HJÄLP - NY LEDOPERATION!

Nu är det tio dagar kvar till min knogprotes-operation.(Har reumatism) Google säger: "Jaha, du vill söka på knäprotesoperation?" NEEEEEJ! svarar jag och fortsatte söka tills jag sett alla detaljer kring denna operation, som inte är så vanlig.

Hade tänkt låta bli Ledoperation nr. 18. Operation nr 20. Är slut, otroligt trött. Som att bli torterad om och om igen. Om man inte har opererat sig på fem år och senaste gången var en mardröm, hur vågar man då gå in i tortyrkammaren igen? Svar: det orkar man inte. Jag tänker ordna transport och infinna mig dagen D, men oförberedd. Om jag inte dör får sonen köra hem mig, annars till kremeringen.

Jag kunde inte förbereda mig nog för att leva i sex veckor med bara en enda hand, på en sjuk arm med dåligt fungerande vänsteraxel. Jag försökte, men skräcken har kramat mig så hårt att jag mest har legat i sängen och våndats. JAG VILL INTE!!! Men alternativet är att låta höger hand bli totalt förlamad inom ca 5 år. Förlamad hand i hur många år? Då ryker moped och gitarr definitivt. Nu finns det kanske en liten chans att jag åtminstone kan köra moped så småningom, med anpassat handtag.

Tyvärr har jag gått upp mycket i vikt så jag har dåligt med kläder. Har alltså försökt skaffa nya kläder, som går att få på sig med en hand! Och hur lätt är det? Har man lyckats hitta en 44/46-byxa, så får man ändå kämpa för att få på den. Jag har resignerat nu. Blir så sjuk i början och under skovet att jag inte orkar gå ut ändå. Men vad ska jag ha på mig inne? Mysdresserna med dragkedja? Nja, om jag delvis stängt den först.

Märker att muddar och trånga ärmar är allt för vanliga bland de få kläder jag äger. Men modet är ju supertight idag. Det är svårt att få in en hand i en jackärm - och med gips på? Nej, just det.
Jag har ett nattlinne och en morgonrock, som jag tror går över gipset. För övrigt, för sent nu. Orkar/hinner inte.

När jag har opererats börjar semestern för de flesta. Min son och matinhandlare försvinner väl då och då. Mina fasta boendestödjare, som kan gå ifrån reglerna ibland, försvinner de med. Allt försvinner.
Det enda som blir kvar är en dunkande högerhand, som jag väl ska hänga i taket - hur då?

Jag har virat en handduk runt en stolsrygg. Tänkte blöta ned den varje dag för att kunna tvätta mig under vänster armhåla. Boendestödet innehåller både män och kvinnor. Ingen man får tvätta mina bröst i mitt badrum. Min integritet går före allt annat känner jag. Är inte ens ålderspensionär än och har integritet. Hoppas på massvis med morfin, men det blir förstås inte mer än några tabletter.

Jävla värk! Vill inte mer, inte orkanstyrka. Köpte olja i en affär och sa: "Och så vill jag ha ett kilo hasch!" Han sa att det tyvärr var slut. Och så log vi stort mot varandra. Skönt att han hade humor.

En granne har flyttat in och börjat storrenovera lägenheten. Jag kan ju inte fly undan och inte stå ut. Isolering knapp. Måste få sonen att köpa hörselkåpa som står emot betongborr - med inbyggd radio. Jag fick ett litet sammanbrott när oljuden satte igång. Var väck i tre dagar. Det kanske är min autism som gör att alla starka reaktioner slår ut mig i tre dygn? Nervsystemet krånglar alltså. Ta det lugnt? Nix, inte min grej.

Nej, allt är inte köpt och jag känner mig lika förberedd för operationen som en djuphavsdykare med snorkel eller en person som ska avrättas om fem minuter. I botten ligger detta med att mina önskemål om narkos har blivit överkörda flera gånger. Nu bad jag om generell anestesi och förklarade att nervblockad inte fungerar på vissa, kanske just autistiska personer. Det var första gången i mitt liv jag fått tala med en narkosläkare i enrum i god tid före operation. Hon gav sitt ord. Jag hoppas hon håller det???

Politik, Medkänsla och ROMER

Man kan tycka mycket om hur Sverige eller EU sköts, dvs ha en politisk preferens, men när man träffas av Nöden mitt i magen - vad gör man då? Då handlar det inte om politik utan om medmänsklig kärlek. Vem vill leva utan att kunna älska?

Jag är vän av en mer restriktiv invandringspolitik och att EU straffar Rumänien för deras brott mot romerna, deras brott mot de mänskliga rättigheterna. Jag har politiska åsikter och förnuft, men också ett hjärta.

Plötsligt stod hon där framför mig på apoteksgolvet. Hon smekte sin stora mage. Jag SÅG henne och eftersom jag nyligen pluggat på en hel del om romer så gav jag henne ett stort leende, vilket besvarades. Sedan "pratade" vi med kroppsspråket, vilket blir rätt komiskt. Hennes romska väninna kunde lite svenska. Jag frågade: "Var bor ni?" Svaret blev: "Under bron!" Under bron???!!! Kort beskrivning och jag förstod - allt.

En kvinna ska när som helst föda ett barn, hon bor under en bro och gruppen romer ska vräkas om några dagar. Smärtan skar i mig. "Gud, vad ska jag göra?? Ska hon föda på gatan eller i diket?"

