SJÄLVMORD – MEN JAG KUNDE INTE HJÄLPA DIG!

De lidanden livet bjudit mig på har jag försökt omvandla till medlidande. Tyckte det var det mest praktiska. Varför ska man annars lida? Visserligen hade inte alla skuggornas barn reumatism eller autism, med mina lidanden öppna dörren till LIDANDET, i alla dess former.

 Jag minns särskilt två korta möten. Det ena var med en schizofren man med lång svart klänning och långt svart hår. Han presenterade sig som moder Maria. Sedan fortsatte han tala med mycket siffror och symboler. Vi aspergare analyserar för det mesta allting och alltså såg jag det som en spännande utmaning att försöka förstå vad han sa. Till sist sa han, med stora ögon: DU FÖRSTÅR MIG! Jag kände mig väldigt hedrad och tacksam för mina lidanden som hade gett mig en nyckel till många av lidandets dörrar.

 Ett annat samtal var mellan mig och en hemlös alkoholist. Jag lyssnade och bekräftade. Till sist sa mannen: DU FÖRSTÅR JU MIG!! Detta var tydligen inte så vanligt och jag insåg hur mycket det betyder för den lidande: att bli förstådd. Det är ingen bagatell. Det spränger den bubbla den lidande lever i och plötsligt blir världen mycket större.

 Så gick mitt liv och jag fördes samman med människor som led av allt möjligt: att vara dvärg, att vara frånskild, att bli nedtryckt på jobbet, kampen kring att starta eget och våga tro på sig själv, att övervinna en uppväxt fylld av våld, misshandel och sexuella övergrepp, att leva som hemlös och missbrukare, att bli föraktad och utstött eller att leva med en mängd olika sjukdomar utan att få den hjälp man behövde. Att bli feldiagnostiserad och felmedicinerad eller bara bli lämnad åt skador och sjukdomar som ingen läkare tar på allvar. I flera fall kunde jag med tiden göra nytta och ge en människa en nystart eller rädda hennes liv.

 Med min lidandes-nyckel kunde jag ta mig in i väldigt många rum. Innan jag insjuknade i ledgångsreumatism, innan de första åren hade torterat mig, och vänt allting upp och ner, så kunde jag inte hjälpa någon. Jag var en sådan där pingstvän som gärna pratade om vad Gud kan göra i stället för att göra det själv. Senare insåg jag att jag var ett redskap och att jag själv måste jobba på hårt, med änglarnas hjälp.

 I min bokhylla trängs alla utredningar jag gjort på människor som behövde rätt hjälp. Jag läste, skrev och skickade skrivelser till alla berörda myndigheter, förutom att jag lyssnade, mediterade och försökte hitta vägar ut.

 Runt år 2003 var jag som allra mest engagerad. Blev väl lite utbränd i detta att ha både kommun och kyrka emot mig. De fattade inte vad jag höll på med eftersom nördar aldrig blir förstådda. Folk förstår inte vilka drivkrafter vi har: b l a nyfikenhet. Ser vi ett problem så vill vi också lösa det och ger sällan upp.

 Så kom år 2012 då jag opererades, fick infektioner, men ingen hjälp. Blev inte trodd av någon annan är reumatologen, men det hade gått närmare ett år innan jag fick veta att jag hade haft infektion på lungorna, som inte såg ut att må särskilt bra. De skulle läka av sig själva, driva ut vattnet själva osv. Åren gick. Vattnet försvann, men den goda sömnen kom inte tillbaka. Det enda jag idag kan gissa på är sömnapné. Men det kommer förstås att ta en evighet att få remiss och att stå i kö till ett sömnlab. På dagarna orkar jag ingenting p g a den söndertrasade sömnen. Jag vaknar med andnöd och hjärtklappning efter 3 timmar och är då mer eller mindre kallsvettig.

 Mellan 2012 och 2015 måste jag även genomgå två svåra protesoperationer på högerhanden.

 Det var DÅ Kristina dök upp, vid sopsorteringen. Vi pratade. Hon sökte kontakt. Jag sa att vi kunde fika en dag. Så småningom vågade hon komma hem till mig eller tvärtom.

 Hon satt i soffan och grät, grät, grät. Hon hade sår runt ögonen av alla tårar. Och hon berättade samma berättelser om sitt liv om och om igen. Uppväxten ser ungefär likadan ut för de människor som störtat mot marken. De har blivit misshandlade som barn, även fysiskt.

Man är fäst vid sina föräldrar, man älskar på något konstigt sätt sina bödlar. Och man skaffar sig nya bödlar, partners som skäller eller slår. När hennes mamma dog, som hon var så fäst vid trots all hennes elakhet, då dog en del av Kristina. I många år slet hon för att få in mamman på äldreboende, samtidigt som hon sprang från jobbet till mamman varje dag för att hålla henne vid liv. Det var mer än hon orkade med. Men så ser ju Sverige ut idag.

 Till sist gick hon i mål. Men på äldreboendet fanns knappt personal. De var stressade och satsade inte på att få i mamman rejält med vätska före maten. Kan själv inte äta utan att dricka p g a torra slemhinnor. När mamman inte ätit maten så tog man bara bort den och lät henne svälta ihjäl. Dödsfallet kom som en chock för Kristina och motivationen att överleva vittrade bort. Hon hade ju levt för just detta: att rädda sin mamma.

 Hon gjorde då tre mycket omfattande självmordsförsök. Uppenbarligen gav dessa hjärnskador. 500 tabletter ger hjärnskador, om man överlever dem. Men Kristina förnekade detta. Jag kunde ju inte starta upp kampen för en neuropsykiatrisk undersökning när hon nekade till allt. Det fanns inga fel på henne alls. Hon behövde bara vänner. Men om man pratar som en dement och gråter oavbrutet samt inte kan sova då är det svårt att skaffa vänner.

 Hon glömde ofta bort gästen i soffan, gick och la sig för att hon har migrän. Jag fick leta upp henne ofta, då hon bara försvann. Kanske satt hon fördjupad i ett telefonsamtal med ett ex, av djupt sexuell natur. Jag gick givetvis hem.

 Det andra hon förnekade var att hon var alkoholist. Men om jag bjöd henne på två, små glas vin, så måste jag nästan bära henne hem. När hon kom till mig kunde hon ha trasiga kläder och glasögon, därför att gatan utanför var så ojämn att hon föll! Men full? Nej aldrig!

