersom jag ofta inte sover så länge i sträck, men denna natt lyckades jag med det!

Jag klistrade fast det mesta med tejp så att utrustningen inte skulle kunna falla bort under sömnen och lämnade fodralet i en viss låda nästa dag.
Det har gått drygt tre veckor sedan dess och jag har tydligen återigen gått in i vårdköernas oändliga tystnad och vånda. Hur många månader eller år ska jag vänta nu då?

Medan jag har väntat så har jag också googlat febrilt eftersom det kan hända att jag inte har andningsuppehåll, KOL eller Bronkit. Jag vet vad jag har: SJÖGRENS SYNDROM! Lungorna har torkat ut och är som stelt papper. Inte vanligt nej, men det är ju ändå detta problemet handlar om, så det känns som om jag lever i ett stort kompetenshål, som om detta är okänt territorium för läkarna. Jodå, jag hade rätt!

På en amerikansk sida stod just detta: Få studier har gjort på oss och det finns bara ett fåtal läkare i hela världen som har kunskap i just detta ämne: Lungproblem vid SS.

Mitt hopp kröp huttrande ihop i ett kallt hörn av rummet. Att en sådan expert skulle finnas på mitt kraftigt nedskurna sjukhus var ju inte så troligt.

Däremot fann jag en lista över 26 Sjögrens lungkliniker i USA, alltså kliniker inriktade på just detta problem som i Sverige tycks rätt så okänt. (Sjogrens Pulmonary clinics)
http://info.sjogrens.org/sjogrens-pulmonary-clinics

Några utvandrare hade startat "Swedish Medical Center" i Washington. BRAINDRAIN! Det var många handlingskraftiga svenskar som lämnade Sverige en gång. Tyvärr är en ny utvandringsvåg igång. Vem orkar arbeta i svensk sjukvård av idag? Inte många.

Vård i annat land gäller bara för EU och att bekosta stora utredningar eller operativa ingrepp med egna pengar det går bara inte. Jag får invänta Sveriges respons. Om den är noll så får jag väl ringa Washington och fråga om fonder och sånt, men tvivlar på att det funkar över atlanten. Att be Trump om hjälp har jag eliminerat som tanke.

Jag är en kämpe, men vissa hinder klarar jag bara inte av. Att fortsätta att svettas och kämpa mig genom nätterna, med flera uppvakningar, att vara helt energilös varenda dag - det funkar inte heller. Jag tynar bort i sängen. Men jag börjar närma mig 70 och döden känns inte alls som ett dåligt alternativ. Jag är 66. Min bror dog förra sommaren vid 69. Min pappa var 67 och hans bror 69. En  morbror dog samma höst: 69.

TILLÄGG

Idag kom brevet från sömnlaboratoriet: Jag hade inte tillräckligt många andningsupphåll under de fyra timmar jag lyckades sova. Därför skulle jag inte få en syrgasmask och därmed krossades en femårig dröm om att få sova lugnt och torrt i nio timmar.

Jag skrev att jag snarkade ytterst lite, att jag hade uttorkade Sjögrens syndrom-lungor, och att jag inte sovit 8 timmar i sträck, torrt, sedan jag fick infektion i lungorna för fem år sedan.

Sköterskan förstod att jag inte var "mainstream" och att hon inte bara skulle "släppa mig", men det gjorde hon förstås.

Jag har feber varje natt. Täcket, kläderna och kudden blir blöt varje natt och jag får springa och kissa ca fyra ggr. Är utmattad när dagen kommer.

Deras råd var att jag skulle skaffa mig en snarkskena och ha det svalt i sovrummet + andra generella råd.

Jag är nu förtvivlad, men tack vare internet förvarnad: endast ett fåtal läkare i världen vet vilka problem en Sjögrens syndrom-lunga kan råka ut för. Bronkit, KOL och sömnapné är de stora fårorna, där man bör passa in, men det gör inte jag. Vad göra? Skriva till "Swedish Medical Center" i Washington och be om råd? Varför finns det ingen kunskap i Europa om "Sjögren pulmonary problems"? Efter var jag läst om just mina problem bör det hela sluta med hjärtsvikt utan hjälp. Nå, livet brukar ju sluta med döden ...