Jag fick snabbt tag på papper och skrev ned telefonnummer till en diakonissa som talar rumänska. Kanske kunde de bolla problemet med henne? Dana, den gravida kvinnan, fick pengar och en stor kram, innan vi skildes åt som om vi varit gamla vänner. Jag är mamma och det är också Dana snart. Moderskapet förenade oss på ett mystiskt sätt.

Jag kunde inte glömma henne. Så fick jag höra om vräkningen och jag började grubbla. Ett rum har jag redan hyrt ut åt en svensk rom. Det finns ett litet rum kvar - åt Dana? Men jag ska opereras om fyra veckor. Mina garderober står i det lilla rummet. Det går inte så bra ihop.

Jag fick syn på en artikel i en tidning, som belyste just den här gruppens situation. Människor uppmanas samla ihop kläder och ge mat, men tak över huvudet? Någon? Jag tänkte på alla kyrkliga människor som bor i villor med ett eller flera gästrum - de rika. Jag har ofta tagit mig an hemlösa. Men de där villamänniskorna som har det bra brukar följa konventionens regler och då tar man varken inte missbrukare eller zigenare.

Lidandet formar människor. Det har ristat mönster i min själ. Jag kan inte se en djupt lidande människa i ögonen och gå därifrån utan att göra något eller erbjuda just den där sängen som fattas så ofta. Lidandet har haft sitt grepp om mig i större delen av livet - sjukdom och dess konsekvenser +  Jesus, lidandets Gud.

Jag lusläste artikeln men den fanns ingen som kunna erbjuda så mycket som en garderob. Jag grät. Varför hade ingen hört av sig om ett enda litet rum? Måste Jag, är det jag? Är det jag som är min medmänniskas bönesvar, hennes skyddsängel?

Här är artikeln: Jag har sett in i Danas ögon. Där bor lidandet och där bor kärleken. Nej, det är ingen organiserad brottslighet. Alla romer stjäl inte. Vissa gör det. Vissa svenskar stjäl också.
Läs artikeln och begrunda. Det ska jag med. får väl fundera på om det går att pressa in en rom till ...?

http://m.bohuslaningen.se/Default.aspx?pageid=1135&parentid=0&link=1.3159350

Fortsättning:

Jag hade en sömnlös natt. Insåg ju att det var omöjligt att ta in Dana så här före min operation - och vem skulle betala för sjukhuskostnaderna vid hennes förlossning? De fattiga romerna har inget Europeiskt sjukvårdskort utan måste betala all vård själv - och den är svindyr, tro mig!

Men jag fick tag i en kristen människa som jag vet är bättre insatt i detta än jag. Jodå, hon kände till Dana, som har minst två månader kvar till förlossningen och möjlighet att återvända till Rumänien, där romerna erbjuds viss, billig bassjukvård, som t ex förlossningshjälp. Ett enkelt hus i lera väntar, utan el och vatten, men ändå ... Om de vill åka snart så kan de sätta sig i bilen och åka hem.

Bohusläningen nämnde inte att det fanns en bil eftersom det får de flesta svenskar att reagera med: "Ja, men då är de ju inte fattiga!" Fast vi måste minnas att vi lever superindividualistiskt och egoistiskt. Dessa Östeuropeiska romer lever enligt sin gamla sedvänja - i stammar! Man håller ihop i vått och tort. Alla bidrar, alla delar med sig. Man skickar pengar till varandra med mobilerna - det är därför de måste finnas. De kan hjälpas åt att köpa in en billig bil och även om de flesta än analfabeter, så finns det ändå vissa som har lärt sig läsa och kunnat ta körkort. Fråga mig inte vad det kostar! Allt jag vet att lönerna för alla slags arbeten i Rumänien är extremt låga, så kortet var väl också billigt. Man tränade väl privat, dvs delade sin kunskap med andra.

Nej, vi svenskar kan nog inte begripa en kultur där man kan försörja en sjuk kusin. Vi försörjer inte ens en sjuk syster eller mamma. Utifrån vår horisont blir romerna obegripliga. Hur kan de prioriera samvaro, gemenskap, stammen, sång och dans framför att leva ensam med en katt och jobba dygnet runt?

Idag sitter jag och grubblar över om det är mest synd om en halvsvältande rom omgiven av sin stam eller svensken med kylskåpet fullt av mat, som hoppar från balkongen, för att hon är gammal, sjuk och outhärdligt ensam ...

VAD ÄR KÄRLEK?

Ett inlägg om Kärleken - den vi alla söker. Många offrar sitt liv i sina försök att finna den, fast man inte riktigt vet vad man söker.

En av dem, Fred Mercury skrev den här sången för att handskas med AIDS, en "biverkning" som viss kärlek kan föra med sig. Han sjöng den bara några gånger innan rösten inte längre bar och han tynade bort. Det var ett högt pris han fick betala för sitt sökande.

WHO WANTS TO LIVE FOREVER?

WHO DARES TO LOVE FOREVER, WHEN LOVE MUST DIE?

 

Fem personer  har under de senaste två åren dött i mitt lilla bostadsområde - av brustet hjärta. Jag har fått veta det först sedan det var för sent för mig att bidra med lite medkänsla. Men så hittade jag nyss en fallen ängel, med brutna vingar, nedsölade och gråa. Vissa fjädrar saknades - men hon levde!

Nu brottas jag med känslorna kring grannar som dött för "kärlekens" skull och en fallen ängel som jag inte vet hur jag ska hantera - bara att hon måste bli flygfärdig igen, för det är det hon är till för: att älska och att flyga mot himmelen.