 Vi aspergare talar bara ett språk: Sanningens språk. Jag hade kunnat möta många, trasiga människor, MEN de stack inte under stol med vilka problem de hade, försökte inte gömma dem.

 För första gången skulle jag försöka bistå någon som var både hjärnskadad och alkoholist men nekade till båda dessa fakta. Jag var som sagt sjuk och svag. Vi bad tillsamman en gång minns jag, men vi hann inte så långt på den andliga vägen heller, eftersom jag pendlade till en handkirurg långt borta och hade fullt upp med att överleva själv.

 Att hålla ständig koll på om hon levde stod inte i min makt och psykiatrin ville inte hjälpa till.

De ringde henne en vecka och sedan var hon urkopplad.

Jag finns en hel del fylle-sms som inte gick att tyda. Sedan fick jag flera vädjanden om en liten ”skvätt”, för hon mådde så dåligt. Jag förklarade att jag (som dricker lite vin) nu gick på morfin och absolut inte ville blanda.

 -    Jag har ingen alkohol hemma!

 

   Snälla, snälla, bara en liten skvätt!

 Hur kommunicerar man med någon som ständigt ljuger och tror att jag som autist gör detsamma? Jag blir djupt kränk om någon tror att jag ljuger. Det ingår inte i aspergarens liv.

 Jag svarade inte. Vad skulle jag svara? Gipset ska bort om några veckor – då kanske jag kan ta mig till systemet? Men vilken nivå låg hon på? Jag vill inte döda någon. Hade läst att två flaskor brännvin är vad som behövs för att dö knall och fall.

 Jag lät tystnaden bestå. Hon ringde inte. Jag ringde inte heller. Kunde ju inte ta tjänsten som langare.

 Hon sa att hon bara sov två timmar per natt och det är ju ett skäl att dricka. Det funkar i början, sedan allt sämre och till sist måste man upp på så höga doser att andningen upphör under nattens gång. Om man är svårt sjuk så är alkoholen en snabb väg till döden.

 Jag fick nyss veta att hon fann sin langare. Han försåg henne med två flaskor hembränt om dagen!

 

Den kom snabbt: döden. För en späd tjej är ju detta en dödsdos.

 Är  förvirrad. Ville hjälpa men misslyckades. Jag kan bara lämna detta människoöde åt en högre makt, som vet allt, hur det gick fel redan från start. Jag tror att anden går vidare till andra dimensioner och jag måste tro att hon finner sina hjälpandar på andra sidan, som kan visa henne det ljus som saknar skuggor och den kärlek som saknar tvivel!

 Farväl min Älskade Vän!

 

Förlåt att jag inte kunde bättre! Men vi kanske ses på andra sidan. Jag kommer att känna igen dig även om du har ändrat form. Här hade du en späd liten kropp, stora bruna ögon och vackert brunt hår. Jag hann i alla fall tala om hur vacker du var innan du försvann och att jag tyckte väldigt mycket om Dig, ditt verkliga jag bakom alla de där maskerna du gömde dig bakom.

Du var inneliggande patient på psyk några ggr och de vägrade tala med dig. Du fick inte tala med andra patienter. De dränkte dig i droger du mådde dåligt av. Sedan kastade de ut dig i tomheten och du kastade bort de där pillren som gav 1000 biverkningar. Så ser det ut i Sverige idag. Ingen psykolog att tala med. Ingen att tala med, bara piller man blir uppblåst och smällfet av. Vi har inga verkliga själsläkare, ingen verklig vård. För många blir alternativet av supa ihjäl sig. Detta är Sverige idag.

 Jag hoppas när jag själv snart är borta att det finns människor som vaknar upp till den nya verkligheten: Om inte du kan hjälpa så finns det kanske inte någon annan heller som kan göra det! Välfärden vittrar bort snabbt och det är dag nu att vi tar hand om varandra. Säg det aldrig, aldrig: ”Du behöver professionell hjälp!” Den finns inte! (utom för de allra rikaste)

LSS-KONTAKTPERSON till Aspergare, funkar sällan!

Jag har varit tyst länge nu, nedtystad. Efter nio försök med kontaktperson, där fyra sagt upp sig efter några år eller månader och där jag sagt upp två p g a psykisk misshandel, så var det dags för en "utvärdering av min rätt till kontaktperson." Egentligen skulle det bli en slags rättegång med domare, åklagare och jag, men ingen försvarsadvokat.

Det förstod jag och tog ett par extra lugnande tabletter för att inte få ett autistiskt genombrott och rusa ut ur lägenheten, vilket är risken om jag blir rejält förnedrad. Ärligt talat tog jag ett par glas vin också eftersom jag insåg att jag skulle avrättas.

Min samordnare skakade av en vrede, som blev allt svårare att tygla. Med allt mer hysterisk röst återgav hon vad de kontaktpersoner sagt om mig, de som lämnat. Vad jag hade sagt om dem hade ju ingen som helst relevans eftersom jag i hennes och samhällets ögon inte är någon, någonting, inte värd ett uns respekt.

Anklagelserna haglade över mig och vad hjälpte mina ord när hon ändå inte trodde på dem. Jag är välutbildad och har haft flera yrken, familj, barn och gjort en hel del nytta i samhället, oavlönat.
Men nu, efter 65 år med autism, 41 år med svår ledgångsreumatism, 31 år med Sjögrens syndrom, 20 år med tinnitus, depressioner och ångest samt otaliga operationer, komplikationer och behandlingsskador av olika slag - nu hade jag inget värde kvar. Symptomen på det jag räknat upp kan förstås göras om till anklagelser, varje svaghet kan göras till en förebråelse. Det var så hon jobbade.

Jag har blivit mobbad hela livet och då kroppen tacklat av allt mer har jag inte kunnat skaffa mig vänner via medberoende, d v s genom att ställa upp på dem som har det svårt. En dag har livet lättat för dem och de har som fåglar lyft sina vingar och flugit uppåt, uppåt, medan jag själv inte kunnat något annat än att fortsätta att gå på den generativa sjukdomstrappan nedåt, nedåt mot döden. Först kommer den sociala döden, sedan den fysiska. De jag hjälpt har försvunnit ut ur mitt liv då de inte velat ha något som påminde dem om de där svåra åren (då jag torkade deras tårar). En aspergare sa till mig: Människorna har bara användarperspektiv på varandra, det är allt. Han hade rätt.