Bilder på chemtrails

Hela vintern var vi på västkusten insvepta i gråa dimmor och moln så man såg ju inga flygplan som sprayade något eller så. Jag tänkte att de nog hade slutat med de där dumheterna. Men så kom sommaren och en dag åkte jag ut till kusten med en vän. Himlen var i hög grad blå - MEN så såg jag den där typiska chemtrail-strimman. Det är ingen kondens som dunstar. Det syns hur ämnen i strimman börjar falla nedåt och det var då det slog mig hur smart det är att spraya över havet när det blåser mot öst för då kommer strimmorna allt mer att lösas upp och integreras till något som allt mer liknar moln. Folk tänker att det blivit soldis o sedan mulet, och det har det ju, men utan chemtrails skulle det varit en vacker, solig dag.

Överst en chemtrail och sedan lägger jag in de foton som visar hur de blir tjockare, breder ut sig och blir till mulet väder:

Det sista fotot visar hur det såg ut när vi kom hem, inomskärs, då himlen blivit murrig, disig och man ser en chemtrail underst som är rätt färsk och inte har smält ihop med diset än.

Nu hade jag lärt mig något nytt: hur man försöker dölja det hela genom att flyga över hav eller över moln. Men visst kan jag ofta se nylagda spår där jag bor.

Jag mådde dåligt av denna sommars ständiga dis och fem nyanser av grått. Ljust silvergrå himmel med en blek sol är väl det jag sett mest. JAG SAKNAR SOLEN!

Jag har inte sett många som försökt sola och bada, mest människor som tagit sig ett snabbt dopp bara.

Min son åkte till Gotland och försökte sola sig i diset och simma en lite bit i det kalla vattnet, men det var ju inte särskilt kul. Diset fanns alltid där. Det blev ingen riktig sommar. Vetskapen om att människor styr vädret när de känner för det är en tung börda att bära på. Jag önskar att jag vore lika omedveten som de flesta. Man stirrar ned i mobilen eller rakt fram. Hur många höjer blicken och iakttar det som händer?

Jag har talat med några om detta problem och sedan har de också börjat kolla på himlen och förstått att det här inte är naturligt. Jag önskar att vi skulle bli många så att vi kunde protestera mot det hela. Jag vill inte ens tänka på alla de gifter som långsamt penetrerar våra jordar, vår mat och våra kroppar.

Jag ser nu fram mot en grå höst och en grå vinter. Det är väl bara till att köpa D-vitaminer. Vad kan man göra?

PS. Tillägg ett par foton från en båttur:

Jag är inte van vid att se kolsvarta, små moln på en blå himmel. Det svarta associerar jag med inkommande regn eller åska, men inte längre ...

Tja, vad ska man säga? Återigen ett kolsvart moln som flyter in mot en sol i total upplösning. Strimmor av ljus överallt, blandat med grått, som ligger diagonalt. Dramatisk måste jag säga och spännande med dessa nya, konstgjorda moln. Men eftersom jag har dåliga lungor och blev svårt sjuk ett dygn efter upplevelsen, så föredrar jag de gamla, vanliga molnen.

Den blå pricken är gissningsvis inte planet X! Kameran kanske inte fixade de stora kontrasterna mellan molnen. Nå jag är ingen kameraexpert.

Det blåser ALLTID på fjorden numera. Så mina lungor fick ju i sig enorma mängder luft, fel luft.

Kall, rå luft är inte bra för lungor men problemen har blivit så stora att jag måste misstänka Chemtrails för att påverka mig negativt. Att inte kunna åka båt - hur ska jag klara av det? Jag är fisk och född vid havet.

(Det blev inte regn eller åska trots en del kolsvarta moln.)