Jag ser ett mönster i hur vi svenskar lever och tänker, ett farligt mönster. Vi matas med filmer om förälskelse som slutar med att två människor hittar "den rätte" och sedan blir allt bra? Men så är det ju inte alltid. Måste man verkligen leva inmurad i den perfekta familjen? Måste man vara lycklig? Måste all kärlek tillhöra nöjesindustrin och dating-sajterna? Finns den en större kärlek - för alla?

Jag drömmer inte längre om den stora Kärleken. Den finns - inom oss alla, och vi kan ge den till varandra.

Om du tar ditt liv så kan du aldrig mer ge en droppe kärlek till en medmänniska i nöd - och du är här av den orsaken!

Jag är kvar av den orsaken. Om vi inte skärper till oss är jag rädd att den svenska kulturen upphör att existera på sikt. Vi måste bli bättre på att se och göra det som "Folkhemmet" inte längre gör - stöttar de svaga.

Tre berättelser:

om medmänniskor, som gav sina liv för det de trodde var kärlek - en kärlek som förblödde...

1. "BENTE"

På väg från bussen mötte jag henne ibland. Hon såg mig med glada ögon och ibland växlade vi några ord. Bente verkade vara en stark och kärleksfull människa, vacker också. Utsidan var väl fernissad och utan sprickor. Jag fattade inte att det jag såg var en ståtlig farkost med hål i botten på väg mot säker undergång i stormigt hav.

Hennes leende kom sig av att hon äntligen hade mött den stora kärleken. Han var snygg och charmig  med glimten i ögat. Bente lät sig dras med i förälskelsens virvlar och berusas av kärlekens sötma. Hon ägde det mesta hon kunde önska utom just denna ljuva dryck och hon tänkte berusa sig, ja, hänge sig med hela sin kropp och själ nu när hon äntligen funnit "den rätte".

Roland förvandlade livet till en fest och grått blev gult.
Han ville att de skulle ha det extra mysigt ibland och bjöd henne då på lite pulver som ökade känslan av att sväva långt över den slaskiga vardagen. Och nej, det var inte farligt, sa han. Vem drar inte i sig en lina kokain idag? Det hör ju till! God mat, exklusiva viner och likörer fanns det också. Med hjälp av Bentes pengar kunde de verkligen leva det ljuva livet! Av hans händer lät hon sig formas till det han ville ha, för kärlekens skull.

Hon sögs långsamt och omedvetet ned i drogträsket. Roland var allt för henne och varför skulle de inte kunna leva sorglöst ett tag - i nuet? Varför inte bara njuta, en stund på jorden?

 När det första slaget kom kunde hon inte slita sig från honom. Och han bad ju om förlåtelse! När kokainet gick ur kroppen efter en timme kunde han bli väldigt aggressiv, men det var ju inte HAN - bara pulvret, så visst förlät hon honom. Senare kom det andra slaget - och det tredje. Drömmen började krackelera.

Famlande panikslaget i skåpen hittade hon de där pillren, som snabbt skulle kunna få henne att må bra igen. En stickande doft av marijuana nådde henne och hon rullade snabbt in det i cigarettpapper för att med en belåten suck kunna andas ut. Men majan presenterade inga lösningar på problemet. Hur skulle hon få honom att flytta från hennes lägenhet? Om hon började prata om separation skulle hon åka på rejält med stryk. Tankarna snurrade runt och runt tills hon mådde så dåligt att hon mer än gärna injicerade det Roland hade med sig hem, som present.

Jag vet inte, ingen vet, hur och varför hon fick i sig en dödlig dos. En dag kunde han inte att väcka henne mer. Själen hade flugit iväg och kroppen låg kall och livlös kvar i sängen.

Roland insåg snabbt att han hade blivit rik, bara ingen fick veta att Bente var död. Hon arbetade inte och han hade sett till att isolera henne socialt så mycket som möjligt. Han rullade in henne i en matta och i tjock plast i förhoppning att det skulle minska liklukten, som sakta övergick i stank. Han la rullen i ett hörn av lägenheten och kollade upp hur mycket hon hade på sina konton. Massor! Han visste att hennes räkningar låg på autogiro. Om han lät vissa pengar finnas kvar så kunde han köpa droger för sig och sina polare och knarka i hennes lägenhet säkert ett bra tag till.

De nyrika hyenorna köpte alla sorters droger de ville ha och gjorde snabbt om lägenheten till en knarkarkvart. När giftet spred sig i kroppen och den sköna vilan infann sig så kände de inte av liklukten.

Har fått olika uppgifter angående tiden Bente låg kvar död i lägenheten.  Men det gick lång tid innan föreningen tyckte att något verkade skumt, tog huvudnyckeln och gick in. Stanken som slog emot dem var fruktansvärd och lägenheten med möbler var helt förstörd - mögel, piss och skit överallt.

Jag kan blunda och minnas hennes varma leende, medan jag frågar henne VARFÖR lät du det hända - trodde du att det var kärlek?

2. "PETER"

Han råkade ut för skilsmässa och alla drömmar om den stora Kärleken krossades. Trots att han hade arbetat så hårt, för att klara kostnaderna för drömhuset och familjen, trots allt så sprack det. Han tyckte att han hade fått det han önskat sig, men hon ville något mer och tog ut skilsmässa. Sedan flyttade X till en annan del av Sverige - med deras barn!

Där satt Peter i skärvorna av sina drömmar i mammans lägenhet. Hon hade nyss dött. 
När längtan efter barnen kändes uppslitande och förlusten av allt han byggt upp skar i själen, då dränkte han smärtan i glömskans barmhärtiga drycker. Det behövdes allt större doser Vodka för att få smärtan att tiga still. Han började närma sig ett par flaskor per dag, dvs. gränsen till alkoholförgiftning.