Och så lämnade jag över mitt liv till samhällets vård i hopp om hjälp och stöd. I viss mån fick jag det men efter en tid sa kontaktpersonerna upp sig och försvann de med. Det gjorde ju ont, men den timme jag utstod med att få mig själv rejält svartmålad var som ett livs komprimerad mobbing. Handläggarens hat blixtrade ur ögonen då hon ju inte trodde ett dyft på mig, utan den version av sanning stödjarna hade lämnat. Dessa är vanligt folk man plockat upp från gatan. De kan givetvis vara hur inkompetenta eller sadistiska som helst. Någon koll av hur de sköter sitt arbete görs ej. De själva lägger vid konflikt alltid all skuld på brukarna. De bli trodda eftersom de är någon så fint som kontaktpersoner. Själv var jag byråsekreterare/illustratör några år. Och det kräver ev. mer än att köra ut någon för en fika? Men var jag varit spelar ingen roll nu när jag är sjuk och äldre.

KOMPRIMERAD PSYKISK MISSHANDEL VIA LSS-HANDLÄGGARE - det fick jag utstå.
Folk vet nog inte att det finns ens?
Det som har belysts är hur man behandlat personer på särskilt boende för utvecklingsstörda, där man låst armarna bakåt så de nästan dött och betett sig sadistiskt på många sätt. Det är ju en frestelse, eller hur? Ingen tror på den svårt sjuke idioten. En idiot kan behandlas hur som helst. Och om jag la ut en miljon på advokatkostnader så skulle ändå ord stå emot ord, alltså - sanningen är att den sjuke inte har en chans mot det samhälle som kan hjälpa eller KROSSA den sjuke.

Efter en del googlande och frågande har jag nu en bild över en majoritet personer, mest med autism eller aspergers, som är missnöjda. Kontaktpersoner har kommit och gått som de velat. Om de bara träffat brukaren en timme i månaden i stället för 12, så kan de säga till LSS att "Lars" hittar på en massa. Han är ju så förvirrad och utvecklingsstörd!
Hur elaka och nonchalanta vissa än varit mot brukaren så - vem ska tro på det? Tro på KP eller den sjuke? LSS väljer alltid att tro på KP. Har hört, läst och anat mig till stora lidanden under Den humanitära stormaktens gränsande yta.

Efter "rättegången" fick jag hem ett papper med påståenden som i hög grad var fel, så jag skickade in ett läkarintyg och korrigerade dessa. Fick bara denna kommentar: "Vi behövde inget läkarintyg." Nähä? Men ni har ju påstått en massa som inte stämmer med verkligheten, då behövs väl ett läkarintyg. Inte? Så ni vet mer än min reumatolog som jag haft i många år? Jaha, då är det ju dött lopp.

Jag är utlovad ytterligare en period med KP. Men de kan förstås vänta hur länge som helst med att gräva fram någon. Handläggaren som blivit besatt av ett oresonligt hat emot mig har bytts ut. Men det känns hopplöst ändå. Känner till en psykopat som jobbade som personlig assistent. Nej, det krävs ingen utbildning till dessa uppgifter, bara att man kan visa upp en glänsande yta. Och jag är trött nu. Min tro är nästan slut. Orkar knappt försöka en gång till, men behöver komma ut, med bil. Min kropp förtvinar i ensamheten.

På nätet har jag hittat aspergare som skriver: "Jag har lärt mig acceptera att jag är världens mest besvärliga, jobbiga och avskyvärda människa. Jag hatar mig själv." Vissa av dessa känslor har förstärkts av LSS-övergreppen. Det är socionomer som jobbar där, inte sjukvårdkunniga. Många tycks inte ha en aning om vad en intelligent aspergare är och inte är: vilka funktionshindren är. Den sociala inkompetensen är ingenting vi medvetet använder för att djävlas med folk!

Huvudanklagelsen mot mig: "Det går inte att föra ett normalt samtal med Christa!" Det klart det inte gör! Vi har inte en normal hjärnfunktion, ibland sämre, ibland bättre än medel, men INTE normal.
VARFÖR skulle vi söka hjälp om vi var normala, smälte in, var omtyckta, lättsamma, ytliga, trendiga, riktiga sällskapsdjur??? Jag har mött människor som uppskattat att jag INTE är normal!

Vi är ju nördarna som gräver ned sig i olika ämnen, ända in till jordens magnetiska kärna, medan vi beundrar diamantkristallerna som finns nära kärnan. Vi är inte normala och tänk - jag vill inte ens vara det! JAG VILL VARA MIG SJÄLV! Jag vill gå på upptäcksfärd i de inre världarna och ytligheten, den tråkiga normaliteten och kallpratet - det överlåter jag gärna åt de normala, bara jag slipper närvara vid dessa ytliga träffar.

De flesta aspergare med frisk kropp och hög intelligens behöver inte LSS. För mig handlar det om multisjukdom. Hade kroppen fungerat så hade jag nog kunnat få jobb och familj att fungera. Då hade jag inte behövt utsätta mig för den oändliga förnedring det är att vara en tiggare som ber om en stunds respit från ensamheten och att få komma bort från väggarna en stund.

Är Samhället Handikappanpassat - verkligen?

Det är jobbigt med ord som ältas i all evighet utan att det leder till några konkreta resultat, eller ytterst få.

HANDIKAPPANPASSNING är ett sådan ord. 2010 skulle hela trafiken i alla fall i V:a Götaland vara totalt handikappanpassat och färdtjänst skulle inte behövas. Vilket skitsnack! Det fick jag faktiskt sagt i radio! WOW! Jag kände mig som en riktig profet. Men det kunde ju vem som helst begripa att det handlade om besparingar och regelrätta avrättningar av handikappade. Vissa fick stroke, andra hjärtinfarkt, vissa slog nästan ihjäl sig i trappor till tunnelbanan osv.

Kvinnan som fick stroke när hon läste avslaget på färdtjänst och förlorade det mesta av sin rörlighet, fick afasi och måste lära sig prata och läsa från början - henne glömmer jag aldrig!

Nu är jag som sagt aspergare och i sådana lägen som detta är min reaktion att gå till attack mot samhället via insändare, debattartiklar, artiklar, radio osv. KRIG! Sammanbrott får skjutas upp på framtiden.

Men jag är svagare nu, mycket svagare och jag har i stort sett slutat bråka med de styrande. Kommunerna är fullt upptagna med att fixa boenden till asylsökande eller dem som fått asyl. Att i det läget klaga över trappor och brist på hissar, elektriska dörröppnare osv - ingen idé.