Chemtrails - hotar allas vår hälsa!

Min och allas hälsa är givetvis beroende av luften vi andas in. Därför tar jag upp detta skrämmande ämne. Jag förstår dem som vill förneka dess existens och sticka huvudet i busken. Hoten mot oss är tillräckligt stora: jihadister o kärnvapenkrig.

MEN det är alltid bättre att SE sanningen som den är. Om alla vågade göra det så kunde vi kanske stoppa denna livsfarliga vädermanipulation. Men det finns många som över huvud taget inte har märkt något för att de kanske inte lyfter blicken mot himlen i kombination med naivitet: oss kan inget ont ske?

Själv har jag tillbringar alla mina somrar som barn och ung med att ligga på ängen eller stranden och stirra upp mot en blå himmel med vita cumulusmoln (sommarmoln) på. De vanligaste molnen jag såg var just:

CUMULUSMOLN

Fjädermolnen förebådade lågtryck: då visste jag att i morgon blir det regn, kanske med åska.

FJÄDERMOLN

Åskmolnen hade olika utseenden. De byggdes snabbt upp, allt mörkare, allt högre upp i atmosfären. Kolsvarta moln betydde regn och åska på sommaren i alla fall:

ÅSKMOLN

Så gick åren och det dröjde lång tid innan jag började se helt andra moln på himlen. Eftersom jag är naturmänniska och inte dum så började jag skaffa information om det nya jag nu såg.

Etablissemanget och SMHI vill få oss att tro att detta är fullständigt normalt. Reaplan har alltid lämnat strimmor efter sig. Kondensstrimmor varar några sekunder men inte i typ 8 timmar. Det skulle bero på ändrad luftfuktighet m fl undanflykter. En pilot som tydligen tröttnat på lögner flög över en himmel någonstans och satte på och av utsprutningen med någon minuts mellanrum så att man kunde se en rad sträck på himlen. Det var hans sätt att avskaffa fuktteorin och att manifestera att detta var frågan om CHEMTRAILS, inte något annat.

Så här ser planen ut på insidan:

Inga passagerarsäten här alltså. Fullt med tankers innehållande - vad?

Aluminium, barium, titan, bly, arseknik, nanopartiklar, kadmium, ethylen, bakterier, bromid, strontium,  ethylen, mykoplasma etc. Det varierar troligtvis vad man släpper ut. Vår atmosfär och jord är nu som ett kemiskt laboratorium. Vi är labbråttorna.

Allt faller ju ned på jorden och  förgiftar oss långsamt. Både lekmän och forskare har tagit prover med regnvatten eller på andra mer sofistikerade sätt. Detta är bevisat om och om igen.

Aluminium reflekterar bort solljuset så att vi blir instängda under en kemikaliehuva, oftast fuktig. Solsken är sällsynt numera. Det är ersatt med soldis.

Bromid gör det svårt för trädens rötter att öppna upp och suga till sig vatten. Rent generellt kan man bara konstatera att de som bombarderar oss med gifter inte vill oss väl. Självklart kommer diverse sjukdomar att tillta i omfattning. Det är här ordet konspirationsteori kommer in. Inte vill väl eliten avliva oss? Tja, för mig är det sannolikt. Världen är ju överbefolkad och lösningen är att minska den, helst i smyg. Trots alla bevis finns det gott om människor som inte vill tro på att det som nu händer är sant, för då rasar tesen om att människan är god. Vissa är det, men andra är makthungriga psykopater och galna vetenskapsmän som är besatta av tanken av att kunna styra världens väder.

Tanken att man ville rädda oss undan klimatförändringar har jag avskrivit eftersom vädret globalt sett är katastrofalt på de flesta platser. Om syftet var gott så har man misslyckats och borde lägga ned projektet. Torka eller skyfall sveper bort allt större del av våra skördar.