Peter bodde granne med mig, men jag visste inte att han fanns, bara att mamman var på "hemmet". Det fanns aldrig några ljus tända och gräset på uteplatsen växte sig allt högre.

En dag kom det poliser och ambulans. De bar ut en död man ... en död man ... min granne?!

Invandrarna har väl sina problem men de håller ju ihop i stora familjer och tycker säkert synd om de stackars, ensamma svennarna, som en efter en bärs ut på bår. Vad ska de tänka?
Individualismen är totalt underlägsen kollektivismen - det är uppenbart.

En gång var skyddsnäten tätare och människor mer öppna för att umgås med varandra, mer ansvarstagande. Idag ses godheten som suspekt.

3. MARION.

Detta är ängeln med de brutna vingarna jag talade om. Hon har skadats svårt i fallet från kärlekens höjder - denna ängel som gav och gav till alla runt omkring sig, till alla som behövde omsorg. Men det fanns de som inte brydde sig om vem hon egentligen var utan trampade och stampade ned henne i mörkan jord. Så här ligger hon nu i min soffa och jag baddar henne försiktigt med fuktiga bomullstussar. Vill ju inte att fler fjädrar än onödigt ska lossna från vingarna. Jag vet att: Hon ska flyga igen!

Marions gloria har jag putsat upp och lagt i säkerhet. Den behövs inte just nu. Just nu behövs den kärlek som kan förekomma mellan människor och fallna änglar, den som är länkad till det HÖGSTA GODA!

Hennes kors blänker, när det fuktas av hennes tårar. Hon förstår inte varför hon föll. Hon ville ju bara ge sitt liv för kärlekens skull. Och jag har inte svaret, men jag håller hennes hand i min och jag sjunger sånger om Himlen för att vyssja henne till ro. Jag sjunger om den Enda, den Stora, den Sanna Kärleken. För den finns ju den med!!!
Så, älskade ängel, jag ber dig:


DU FÅR INTE DÖ! JAG BEHÖVER DIG! DU ÄR NÅGOT STORT - GLÖM INTE VEM DU ÄR!

LÄMNA GÄRNA EN KOMMENTAR NEDAN, PLEASE!

AUTISTISKA DRAG - en stor resurs för samhället!

Jag skrev ett inlägg i natt och nu fortsätter jag berätta hur det gick.

Min son skulle träffa en företagsläkare i hopp om att kunna få ett intyg på att han bör byta yrke. Läkaren har ställt sig negativt till detta förut, men man kan ju inte bara ge upp. AF kräver detta intyg för att vilja ge honom lönebidrag till ett lärlingsjobb, dvs. omskolning. Drömyrket och anställningen finns där alldeles nära - allt hängde på ett tunt papper och en människas goda vilja.

 30 % av ungdomarna är arbetslösa idag och en stor del av dem har Aspergers syndrom, Autistiska drag, ADHD, Dyslexi eller annat!

Diagnoserna innebär att man inte är bäst på allt, men kanske desto bättre på vissa saker. Att inte tillvarata denna stora resurs visar på ett stort människoförakt. Det talas mycket om rasism gentemot afrikaner, men är inte detta en slags nazism, fascism - att kasta en mängd begåvade ungdomar på soptippen för att de inte är "normala"? Satsar man på deras STARKA SIDOR och tar hänsyn till de svaga så finns det massor som dessa personer kan bidra med.

Kampen för Markus rätt till ett Liv började för 27 år sedan. Skolan svek hela vägen med bristande specialundervisning - och efteråt var det egentligen bara detta som väntade:

Kampen för en AMS-kurs till billackerare var lång och jag spelade schack med samhället tills jag slog ut dem, teoretiskt alltså. Men det var Markus som fick arbeta hårt och utveckla en åsnas envishet.

Hur det gick med billackeringsarbetet står i föregående inlägg. Han blev mycket skicklig och rejält förgiftad. Jag letade friskluftsmasker och isocyanatfilter, filter mot lösningsmedel och partiklar. Men det gick inte att förhindra att han blev allt sjukare.

Vad gör man då ? Söker arbetsskadeersättning? Nix. Det går inte om sjukdomen inte objektivt kan bevisas. Genom mycket googlande hittade jag en kvinna som forskade på Capsaicintester. Hon rekommenderade mig att söka ett sådan åt Markus, men Allergologen sa nej. De gillar inte att mammor kommer med krav och kunskaper - men hur skulle jag annars ha gjort?

Så mitt arbete körde fast - inget Capsaicintest - inga objektiva parametrar - ingen arbetsskadeersättning - ingen lösning. Åren gick, Markus stod ut med sina plågor, tills en utväg dök upp - OM han kunde bevisa att han var sjuk i SHR. Det nya läkarbesöket ägde rum i morse.

Jag kunde knappt sova i natt och kämpade hårt för att hålla fast vid hoppet, tills telefonen ringde:

- Du, mamma, läkaren ska skriva ett papper om att jag bör byta yrke! Dessutom skickar han remiss till ett Capsaicintest!

Jag är så van vid att Markus blivit sviken. Är så ovan vid att samhället o vården fungerar. Kunde knappt ta in att det han sa var sant. Känner mig som en anakonda som smalt ett tjockt får. Det tar tid att smälta. Glädje förstås! Men besvikelsen finns med - jag blev inte trodd - vi måste vänta på testet i 7 år. Det är en lång tid att plågas av de besvär jag tog upp i föregående inlägg.