Alternativet blir då att reagera med depression, vilket är ett väldigt dåligt alternativ, men så ser det ut nu.

Jag tvingade mig till att gå en språkkurs eftersom utmattningen måste bekämpas på något sätt.

Valde ett studieförbund som låg ganska centralt. Jag skulle orka gå till bussen, men skulle jag klara trafikljuden från en hårt trafikerad led intill? Hoppades på bra isoleringen.

Trapporna klarade jag. De var inte så många eller svåra, men hade jag haft rullstol så hade jag ju slagits ut. Noterade att nästan alla samlingsplatser för daglediga har trappor, d v s ingenting positivt har hänt.

Sedan mötte jag det oförutsedda. Eftersom jag har många handikapp så är det inte lätt att hitta något alls att göra eftersom det kolliderar med det ena eller det andra. Kollisionen uppstod mellan lektionsupplägget och TINNITUS! Shit! Det hade jag inte räknat med.

Vi skulle av och till dela upp oss i grupper om två och två I ETT LITET RUM och diskutera olika saker. Så, i stort sett pratade alla på samma gång. Vilken hörselskadad klarar av den situationen? Ingen, såvitt jag vet.

Jag har hyperakusis, så signalen var låg från början. Sedan tillkom trafikpåslag och lärarens röst. Sedan tillkom "bikupa", rummet fyllt av röster. Jag spände mig för att försöka höra, på engelska, vad personen framför mig sa och lyckades väl höra 80 % men det räcker inte riktigt till för att greppa sammanhanget.

Där satt jag bestört på stolen och förklarade att jag inte hade hört allt hon sa och alltså inte fattat det p g a tinnitus.

VARFÖR har då studieförbunden inte handikappvinklat sin verksamhet? Ingen ramp: alla rullstolbundna borta. Alla pratar på en gång: Alla hörselskadade utslagna.

Jag kände mig väldigt missmodig när jag åkte hem. Det hade räckt för mig att möta medelklassmänniskor som mår bra, är gifta, har bil, har semester och hundratals små skrattrynkor kring ögonen. Det hade räckt att känna av det utanförskapet. Jag hann bara säga ordet sjukpension vid presentationen. Jag hann aldrig säga VEM JAG ÄR OCH VAD JAG HAR GJORT MED MITT LIV!

I Holland var det aldrig någon som frågade vad jag arbetade med men i Sverige är det det första man ska säga när man presenterar sig. Fuck! Aktivitetssverige. Landet där man aldrig ÄR utan där man GÖR. Den som inte GÖR han ÄR inte heller, är ingenting.

Jag hann vara lärare, byråsekreterare, illustratör, trubadur, evangelist, välgörenhetsarbetare, integrationsarbetare osv innan jag tappade fart och operationerna blev min ständiga sysselsättning.
Men läraren klippte av omedelbart efter "ledgångsreumatism". That's it. She is a Nobody.

Jag kunde lika gärna ha sagt: "Hej, jag heter Christa och ÄR musik!!!" Då skulle de ju suttit där som frågetecken innan de bestämt sig för att jag är galen. Nej, jag har inte sjungit mina sånger i Globen och därför är jag ju ingen i alla fall.

Det fanns en mötesplats dit jag gick då och då, för gamla och sjuka. De sjuka blev allt yngre märkte jag. Sedan, en dag, åkte det upp mängder av aktivitetskurser på väggen: promenader mest. Alla kurserna krävde en fungerande kropp och det fanns ingenting som jag kunde göra, t ex datakurs.
Promenadgrupper bildades och vänskapsband mellan deltagarna i de olika grupperna. Jag satt ensam och tyst i soffan. Ingen ville prata med mig eftersom jag inte var med i någon aktivitetsgrupp utan bara en främling. Där stängdes ännu en av de få vägarna till gemenskap för den HANDIKAPPADE.

Borde man posta så här deprimerade inlägg? Vet ej. Någon kanske känner igen sig i något? Jag lämnar i all fall några digitala spår efter mig i etern, som en snigel sina slemmiga spår. Jag antar att även snigelns liv har en mening. Vad? Ingen aning! Men det går förstås att ta reda på. Den ingår väl i den ekologiska balansen, som har kommit ur balans. Hur kan en enskild snigel hålla balansen och inte tappa fart när resten av skapelsen vacklar och allt fler organismer försvinner? Kan den det?
Enklare djur har en tendens att dö snabbt som sjutton när miljön är fel. Men vi människor förväntas hålla oss vid liv oavsett om hela landet är ur balans. Hur?

VÄLFÄRD ELLER MIGRATION?

Jag spinner vidare på temat ovan, medan jag väntar på att svenskarna ska vakna upp. En del av dem som inte hade vaknat innan Magdalena Andersson höll sitt TV-tal - där hon sa att det är nedskärningar i LSS och sjukförsäkringen, som delvis ska bekosta den extrema invandringen - de vaknade nog upp efter detta tal. Eller inte???

För tiotusentals människor innebär nedskärningar i LSS att de isoleras i hemmet, med viss hemtjänst, eller placeras på en institution. De berövas rätten till normala liv och får ägna sig åt TV-tittande, dataspel eller meditation - whatever. En av de omskakade är Jesper Odelberg. Ja, han har ju gjort det bästa han kunde utifrån sin situation, med sina funktionshinder, där han maximalt har använt sina funktionstillgångar. Nu är han en av alla tusentals som ropar: Nej, nej - låt mig inte brinna upp i intighetens eldar, släck inte ut mitt hopp, förvandla mig inte till ett kolli! Låt mig få LEVA ett liv som alla andra!

http://www.jesperodelberg.se/blogg/var-blev-ni-av-ljuva-drommar-om-en-rimligare-jord/

Han tillhör dem som trodde att Vänsterpartiet skulle slåss för honom, för de svaga och utsatta - för vilka skulle annars göra det? Jag röstade själv V för längesedan, eller S. Men 2010 avstod jag eftersom jag insåg att vad de än sa, så skulle de inte kunna hålla sina löften - en intakt välfärd. Den grundas på att Sverige är en nation med gränser, där skattepengarna går tillbaka till b l a sjuka eller gamla, till vår gemensamma välfärd. Gräns. Be-Gränsad ekonomi. Pengarna som ska gå till den sociala sektorn kan inte delas ut till obegränsat med människor! När de är slut så är välfärden slut! Och dessvärre tar det 8 år för hälften av invandrarna att komma i jobb och övriga kommer sent eller aldrig in i arbete, för att det tar för lång tid att gå från analfabet till yrkesutbildad eller för att det strider mot deras kultur/religion.