Här i Bohuslän brukar det regna rejält mycket. Här passerar lågtrycken ständigt, med moln innehållande regn eller snö. Men de senaste 8 månaderna hade det kommit extremt lite nederbörd och jag såg växter och träd dö allt oftare. DÅ av någon anledning lät man bli att spraya och låta regnmoln ge oss en rejäl rotblöta. Jag gick ut i pyjamasen på uteplatsen och bara njöt att dånet av allt vatten som äntligen strömmade över oss.

Jag, som alltid njutit så av naturen är numera djupt bedrövad över att det naturliga vädret ersatts av geoengereering - det sitter galningar vid spakarna och styr. Man tycks allt mer spraya på natten för att inte bli upptäckt. Då är himlen gråaktig fram till lunchtid tills det börjar klara upp lite. Man sprayar gärna över hav, nära land, så att molnen driver in över land: strimmorna löses upp allt mer och integreras med de övriga och kan för ett otränat öga framstå som  moln. Det är det inte.

SMHI spådde sol idag och ofta gör de det, med tillägg av ett litet vitt moln. Men under dagen lägger sig slöjorna av spray allt tätare över himlen tills solen knappt syns. SMHI talar om lågtryck och regn men det vanligaste är lågtryck med moln - utan regn. De onaturliga molnen kan nämligen inte regna. Antingen avstår man från spray eller sprayar ett visst ämne, "seeding", över vissa moln så att det blir regn. Mycket ofta är SMHI-appen full av moln med regn. Under dagen plockar man bort regndropparna undan för undan. Haarp-moln regnar ju inte, men detta kan/får SMHI inte prata om.

Vi hade inte en dålig sommar. Vi hade dålig väderstyrning. För kallt i vattnet och ofta i luften samt en vind på mellan 15-20 sekundmeter. Det blev nästan inget båtliv i år. Åkte med min son trots kulingen. Vi visste knappt om vi skulle överleva vissa vågor, men jag VILLE få åka båt åtminstone en gång. Det var ingen nöjestripp. Det var mera en vägran att låta Ondskan besegra mig. 

Varför sover så många? Varför ser så få? Vill man ha bevis så finns de att finna!

Jag har inte nämnt HAARP och den joniserade strålning man sänder ut i jonisfären tills den bubblar utåt, för då blir det för mycket för vissa. Det är radiovågar + kemikalier som står på agendan för att förändra världen och oss. Återkommer  om det. Det finns gott om bra videos:

Om man söker på engelska så finns det oändligt mycket material att bita i. Det finns piloter, fysiker och andra personer, insatta i det hela. Men det är en process att våga öppna ögonen. Vågar du?

SYSTEMKOLLAPSEN FORTSÄTTER!

Jag befinner mig inne i en snölavin och kommer snart att begravas under tonvis av snö och kvävas till döds - så känns det! Metafor för avvecklingen av vård och omsorg.

Massinvandringen kostar pengar. Ingen kan redovisa ett stort plus. Varifrån ska man då ta alla pengarna? Jo, från välfärdssektorn, som ska bekosta både hundratusentals migranter + sjuka/funktionshindrade, gamla och övriga i behov av samhällets stöd. Hur hårt invandringen har drabbat sjukvård och omsorg tror jag få har fattat vidden av.

De som är friska eller har privat sjukförsäkring ser det inte. De lever vidare i tron att det går bra för Sverige. Det kanske det gör men det går åt helvete för de sjuka och gamla! Är vi inte längre en del av det Sverige som det sägs gå så otroligt bra för? Gäller inte allas lika värde oss utan bara ensamkommande "barn"?

Det är vi som bekostar en stor del av invandringen genom att få se vård och omsorg skäras bort i allt större bitar år efter år. Det som inte tagits bort har avgiftsbelagts så mycket att många inte kan betala för boendestöd, hemtjänst eller annat. Kraven för all omsorg ökar för varje år. Jag sitter på den yttersta grenen och ser hur samhället sågar och sågar i trädet. Snart faller jag ...