Så, då bör AF ta emot Markus och hans kompis/arbetsgivare för att diskutera en lönebidragsanställning och snart hoppas jag att ha en son som mår bra och kan le, rentav skratta ibland? Vissa bestående skador får vi räkna med, men vi hoppas symtomen klingar av.

Det var många år sedan Henåns båtmotorgymnasium förkastade Markus p g a hans neuropsykiatriska funktionshinder, men han har lärt sig massor själv under de 15 som gått genom alla de motorer han har mekat med. Och nu väntar ett jobb som mekaniker - trots samhällets massiva motstånd. En omväg på drygt 15 år. Genom att tvinga in alla i en form får man aldrig ned arbetslösheten.

Ett granfrö faller i jorden. Det växer upp och blir en gran. Ett björkfrö blir till en björk.
Och en människa kommer en dag att leva ut det hon egentligen är, om hon bara håller fast vid sin dröm. Autistiska drag är normala, naturen har specialdesignat människor för olika uppgifter. Det var aldrig meningen att vi skulle vara stöpta i samma form. Konformiteten ligger i strid med livets innersta väsen - genetisk mångfald.

Jag har själv autistiska drag - men i andra områden av hjärnan än min son. Han är tyst. Jag maratonpratar. Han är praktisk. Jag är det inte. Tyvärr slogs min sanna natur ned av min mamma och jag reagerade med en sjukdom som hindrade mig att leva ut det jag är: musik och konst. Men jag får vara nöjd med det jag kunnat åstadkomma, dem jag kunnat trösta eller glädja med min sång.

När jag fick mitt speciella barn visste jag att min huvuduppgift var att backa upp det han ÄR.

Jag flyttade till en stad där han funnit en bra vän, som skulle länka honom till fler vänner och därmed motverka autismens introverta drag. En av dessa vänner är nu Markus blivande arbetsgivare, om allt  går i lås. Dessa vänner passar inte heller under rubriken Normal. Och det, hävdar jag, är inte nödvändigt!

Men när personer med specialbegåvningar går samman för att skapa ett företag så kan det bli som när man lägger pussel - bitarna passar ihop och det blir en vacker helhet. Snart hoppas jag att de tre killar som nu går samman ska göra många kunder glada och smitta dem med sin arbetsglädje!

ENSAM ÄR INTE STARK - MEN TILLSAMMANS KAN VI GÖRA SÅ MYCKET BRA

En låt med tre killar som åstadkommer en riktigt vacker sång tillsammans:

ALL FOR LOVE - ALL FOR ONE!

 

Jag har inte fått några kommentarer på länge. Undrar om folk inte vet att om man klickar på "Inga kommentarer" då öppnas en sida, där du kan lämna kommentarer? Så snälla du, som läst detta inlägg, skriv några ord så jag vet att någon tycker något om det jag skriver. Visserligen är bloggen uppe i 13 000 läsare, men utan respons så blir det svårt för mig att skriva vidare; HJÄLP!

 

 

 

 

 

 

OM TVIVEL OCH TRO på arbete och framtid.

Jag tänkte skriva av mig innan jag försöker sova. Det var stora motgångar igår och idag tänkte jag reparera mig för att eventuellt vara med min son i morgon bitti, då han ska träffa en läkare på Företagshälsovården, men han får ta med sig ett brev i stället, för jag har kommit till slutet av mig själv. (Har ett "bokstavsbarn")

Denna läkare råkar ha min sons framtid i sin hand. (Undrar hur det känns att ha makt?)
Min son "Markus" behöver ett intyg till Arbetsförmedlingen som säger att det är olämpligt att han fortsätter arbeta som billackerare pga. SHR - hyperreaktiva luftvägar. Läkaren har redan visat sig negativt inställt till ett sådant intyg så oddsen är små och "min tro är svag" som Marie Fredriksson sjunger i "Ännu doftar kärlek".

Om Markus får intyget så är AF villig att prata seriöst med en vän till sonen som startade ett företag för ett par år sedan och nu äntligen börjar det rulla på. Vännen behöver arbetskraft omedelbart, men har inte råd med annat än en person med lönebidrag. Arbetet handlar om att meka med mopeder, motorcyklar och ATV.

Mekanik har alltid varit Markus största intresse, d v s sedan jag gav honom den första mopeden. Sedan blev det fler mopeder och därefter flera motorcyklar. Utombordare har det också funnits några.
 Han har med åren blivit allt duktigare på det där, men har ju inga betyg från "Motorcykelakademin" eller vad det heter. Han har neuropsykiatriska funktionshinder och kunde inte klara gymnasiet. Han har stark Bq - praktisk intelligens, och den vill han använda. Samhället har alltid velat kasta in honom i slaveriarbete, monotona till döds. Men vi har kämpat emot med näbbar och klor.

Kampen ledde till en AMS-kurs för billackerare och sedan fick han genast jobb som bilslipare. Jag hade läst in allt om säkerhetsanordningar och insåg snabbt att det knappt fanns på arbetsplatsen. Har läst att 75 % av de små billackeringarna har undermåliga, allmänna utsug. Dåliga centraldammsugare brukar finnas, men rör, ledningar o s v kan täppas till med åren. Man kör som vanligt ändå och skiter i om det suger dåligt. Yes, it sucks! Alltså blir de flesta i branschen exponerade för gifter och en massa partiklar.