Koranen säger att allt arbete utanför hemmet ska utföras av mannen. (Ja, jag har studerat islam det senaste året! Det borde alla göra, det är nyttigt.) Jag umgicks med somaliska kvinnor ett år, som inte arbetade eller ens ville arbeta. Jo, i andra generationens somaliskor fann jag kvinnor som pluggade på högskolan. Men nyanlända somaliskor tycktes helt upptagna av att finna en man och skaffa barn. Det är ju så de alltid har levt. Man behövde bara åka ned på kontinenten för tio år sedan för att finna många hemmafruar i 50-årsåldern. Den svenska livsstilen, där alla kvinnor självklart ska arbeta hemma + skaffa barn + göra karriär, är mycket speciell och avvikande från flertalet länder på jorden.

 Gudrun Schyman sa vid ett tillfälle att "pengarna spelar ingen roll i det här sammanhanget, när det gäller att hjälpa människor i nöd." !!?? VILKA människor i nöd? Jo, de som kommer från andra länder. Men NÖD det blir det ju i stället för de svenskar som INTE får se våra skattepengar återvända i form av omsorg: de handikappade, de gamla, de arbetslösa, hemlösa, missbrukare m fl. Skatten går i stället till en oändlig ström av folkvandrare, som vill ha det bättre liv som vi försökte bygga upp - åt oss och en begränsad grupp flyktingar + arbetskraftsinvandrare.

Den illusoriska bubblan av att denna allmänmänskliga, globala kärlek kan fungera i praktiken kommer snart att brista. De som först få erfara detta är de svagaste grupperna.

De som tror på öppna gränser har inte satt sig in i hur lång tid det tar för invandrare att komma i jobb och nu när vi inte har lägenheter att erbjuda utan bara tält så blir fartsträckan till jobb enorm. Den som har koll på siffrorna bäst är Tino Sanandaji (youtube eller blogg). Han har ett enkelt språk så att man snabbt kan få information utan att behöva slira runt på diverse PDF-filer hos t ex SCB och läsa dem rätt, eller räkna rätt. Det är ju många faktorer att ta hänsyn till. Sverige går back eftersom det inte finns någon koll, inga krav. Det kan komma hur många analfabeter som helst, men ändå ska det hela gå med vinst?

Världen har verkligen förändrats de senaste tio åren. Tyvärr kan det krävas att man förlorar sin assistans, ledsagare, lägenhet eller annat innan man vaknar upp till en burdus verklighet, i ett före detta välfärdsland.

Vi är utkastade i en global ekonomi, där allt handlar om konkurrensutsättningar, öppna gränser, ett flöde av konsumenter och arbetskraft som strömmar hit och dit för att dumpa lönerna. Så vart skattepengarna tar vägen vet man inte riktigt, men de går definitivt inte i första hand åt till att ge välfärd åt funktionshindrade. Massinvandringen är inte till för att gynna välfärden, om nu någon trodde det. Och de frikostiga bidragen till vissa invandrare kommer att sina ut en dag. Situationen är ohållbar. Löfven väntar på att EU-parlamentet ska lösa problemen åt oss. Det är det enda han gör för att ta ansvar för Sveriges funktionshindrade, medan Magdalena skär och skär i stöd åt de funktionshindrade. Vilka Löfven har tänkt ta ansvar för vet jag inte. Inte de fattiga, sjuka, pensionärer eller arbetslösa. Kanske för migranterna?

Vi måste vänja oss vid att välfärden kommer att smälta under våra fötter, liksom isen smälter under tassarna på isbjörnen.

SJUKVÅRDEN RASAR

En välfärdsbit som smälte bort nästan helt för sju år sedan var psykiatrin. Då fanns det knappt en enda psykiatriker kvar i Småstad. De gick i väggen, blev utbrända, gick i pension, alkoholiserades eller omskolade sig - eftersom stressen var alldeles för stor.

Men för ett år sedan dök det upp EN FAST psykiatriker samt en kallelse till mig, efter 7 år! Då är ju frågan: Hur väl rustad är psykatrin för att ta hand om krigsskadade flyktingar? Vill helst inte höra svaret. Det går knappt att ta sig fram genom sjukhusets växlar till en nedringd psykiatri.

Vill meddela Optimisterna som tror på tremånaders-garantin: Den gäller inte alla -
- bara vissa sorters köer.
SAMT: Alla kroniskt sjuka har skjutits långt bort i köerna, så att de får ett återbesök efter 3-4 år! Man har alltså gjort en omprioritering, inte en generell förbättring!

Massinvandringen kräver givetvis en utbyggnad av sjukvården rent generellt. Hur har det gått med den saken? Jag kollade hur det ser ut i mitt landsting och NU-SJUKVÅRDEN:

Det är bara sparande som gäller. Alltså inte expansion av sjukvården i ett område där Sveriges största asylboende ligger: Restad/Vänersborg. Trollhättan har också haft en stor inflyttning, men trots det ska NU-SJUKVÅRDEN SPARA 120 MILJONER under 2016!!!

NÄL är redan nu en katastrof. Läkare och sjuksköterskor flyr till Norge innan de gått in i väggen, eller efteråt. Städningen på NÄL är sämst i landet, enl. en ny undersökning. Förhöjd infektionsrisk m a o.

Man ska effektivisera intensivvårdsavdelningen! Intensivvård betyder att vården är så intensiv det bara går att åstadkomma, eftersom man kämpar för att rädda människors liv och HUR kan detta effektiviseras??? Man kommer att låta fler människor dö i väntan på intensivvård, det är innebörden av denna nyhet.

Tack till er på IVA som räddade mitt liv 2009!! Ni var helt fantastiska! Ni kämpade alla tillsammans, så hårt och jag tror att varenda en av er behövdes för att dra upp mig upp ur dödsriket! Jag ska aldrig glömma vad ni gjorde för mig, ni tappra änglar, och jag sörjer över dem som i framtiden kommer att dö i en livsfarlig väntan på NÄL.

-----------------------------------

På måndag ska mina LSS-insatser omprövas. Jag har fått signaler som antyder att jag kanske tillhör förlorarna.

VÄLFÄRDEN OCH LSS RASERAS pga Öppna Gränser

LSS - LAGEN OM STÖD OCH SERVICE HAR FUNNITS I DRYGT 20 ÅR - MEN MONTERAS NU NED!