Insatser ska omprövas var eller vartannat år. Jag får lägga ned allt mer tid på att kämpa hårt för att skriva brev, skaffa intyg, överklaga och hålla på. Snart ett heltidsarbete. Och medan jag skriver och väntar så skakar jag av ångest. Otryggheten är min ständiga följeslagare och så klart gör det att hela mitt hälsotillstånd försämras ytterligare.

VÅRDEN

Har nu väntat 13 månader på Sömnlabb. Jag hallucinerar om en syrgasapparat medan jag kämpar med döden varje natt. Kippar efter andan medan hjärtat löper amok och jag drunknar i svett. Går upp en massa ggr för att byta kläder och låta lungorna få hänga nedåt. De funkar bäst så. De klarar inte av att plattas ut i sängläge.

På remissvaret stod det att väntetiden kunde beräknas till 7 - 12 månader. Men det har ju inte hållit. Hur många år ska jag vänta? Internet säger att utan hjälp kommer den som har andningsuppehåll på natten att dö av hjärtsvikt till slut. En kapplöpning med döden.

Min kampvilja eller döden vinner medan vården drar sin sista suck och bara de med privat försäkring kan få vård på riktigt. Givetvis dör tusentals svenskar i köerna eller av vårdcentralens glada tillrop om att man är superfrisk för att lever och njurar fungerar.

 FÄRDTJÄNSTEN

Den stora reformen 2004 ledde till att jag gick ut i media och kämpade mot de nya, sjuka lagarna som berövade de flesta sin färdtjänst. Jag tog reda på vilka regler de nu hade och alla är lika absurda. Man får inte kunna gå mer än TIO meter! VEM kan inte det, utom den som har amputerade eller förlamade ben? Och alla de totalt orkeslösa sjuka, som kan halta sig fram 100 + 100 meter de ska klara att åka kommunalt och då behöva gå kanske 1000 meter för att ta sig till o från buss, affär, sjukhus mm.

Alla de gamla som bor i en stuga på landet med 1 km till bussen måste egentligen flytta in till städerna om de bara kan gå 200 meter, för då får de ingen färdtjänst. Att man inte kan gå till bussen p g a avståndet är inget skäl till färdtjänst.

Varje år hårdnar kraven. Den sista blanketten sa att om jag kunde åka permobil då kan jag inte få färdtjänst!!! Permobil = elrullstol. Då är väl botten nådd??? Om en person utan armar och ben i en elrullstol inte kan få vårdtransport? Åka fem mil med permobil i kyla och snö till NÄL - funkar det? 

INFORMATION OM NYA REGLER SÄNDS INTE UT TILL DEM SOM HAR ELLER TÄNKER SÖKA FÄRDTJÄNST.

Därför skriver folk allt för mycket sanning och får avslag. Om man skriver: Jag är hjärtsjuk men kan åka bil någon gång ibland - då blir det avslag. Man måste avstå från att nämna bilen som man kan ta en gång i månaden. Djup ärlighet lönar sig inte här.

Att kunna åka moped anses ju vara något för atleter, men i själva verket är detta fordon bra för dem som inte har fel på balanssinnet eller är dementa. Fördomarna är stora. Man trycker bara på startknappen och kör. Inte svårare än bil, men fördomarna står i vägen.

Nå, jag behöver inte känna mig som en hycklare. Jag har använt moped i många år och trodde att det skulle gå ett tag till, men det gör det inte. Den uteblivna sömnen gör att jag är så rörig i huvudet att jag inte kan köra längre. Ett försök gjorde jag med min nya moped, men det gick inte bra. Min hjärna är för seg. Jag reagerar för långsamt. Att köra utmattad är som att köra full. Det funkar inte.
Så min drömmoped är nu till försäljning, med förlust. Har bara använt den en enda gång.

Tänkte sedan ställa ned min gamla moped i garaget ett år eller så. Om jag fortfarande inte kan andas/sova så måste jag sälja den med.