Det där klarade inte Markus. Han fick stora problem. När jag talade med Arbetsmiljöverket om detta sa de att han måste sluta om han hade de symtom jag räknade upp. De kunde inte inspektera och få arbetsgivaren att förbättra miljön eftersom Alliansen såg till att ta bort de flesta av deras inspektörer.

Arbets- och Miljömedicin kunde konstatera att arbetsplatsen var underkänd men om han bara använda en bra mask och utsuget förbättrades så skulle han kunna fortsätta. Men de hade ju ingen makt att ställa krav på företagaren - och Arbetsmiljöverket hade inga inspektörer.

Mannen från Facket tyckte det vimlade av utsug, men det var värmefläktar han såg. Kunde tydligen inget om det där.

Vi bad om ett Capsaicintest på Allergologen, men de vägrade för att ETT symtom saknades: hosta!

De "enda" SHR-symtom han hade var:

- Sveda i irriterade ögon
- Yrsel
- Illamående
- Huvudvärk
- Onormal trötthet
- Sluddrigt tal efter jobbet
- Irriterade, svullna slemhinnor i hals och näsa
- Ibland tryck i huvudet - bihålorna
- Svårigheter att andas, särskilt kall, rå luft
- Tryck över bröstet
- Alkoholintolerans
- Höjdsjuka

Och eftersom detta tydligen sågs som en bagatell så fick han inget Capsaicintest! Pricktestet visade allergi mot gräs men det är ju sjukt att testa billackerare med detta test! Fuck! Lungkompression hade han inte - än, så därför fick han fortsätta plågas och ha en lön eller gå ut i arbetslöshet. Markus valde att lida och tjäna pengar - ha ett "normalt" liv.

Under alla dessa åtta år har vi sökt efter utvägar men inga funnit. Kraven på diverse enkla utbildningar höjdes oavbrutet och gymnasium var nödvändigt. Det var förresten tur att han inte blev lastbilschaufför eftersom hela åkeribranschen har åkt utomlands, d v s arbetet utförs att icke-svenskar.

 Men så började kompisens företag komma igång och blomstra. Jag blev så glad när jag såg det nyss: en snygg affär, där jag definitivt kommer att köpa min nästa moped. Det fanns gott om två- och fyrhjulingar och en stor verkstad. Det enda som fattades var - MARKUS! Han fattas just nu, vårruset har börjat och kompisen jobbar dag och natt. En duktig mekaniker jobbar kvällar och helger.

Kompisen ringde AF och sa att han ville anställa min son med lönebidrag, eftersom Markus har diagnoser och inte är fullärd mekaniker utan ju går in som lärling. Vad sa AF då? De sa: "NEJ! I så fall måste han ha ett INTYG från läkare, som säger att han ALDRIG kan arbeta som billackerare mer." Markus har haft lönebidrag i många år men när han blivit skicklig billackerare sa han upp det. Men AF tyckte tydligen det var fel med ärlighet och tog fram hammaren, beredd att krossa en kämpande själ.

Där står vi nu, med Allergologens avslag i färskt minne. Det är inte Markus fel att sjukvården inte har verktyg att diagnosticera SHR, men det är han som ska betala priset för en undermålig vård.

AF - vad ska man ha dem till idag? Är deras enda uppgift att döda människors drömmar och att slänga deras talanger på soptippen? 

Vid en kort tids arbetslöshet skickade de Markus till ett Lastbilsföretag för att sopa golv. Det skulle väl passa en Billackerare. Last-Bil - nästan samma jobb, eller hur? Men Markus returnerades av företagaren som menade att Markus var överkvalificerad. Efter det hade de inga fler idéer och sonen återvände senare till billacken.

I morgon är dagen D. Då skriver läkaren intyget som är nyckeln till framtiden eller så säger han att han inte kan bevisa något så luddigt som SHR. Och att tro på en människas ord - det duger inte?

Människor går under i massarbetslösheten - i depression och droger. Vissa blir kriminella. Vissa tar sina liv. Allt fler dör på arbetsplatsen, som ju inte är utsatta för några inspektioner längre - de är många som dör i onödan eller skadas för livet.

Det är som ett slagfält. Blödande inom sig kommer människor till Arbetsförmedlingen och möts av känslolösa robotar. Träffade en av dem och blev rädd när jag märkte hur otroligt kall och okänslig hon var.

Jag ville, om jag kunde, rädda min sons liv. Arbetet är en väldigt viktig del av en människas liv.
Men jag kan inte. Har gjort allt. Mitt liv har varit ett enda långt krig mot samhället för att skaffa hjälp åt min autistiske son. Nu är jag rätt gammal och svårt sjuk. Vad gör man då? Jag vet svaret. Det är:

TILLIT!

Men om man är så rädd och ledsen att man inte orkar lita till Livet - vad gör man då?
Jag har lyssnat på en låt hela kvällen och gråtit oavbrutet. Gråt reducerar ångest kraftigt. Sången handlar om en önskan att våga tro på Kärleken, men detta ligger nära att våga tro på Livet. Eftersom jag var för blockerad för att be till Gud så öppnade jag dörren till Kärleken med mina tårar. Om du känner igen dig i något här så rekommenderar jag dig att gråta med till denna sång:

https://www.youtube.com/watch?v=zNLzN9hxDLU

Nu försöker jag tänka att dessa vänners förenade längtan att skapa något nytt är en kraft starkare än Förnedringskassan. Vi är våra drömmar. Jag-Markus-Vännen drömmer samma dröm och, som jag ser det, lever vi alla i den skapande urkraften. Låten "Se på mig!" översätter jag gärna till en högre kärlek, som aldrig lämnar oss. Den lyssnar jag till medan jag torkar bort mina tårar:

https://www.youtube.com/watch?v=ERmpNKRnT3U






   

MASSAGE - enklaste vägen till Himlen!