Jag betraktar denna lag, som går ut på att ge de mest funktionshindrade "ett liv som alla andra" som det yttersta beviset på att ett land är ett välfärdsland. För människor med extrema handikapp finns assistenter, vissa behöver mest ledsagning och andra enbart en kontaktperson ett par timmar i veckan.

Till grund för reformen låg ALLA MÄNNISKORS LIKA VÄRDE. Svårt sjuka har samma värde som friska, även om de inte kan "leverera" och gå med vinst. (Vissa av dem kan!) De sjuka skulle ha rätt till LIVSKVALITET, inte bara en existens. Ingen skulle vara fånge i sitt hem, men få komma ut på utflykter, daglig verksamhet eller en fika på stan.

I många U-länder skäms man över de handikappade. Man stänger in dem i ett rum och ger dem mat, men de får inte gå ut eftersom det skulle vara en skam för familjen. Är det dit vi är på väg nu? Ska vi anpassa oss till de kulturer som många av migranterna kommer ifrån? Ska vi gå från I-land till U-land? Utan LSS blir det just så för många av oss: Instängda - kommer inte ut.

Förr i tiden fanns det hemmafruar och gedigna kärnfamiljer, t o m storfamiljer, som höll ihop och tog hand om varandra. Jag minns en familj med en utvecklingsstörd dotter som tog hand om henne tills de dog, i stort sett. Vet inte vad som hände sedan, var så liten då. Minns bara den stora omsorg de visade denna, alltid glada, flicka.

Men idag ska ju de mest handikappade vara "självständiga". De ska bo på ett gruppboende eller egen lägenhet med hjälp av en personlig assistent och en godeman. Övriga i familjen kan leva sitt liv som de vill och inte ta på sig särskilt mycket ansvar för den funktionshindrade. Svenskarna har vant sig vid att leva individualistiskt och att samhället tar hand om allt och alla. Man behöver bara betala skatt. Hur ska vi nu hux flux kunna ändra denna livsstil och dra klockan bakåt till 1950 och hemmafruarnas era?

Vi hade alltså ett VÄLFÄRDSSYSTEM som möjliggjorde denna individualistiska livsstil.
När LSS tas bort så befinner sig de funktionshindrade i fritt fall eftersom det antagligen inte finns någon där som kan ta hand om dem. (Hemtjänsten är starkt nedskuren och de tar inte ut folk på vift)

Jag har munhuggits med människor som menar att en obegränsad invandring går att kombinera med fortsatt välfärd av det slag vi haft de senaste 20 åren. Det bästa exemplet på denna högtstående välfärd var LSS. Väljer att skriva VAR eftersom LSS länge har monterats ned bit för bit, men dödsstöten kom nyligen då vår kära finansminister förklarade hur man tänkte finansiera den extrema asylinvandringen. Att ta lån nämndes sekundärt, men primärt skulle man:

SKÄRA I SJUKFÖRSÄKRINGEN OCH I ASSISTANSERSÄTTNINGEN!!!

Jag förväntade mig stora svallvågor av protester i alla typer av medier eftersom det hon sa på ren svenska var:

VI SKA AVVECKLA VÄLFÄRDEN FÖR DE ALLRA SJUKASTE I LANDET, SÅ ATT VI KAN GE PENGARNA TILL MÄNNISKOR FRÅN ANDRA LÄNDER, SOM KOMMIT HIT FÖR ATT FÅ ETT BÄTTRE LIV!

(Det kommer både flyktingar från krig och ekonomiska flyktingar, även om man vill förneka den senare delen.)

Alltså hade jag rätt! Den obegränsade invandringen går inte att kombinera med hög välfärd - så nu faller LSS! Hur fort det kommer att gå vet jag inte, men gissar att ingenting blir kvar.
Jo, en sak till: Personlig assistens är en del av LSS. De övriga två delarna: ledsagare och kontaktperson ingår givetvis i besparingarna.

Min LSS ska omprövas om två veckor. Då kommer man eventuellt att dra in min kontaktperson. De tycker att jag är besvärande intelligent/svår att matcha. Min boendestödjare tycker att jag är trevlig. Men hon har både utbildning och livserfarenhet så det är väl därför. Vi har blivit goda vänner. Men tiden med henne räcker inte till utflykter. Hon har inte heller rätt att köra ut mig i sin bil. Men jag MÅSTE få komma ut ibland, annars blir jag galen. Har haft 3 timmar i veckan till utflykter med tidigare kontaktperson. Nu har jag varit utan KP några månader och depressionen fördjupas hela tiden. Just nu har jag panikångest. Har sökt kontakt med "min" psykiatriker. Fick till sist en telefontid, men hon ringde inte! Försökt igen, men kommer ingenstans. Om de fått in 1000 traumatiserade migranter så förstår jag att jag kanske får vänta några år i kön.

Nå, om man tar bort rätten till kontaktperson så får jag väl överklaga till förvaltningsrätten och ifall de ger kommunen rätt så blir jag ett pilotfall, som övriga kommuner kan kopiera, d v s då kan man ta bort LSS ifrån människor med högfungerande autism och Aspergers syndrom.

De hade tänkt göra det en dag i alla fall, eftersom det är så många som fått denna diagnos under senare år att kalaset blir för dyrt för kommunerna. De har väl mest väntat på rätt tillfälle och det är NU, nu faller de mest hjälplösa bort ur LSS och får klara sig bäst de kan, eller inte. Ingen kan ju anklaga regeringen om tusen handikappade tar sina liv eller ens om 1000 personer med andningsproblem kvävs, då övervakning saknas. Regeringen har ju klart uttalat att man ska spara in på de sjuka för att bekosta invandringen. MAN STÄLLER NU GRUPP MOT GRUPP! Nej, det är inte jag som gör det eller ens SD, det är regeringsbeslut.

Kommunerna kan lägga ned betydligt mycket mer pengar på rättegångskostnader än vad en sjukpensionär kan. De har också särskilda företag till sin tjänst som hjälper dem juridiskt att motivera indragen LSS. En privatperson kan svårligen vinna en fight mot staten.

I massmedia har visats: En blind som förlorade den ledsagare som möjliggjorde hennes arbete på Sveriges Radio. Nu väntar bara arbetslöshet och ett tomt liv med hemtjänst lite av och till + matlåda. Nej, hon får ingen blindhund. De kostar stora pengar att träna upp.