Jag fick en rad frågor om gånghjälpmedel och det enda jag kunde skriva var att jag inte får belasta armar och händer för då kan min nya handprotes gå sönder. Jag får inte ens hälsa med den handen.
Färdtjänsten envisas med att bara fötterna räknas. Om man så skulle sakna armar - spelar ingen roll!

Den som kan rulla en rullstol (och får då färdtjänst) anses sjukare än den som inte kan det och behöver elrullstol. HUR F-N TÄNKER MAN? Vad är det för medicinskt totalt okunniga socionomer som stiftar lagarna???

Jag funderar på att skaffa en hopvikbar rullstol för att kunna handla i de stora köpcentra som nu är enda alternativet. Jag klarar inte av dessa enorma avstånd, kan inte köpa kläder där. Men jag får säkert betala den själv eftersom urdåligt allmäntillstånd inte räcker som skäl till rullstol. Jag misstänker att man helst ska vara död. Hjälpmedel och fordonsanpassningar har krympt till nästan ingenting, medan folk tror att man kan få motorsängar och allt möjligt. VAKNA! Sverige är snart inte alls någon välfärdsstat! Jag kan inte ens få en ergonomisk osthyvel längre.

Allt hänger nog snart på min kontaktperson enl. LSS. Jag har nu fått sex timmar i veckan. Men att använda henne som vårdtransport blir svårt. Hon har sitt eget schema att följa, andra brukare att hjälpa.

Min läkares intyg trodde jag sändes till kommunen direkt. Men det kom till mig, och han hade skrivit att jag kunde använda alla gånghjälpmedel - för att hjälpa mig. Men jag hade redan skrivit att jag inte kunde det, så nu är det nog kört. Olika uppgifter ser mycket dåligt ut. Jag kan verkligen inte åka med flera bussar och gå i trappor. JAG KAN INTE TA MIG TILL STORSJUKHUSET! HJÄLP!

Jag tumlar runt i ett svart universum fyllt med ondska. Vi sjuka ska kastas utför ättestupan trots att Sverige är en humanitär stormakt. Jag har blivit utskälld och utkastad från akuten, trots remiss, med brutna revben, hjärnskakning + nämnda sjukdomar. De skrek att jag skulle åka buss hem i stället för att fråga om de behövde köra mig i rullstol till entrén. Det hade behövts. Hatet kändes overkligt. En bekant behandlades som jag på akuten och dog efter några veckor i cancer. Han hänvisades till VC, d v s döden.

BOENDESTÖD

Två änglar pratar och städar med mig två ggr i veckan. Omprövning skedde igår. De ville helst koppla över mig till hemtjänst. Eftersom de såg hur sjuk min kropp var tyckte de inte att jag behövde social kontakt, prat, ångestlindring, sällskap. När kroppen tacklar av blir själen frisk!!! WOW! Vilken logik!
Men Aspergers syndrom räddade mig - ett år till. Vi klarar inte att främlingar springer ut och in. Nej, min dörr är igenspikad. Bara goa medmänniskor släpps in här! Hemtjänst? NEVER! De rengör bara golven och störtar ut. Mer envisa människor än Aspergare går nog inte att finna.

Jag kastade ut en hemsamarit som körde över min vilja helt och sedan sa jag upp hemtjänsten. Jag skrek som en galning och var nära att börja slåss med henne. Nej, alla sjuka går inte att tämja.
Min mamma tillbringade sina sista dagar på ett boende som hette VILJAN. Namnet var perfekt!
Här sitter jag med dator och printer och en massa VILJA. Men det är mina sista krafter jag andvänder nu till mina sista strider - mot samhället. De borde inte vara emot oss sjuka. De borde vara med oss!

MOPEDEN är reumatikerns bästa vän!

Mina första mopeder var små 30-mopeder, som fick lederna att vibrera, men jag kunde ändå köra korta sträckor och få uppleva naturen. Folk hånskrattade åt mig eftersom jag bröt mot de sociala reglerna. Jag var närmare 50 och då ska man ju ha bil - om man har råd.