Någon som vill mig väl ringde och frågade om jag inte hade planerat att göra något trevligt snart, som kunde få mig att må bättre? (Hon vet att jag fick en del pengar för ett tag sedan.)

 ”Nej, jag kämpar för att få tillbaka min förstörda nattsömn efter min underlivsoperation. Och så väntar jag på att få en proteshand snart Efter operationen blir jag ju svårt sjuk eftersom jag inte får äta cellgift mot RA på ett bra tag. Vad ska en svårt sjuk människa med pengar till? De kom för sent."

 MASSAGE, sa min syster! Det orkar du väl? Det är ett sätt att må bättre. Jag betalar!

 Hmm, det var ju inte nödvändigt att hon betalade, men genom att lova det så pressade hon mig till att boka en tid hos en massör. Får man en gåva så brukar man ju säga Tack!

 All min fysiska och psykiska smärtan lagrar upp sig i musklerna runt axlarna (söndervärkta) och i ryggen. Där sitter  min oro och ängslan som stänger mig ute från Livsglädjen. Jag har fått massage ett par gånger förut, så det hade jag lärt mig. Men effekten sitter ju inte i mer än några timmar, möjligen en hel dag. Jag kämpade med mig själv: ”Är det värt att satsa på en så kortvarig lycka?” Tja, eftersom min syster bjöd så bestämde jag mig för att satsa.

 Valet kom att bli en man som är både osteopat och massör. Jag ville nämligen bjuda min väninna på en osteopatbehandling p g a svåra smärtor i ben och rygg. Det var lättare för mig att ge kärlek till mig själv om jag samtidigt fick ge den vidare till någon annan, det är min livsfilosofi.

 Massagebordet var annorlunda men funkade bra. Mina söndervärkta axlar hamnade i luften och slapp belastning, så att jag kunde slappna av. Massören tog i så hårt som jag önskade och det var ganska hårt. Inflammationerna skapar ju muskelknutor som ska bultas ut.

 Av hans brytning att döma gissade jag på att han hade tysk bakgrund – alternativmedicinens hemförlovade land. Det var inte helt fel gissat. Men större delen av honom var från Kosovo. Så kom vi då att jämföra svensk sjukvård med den i Kosovo och det var Sverige som drog det kortaste strået. Jag tvivlade inte ett ögonblick på det han själv tyckte och en högt uppsatt överläkare i Sverige hade sagt: ”Svensk sjukvård ligger på samma nivå som Afghanistan – om man bortser från en del mycket dyra och moderna apparater som svensk sjukvård äger.”

 Själv hade jag testat engelsk sjukvård i ett läge där Sverige svek och sedan dess var mitt förtroende för svensk sjukvård knäckt, med undantag av det fåtal läkare som ser sitt jobb som ett kall (de är få) På ett mycket osvenskt sätt berättade min massör att hans mamma nyss dött av obehandlad cancer. De åkte in till sjukhuset varje dag, men skickades hem med några käcka hälsoråd tills hon dog av sin cancer – i onödan.

 

En känsla av gemenskap skapades och jag kände stark medkänsla med killen, som var i min sons ålder. Jag kände kärleken fylla varje cell av mig medan jag andades allt djupare och oron gav upp inför trycket av de bestämda händer som knådade ut dem. Sedan var allt tyst och fridfullt i hela rummet.

 Isoleringen i hemmet har gett mig en viss agorafobi eller vad man nu kallar detta med att man börjar undvika att gå ut på stan planlöst när det inte finns någon vän att träffa.

Men nu var jag fri som en fågel och kunde flyga vart jag ville!

 

 

Där jag stod på gatan kände jag att något hänt: min rofyllda själ var nu helt öppen för att bli ledd till de människor och situationer som var bra för mig och dem, en dag som gjord för synkroniseringar.

 Jag hamnade i kyrkans diakonala hus där jag fick några fina samtal med två personer jag gillar. Jag antog senare utmaningen att spela på en bredhalsad gitarr utan bandmarkeringar. (Jag behöver smal hals)  Lugnt och metodiskt bekantade jag mig med den och med den psalm som skulle spelas. Rösten var kristallklar p g a mitt avspända tillstånd och jag ackorden klingade fint, trots den gamla gitarren.

 Det fanns ärenden jag behövde uträtta och de gick alla lekande lätt. ”Min” frissa fanns på plats trots att hon brukar var uppbokad och jag var i akut behov av en klipp.

 Där jag gick på gatan "råkade" jag passera en hälsokostaffär och den inre rösten sa: "Stopp! Du behöver köpa något här Tranbär! Jag hade årets andra urinvägsinfektion på gång och ville inte sugas ned i antibiotikaträsket, varje kur gör mig mer känslig för nästa angrepp. 

Expediten föreslog ett medel med tranbär och annat, b l a några miljoner mjölksyrebakterier för att skapa balans. Efter fem dagar med CRAN CURE var jag fri från infektionen, så att jag kunde ta det cellgift jag måste ha för att överleva!!
 

 Till sist behövde jag äta ute och när jag var mätt och nöjd "råkade det dyka upp en gäst", som jag hade haft ett spännande, andligt samtal med sist (New Age). Han blev glad att se mig, så vi fortsatte det där samtalet. Var mer påläst nu och hängde med bra i hans tankegångar. Helt klart ett spännande och dynamiskt samtal. Kändes som ett bra slut på dagen. Vi ses kanske igen på någon av de meditationsställen han nämnde.