SVT visade en förlamad kvinna i rullstol, som också var blind. Hon skulle förlora sin assistans. Denna kvinna var svart, eventuellt invandrare eller adopterad? Min poäng är denna: När välfärden faller så drabbas både etniska svenskar och invandrare, som har haft LSS. En begränsad invandring hade gynnat både svenskar och invandrare som varit här i många år och har integrerats. De senare är lika förfärade över skeendet som jag är.

SOSSARNA HAR SVIKIT ALLA SINA VALLÖFTEN!

Man skulle ta bort den yttre gränsen för sjukskrivning men FK arbetar på som tidigare och kastar ut svårt cancersjuka ur sjukförsäkringen. Och så ska man skära ned ännu mer i sjukförsäkringen??? Ursäkta, men vilka blir kvar då? De som har en vecka kvar att leva? Nu gäller visst att de som har mer än tre månader kvar ska ut och söka heltidsjobb. Och hur trött blir man av cellgiftsbehandlingar och strålning?
Passar det ihop med att köra buss, flygplan eller att arbeta hårt som sjuksköterska? Nähä? Ett lättare jobb? Aha! Att vara politiker! Då krävs bara att man likt en papegoja kan rabbla upp korrekta svar, som partiledningen har snickrat ihop till 25 % och EU till 75 %. Man behöver inte GÖRA någonting rent konkret. Anarkin tar hand om sig själv.

Det mesta löser sig ju med tiden.
Vissa invandrare fryser ihjäl på gatorna, eftersom tälten väntar på bygglov något år.
En del kanske svälter ihjäl, för att budgeten kraschat. I förorterna, som inte har tid med polisinsatser numera, kommer gängen att skjuta ihjäl varandra. Det finns ju inga poliser i glesbygden, bara asylboenden, om det går för våldsamt till där så tar medborgargarden hand om saken - och skipar rättvisa på sitt sätt. Det blir som i vilda västern, spännande!

Migrationsverket kan ju inte ta emot varenda flykting och hjälpa dem med varma kläder eller att fylla i en massa papper - på svenska. Men det gör ingenting, för denna uppgift tar sig den lokale ICA-handlaren an, och övrig lokalbefolkning - helt gratis.

De har inte fått folkomrösta i denna viktiga fråga eftersom den är alldeles för komplex och mångfacetterad för vanligt folk, men det är ju alldeles självklart att de ska jobba gratis för Migrationsverket ändå, eftersom vi alla har mycket att leva upp till som medborgare i en HUMANITÄR STORMAKT.

DEN HUMANITÄRA STORMAKTEN överlåter nu vården av de handikappade till eventuell familj, barn, föräldrar, kusiner, grannar - eller varför inte till den snälla lokala ICA-handlaren? Vem vet. Kraven på det svenska folket växer lavinartat och Ansvaret tynger allt mer ned axlarna på många, men mest av allt på Löfven förstås. Det är ju slutligen vår käre statsminister som ser till att:

TA FULLT ANSVAR FÖR SVERIGE! ANSVAR, ANSVAR, ANSVAR!

Fast det ser nästan ut som om det i hög grad är folket som tar ansvar för Löfven och de beslut  han har fattat, i strid mot deras vilja. (Majoriteten vill minska invandringen)

Det är dags nu, svenska folk, att göra massiva insatser för landets sjuka! Vi behöver er! Vi faller nu!

http://www.intressegruppen.info/nyhet/assistansersaettningen-vs-flyktingmottagandet/

http://thomasjuneborg.blogspot.se/2014/02/900-personer-forlorade-den-kommunala.html

SVERIGES REGERING 2015:

Kontaktperson enl LSS – Aspergers syndrom

Jag bad genast om en kontaktperson med bil, när jag fått min diagnos, för att jag behöver få komma UT, i sällskap med någon. Jag hade en upptagen väninna och lite kontakter f ö men att få lämna stan och se något nytt är superviktigt om man är reumatiker/handikappad.

 Jag fick förstås inte LSS p g a mina fysiska sjukdomar. Det som gäller under den paragrafen är: Du beviljas hjälp om du inte kan föra handen till munnen (d v s äta). Vem kvalar in där? Jo, den som är totalförlamad!

 Att jag har taskiga nerver p g a multihandikapp, d v s skulle kunna passa in under paragrafen ”Psykisk sjukdom” hjälper inte. Jag vet inte hur galen man ska vara för att få hjälp under denna paragraf. Tvivlar på att jag någonsin mött någon som är tillräckligt galen för det.

 Alltså kvalade jag in under paragraf 1: Autismspektrumstörningar. Vilket ju inte innebar att jag därmed kunde dumpa övriga sjukdomar, utan jag är den jag är: multisjuk i behov av multihjälp.

Nu har det inte gått så bra det där med stödpersoner: en stod ut i 4 år, men de övriga betydligt kortare tid. Eller så var det jag som inte stod ut, för att vissa behandlade mig som en utvecklingsstörd mupp, inte som en intellektuellt sett jämlik person.

Därför att det blivit för ofta som det gått snett: KP har sagt upp sig eller jag har sagt upp KP, så ligger jag nu riktigt taskigt till. Två av mina skyddsänglar har talat med samordnaren och bett henne ge mig en chans till, vilket hon ytterst motvilligt gått med på, men jag får finna mig i att det kan ta VÄLDIGT lång tid innan hon hittar någon som passar ihop med en så besvärlig person som jag.

 Självklart har jag nu gjort en rejäl analys av KONTAKTMANNASKAPET, på autistiskt manér. Alltså, VAD är det som för ofta går fel?

 Kontaktpersonerna har ingen som helst utbildning! D v s de kan ju ha viss kunskap, men det är ingenting som krävs. De går ingen liten kurs och får en broschyr angående Aspergers syndrom med huvudsymtomen, t ex. Det enda som kollas upp är att de inte står med i brottsregistret och att de verkar vara lugna, sunda människor. De får ingen förhandsinformation om mina handikapp, och det tycker jag är fel. De borde åtminstone få en AS-broschyr och en uppmaning att tänka över saken.

De personer som hör av sig är inställda på att få en utvecklingsstörd person och med det menar de någon med låg IQ. Varför skulle någon med hög IQ söka stöd? Ja, det kan man ju fråga sig ifall man saknar kunskap.

 ASPERGERS SYNDROM ÄR EN
UTVECKLINGSSTÖRNING
SOM OFTAST INTE ÄR INTELLEKTUELL,

MEN SOCIAL OCH EMOTIONELL!!

 Tänk om de sökande åtminstone visste detta! Men de tycks inte veta någonting. Hur ska det då fungera?