Försäkringskassans regler hade hårdnat så att man måste både ha körkort och arbete vid 50/gränsen, så där var det kört. För tidigt för elrullstol. Men min son inspirerade mig att köra moped med honom.
Vilken lycka! Free at last! Nu kunde jag åter få njuta av naturen utan att plågas samtidigt.

Men visst var det jobbigt med det eviga mobbandet. Som nörd borde man bli van, men det blev inte jag. Min enda räddning var EU-mopeden hur jag nu skulle få råd med den samt körkort.

Genom fonder och lån blev drömmen verklighet! Körkortet var ju inget problem för en nörd, utan körningen! Jag körde runt i en rondell åtskilliga ggr innan jag kom ut i rätt fil! Jag ställde mig i svåra korsningar och studerade bilisternas agerande. Och till sist vågade jag kasta mig ut i de flesta bil-sammanhang trots det urusla körkortet. (Det ska vara dyrare o svårare idag ....?)

Sedan levde jag mitt liv med min älskade Kymco tills den började åldras och tills våldet blev för stort. Jag står i kö för reparation och sedan ev. skilsmässa. Har nämligen en annan vid sidan av, också en Kymco. Det är bara så tveksamt om den klarar staden enorma backar. Den tycks gjord för Holland. En fyrtaktare är också svagare. Det var en bekant som nästan tvingade på mig moppen. Han gav en massa löften om handikappanpassning som han sedan inte höll och leveransen blev ett år för sent!

Men nu har jag hittat ett larm-lås från Boss som är dyrt men känns som en trygghet. Eftersom mopeden är för snygg o dyr så ville jag absolut ha larm. Det går på i 10 sekunder o 100 decibel. Om tjuven återkommer går det igång igen, men tystnar. Eftersom jag är långt från garaget är denna lösningen den enda möjliga.
n liten GPS-dosa skulle jag också kunna gömma i mopeden. Tjuvarna älska just mopeder.

Detta blir min sista moped. Jag är så trött så det blir inte många turer med den. Den är lika vit som mitt hår. Den utstrålar den värdighet jag anser att äldre människor har om man gjort sitt bästa med sitt liv.


Den ser mer ut med mitt vindskydd på. Back to Italy! (Problem dock med det nya vädret och att vinden ligger mellan kuling och halv storm för det mesta.)

Kan man känna förlusten av en älskad moped (min röda), som förlusten av t ex en hund? JA det kan man! Om man knappt kan gå så är inte hunden utan mopeden människans bästa vän!
De flesta reumatiker har fått för sig att balanssinnet sitter i benen, men det sitter faktiskt i hjärnan, så om den är kvar så är det bara att trycka på startknappen och åka iväg.

Småstadsskvallret säger att jag bara är hypokondriker. En reumatiker kan ju inte åka moped?
Guuuuuuud, vad jag är trött på dessa fördomar! Vad skulle jag annars använda? Kryckor eller rullator? Dessa är till för att överföra tyngden från kroppen till axlar, handleder och fingrar, men i mitt fall är dessa delvis utraderade, inte helt förstås för då skulle jag inte kunna gasa o bromsa. Men jag har tagit 15 handoperationer och 150 cortisonsprutor för att kunna behålla min FRIHET.

Det känns svårt att sälja sin gamla trotjänare (efter lagningen) men jag måste försöka klara av den förändringen. Autister avskyr förändringar. Men tjuvarna hjälpte mig på traven genom att hela tiden ge sig på och förstöra min älskade, röda vän.

Den vita får bo i ett annat garage med en massa hönsnät att ta sig igenom innan räven kan sätta käftarna i hönan. Jag hoppas de inte slår sönder den direkt. Det kan de ju göra trots tjutande larm. De jobbar alltid på natten. Jag får väl se hur det går. Kanske är det numera bara folk i villa med eget garage som kan ha en fin moped.