 

Jag har nu omvärderat min syn på massage

Kropp-själ-ande är ju en helhet så det är inte märkligt om effekten slår igenom alla lagren av det en människa är. Effekten varade mer än några timmar. Det blev lättare för Livet att leda mig rätt och synkroniseringarna blev många.

 Tänk om den snåla sjukvården insåg vilket enormt verktyg massagen är för att hjälpa människor med svår värk och oro/ångest. Här kan man slå många flugor i en smäll och faktiskt åstadkomma ibland oväntade effekter av den där välmående dagen. 

 

 Mina extrapengar kommer nog i hög grad att gå till massage, nu när jag anat ”the Secret”, egen version.
 

Det är lättare att bara ligga där och andas ut än att klistra fast 100 positiva affirmationer i lägenheten.

 

Jag misstänker att äkta andlighet är att leva med lätthet och att släppa taget.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

DU ÄR INTE DIN HJÄRNA!

Jag har försökt delta i vissa diskussioner på diverse forum under senare tid, men tycker det gått rätt dåligt och gissar varför. Min hjärna fungerar allt långsammare. Skälen är många. Jag är nu något över 60, har haft värsta formen av Artrit i 39 år + en rad följdsjukdomar.

Cellgift blir man trött av. De 20 operationerna jag har genomgått har varit trauman för min kropp - och kroppen minns, även om det som hänt under narkos. Starka värktabletter ger viss hjärndimma som alla vet.

Att ledgångreumatism bryter ned nervtrådarna i hjärnan, på vilka synapserna sitter, vet dessvärre inte alla. Det är dessa synapser som ska ta emot de elektrokemiska budskapen från andra synapser. När ingen mottagare för budskapet finns nära då börjar grubblandet: "Vad hette hon nu igen?" Och sedan väntar man. Till sist slutar man vänta och ger upp. Där står jag nu. Jag har accepterat att den där reumatologen i London, som jag talade med, hade rätt: "This you can NOT avoid: Memoryloss!

På forum etc ska man ha en ÅSIKT. Jag tror att många av oss nästan identifierar vårt jag med våra åsikter. Jag är vad jag tänker, tycker, skriver och säger. Det gäller att vinna diskussionen, att ha rätt. Argumentationsteknik och retorik har blivit väldigt betydelsefullt idag då vi i hög grad lever genom någon form av datorer.

ÄR JAG VAD JAG TÄNKER - ELLER NÅGOT MER?

Jag har under åren förlorar många leder och funktioner men har ändå sett det som att JAG är densamma. Kanske har jag då förknippat detta "jag" med min hjärna. Men det är dags nu att ställa in siktet högre än så. Jag är min ande. Alla tror ju inte att vi har en ande som går vidare efter döden, men många misstänker det starkt.

JAG ÄR MIN ANDE!

Jag har tidigare beskrivit några nära-döden-upplevelser. Det är inte alls någon konstig känsla att vara utanför kroppen i ett tillstånd av absolut frid och lycka, titta ned på sin kropp och tänka: "Oj då, så förvärkt jag/hon är!" Det var som att se sina jeans hänga över en stolsrygg, inte alls märkligare än så.

Jag är verkligen inte min kropp och alltså inte heller min hjärna - men en del av något större.

Ändå kan det vara svårt att inte fullt ut respektera någon som är dement och talar obegripligt.

Jag minns den demente, svamlande mannen på ett café som gav mig en bok i parapsykologi, som svar på mina frågor kring de fenomen jag varit med om under livets gång. Han var i denna stund ett redskap för en större Kraft, ett Medvetande som ville ge mig svar på några av frågorna. Jag minns det starka ljuset i den mannens ögon. Ja, hela ansiktet strålade som på en ängel.

En annan man hade också just så där strålande ögon, som öste kärlek över omgivningen. Det var som om dessa två redan hade ena benet över på andra sidan. De hade glömt det mesta men verkade minnas det viktigaste: KÄRLEKEN.

På forumen överträffar den ene den andre i argumentationsteknik. Man länkar vilt till alla möjliga vetenskapliga avhandlingar. Och detta är ju inte fel i sig. Men hur mycket kärlek, uppmuntran och vänlighet finns det på Flashback eller liknande forum? Jag vet att vänlighet förekommer men det vanligaste är att söka upp andras brister i det de skrivit och sedan gå till attack så hårt man kan utan att bli avstängd. Vi har gått vilse.

 När jag har behov av att lyssna på en klok man eller kvinna så går jag ofta till Youtube och lyssnar på Mojji. I den här sessionen talar han om den där friheten jag skrivit om, frihetens från tankens och det falska medvetandets tyranni:

Jag ser demensen som en skonsam övergång till efterlivet. Hur många svåra upplevelser skulle man inte vilja slippa minnas? Gnistor av vishet kan spraka till i en gammal kvinna jag möter på en buss. Som sprakande höstlöv i en mängd färger är vissa människor om hösten innan de övergår i nästa dimension.

Jag har inte mött den där respekten jag skulle vilja möta, nu när mitt närminne håller på att vissna bort, men man kan ju inte begära så mycket av sin nästa - egentligen ingenting alls. Men jag ber mig själv om att vara skonsam mot mitt sönderfallande "jag", åtminstone lika tacksam som när jag håller en älskad men trasig tröja i min hand, som jag helst inte vill slänga p g a alla invävda minnen.

Fast, visst finns den tysta bönen inom mig:

BE GOOD FOR GOODNESS SAKE!!!!