 Min första kontaktperson pressade sig igenom fyra år med mig, ansträngde sig för att verka intresserad när jag talade om magnetiska solstormar, ändrade magnetfält, jordbävningar och massdöd bland djur samt sambanden mellan dessa olika fenomen.

 Jag såg besvikelsen i hennes ögon över att inte ha någon att ta hand om, på det sätt som hon tagit hand om sitt eget utvecklingsstörda barn. Nu var det plötsligt omvänt. Jag förklarade universum för henne i stället för tvärtom. Till sist gjorde hon slag i saken och sa upp sig. Hon lämnade mig fritt svävande i rymden!

 Jag såg henne med den nya skyddslingen en dag: en utvecklingsstörd tjej som skrattade åt allting och ingenting, så bekymmerslöst som om jorden aldrig någonsin skulle kunna drabbas av polskifte. Eller att våra ställverk aldrig skulle kunna smältas ned av solstormar, så att vi slungas tillbaka till stenåldern. Äntligen fick hon vara den mjuka, kloka människan igen som tog om hand om en skyddslös liten varelse.
 

Aspergare kan vara riktigt svåra att ha att göra med!

Vi har läst mycket, vår IQ ligger ofta på 130 eller mer, vi vet vad vi vet och rubbar oss inte en tum. Envisa är vi och vissa kan ju uppfatta oss som besserwissers. VI ÄR NÖRDARNA! Ofta från start har vi fått möta klasskamraternas hat, utfrysning och mobbing.

 Jag minns en lekkamrat jag förlorade i nioårsåldern. Vi hade lekt och slagit volter i ladan innan vi landade i halmen. Sedan tecknade vi prinsessor och mina blev mycket finare än hennes. Minns inte riktigt vad vi gjorde mer men minns hur kamraten gråtande rusade till sin mamma och kramade henne för att få tröst. Hon beklagade sig högljutt över mina vackra teckningar och allt annat jag gjorde så mycket bättre än henne.

 Mamman tröstade och sa: ”Men hon kan säkert inte sjunga så fint som du!” ”Jo, hon sjunger bättre än mig! Och hon spelar gitarr också!” Mamman fann ingen tröst tillgänglig så hon sa: ”Ja, men sådana som hon går det ofta dåligt för senare i livet!”

 Jo, hon fick rätt! Det berodde inte på IQ men på att det finns många intelligenser och EQ är en av dem, en viktig intelligens som jag har för lite av.

 Om det ska gå bra för högintelligenta aspergerbarn så behöver de stöttas av föräldrarna i att bli just det som de är skapta till. Om vi inte får det är risken stor att vi kraschar. Om vi inte får ägna oss åt någon form av livsverk och utlämnas åt att driva runt i tillvaron och leta efter vänner/partners så är vi på tunn is eftersom vi oftast misslyckas i våra relationer.

 Jag hörde musik från åtta års ålder och behövde ett piano för att kunna utvecklas till kompositör, men självklart blev inte arbetarbarn kompositörer på 50-talet! Det fanns inga pengar till piano eller förståelse för att musik och konst skulle kunna leda till riktiga yrken. Så jag blev misslyckad lärare i stället och insjuknade i reumatism av bara chocken. Jag förstod ju inte hur läsinlärningen funkade för vanliga barn eftersom jag inte varit ett vanligt barn. Jag kunde läsa när jag började skolan.

 Yrken där den autistiske arbetar för sig själv: skriver låtar, målar tavlor, illustrerar, översätter etc är lämpliga för oss eftersom de inte kräver så mycket EQ. Men vill man ge ut skivor, starta band etc så tornar problemen upp sig igen.

 Om jag ska umgås med en främmande människa via LSS så behöver jag ju EQ också då, även om hon är införstådd med att jag har Asperger, dock utan att ha någon kunskap om tillståndet.

Så, om vi sitter på ett kafé och ska prata så försöker KP hålla samtalet på en ytlig, neutral eller positiv nivå, medan jag bara kan tala om det jag tänker på, oavsett hur passande eller inte det är. Hon får snabbt exempel på att jag verkligen har AS men försöker ev. få mig att uppträda normalt, d v s fostra mig, i stället för att bara acceptera att jag har en annorlunda hjärnfunktion.         

Kallprat går inte mer än några minuter. Efter någon minuts prat om vädret är jag direkt inne på de hotande klimatförändringarna och KP försöker hitta nödbromsen.

 Kanske pratar jag känslor och svåra känslor, medan jag glömmer bort folket runt omkring mig, min röst har höjts något och jag viftar engagerat med armarna. KP ser besvärad ut, men jag är så inne i min bubbla att jag inte märker det såvida hon inte ber mig att viska eller byta ämne. Jag kan inte både ta in vad alla runt omkring mig har för sig och penetrera det ämne jag just ägnade mig åt.

 Om inte KP bryter sig in i samtalet så pratar jag alldeles för mycket och för länge. Jag vill ha en dialog, men klarar det inte utan hjälp. Jag kan prata ihjäl människor. Det kan vara svårt att få balans, men det går om KP förstår min svaghet och slussar mig vidare i samtalet. Men om hon bara avbryter gång på gång för att visa att alla valda ämnen är fel, då blir jag förstås tyst, väldigt tyst, och jag kommer gradvis att dra mig undan tills träffarna saknar all mening.

Det har hänt att något jag sagt, något jag forskat på i månader, blir stämplat som ren dynga och idioti: ”Så är det inte! Nej, så står det inte i den där boken (som hon inte har läst)"

 KP måste få känna sig störst, bästa och klokast, annars har hon ju ingen makt över mig, vilket i vissa fall är ett incitament till att söka detta uppdrag. Det finns tre skäl att ställa upp:

• Pengarna (för fattiga studenter eller pensionärer.)
• Makten (som vissa haft i sitt arbetsliv.)
• Ren altruism, d v s en vilja att hjälpa människor som har det svårt med sjukdom och ensamhet

Jag skulle önska att trean var det vanligaste skälet, men den är tyvärr inte det. Det förefaller som om en kombination av ettan och tvåan är vanligast. En tjej ville passa på att vara (betald?) barnvakt samtidigt som hon skulle träffa mig och jag skulle då anpassa mig till barnvänlig aktivitet. För henne var det enbart en fråga om pengar och hon var inte ett dugg intresserad av att lära känna mig eller att anpassa sig till mina funktionshinder. En gång fick jag gå i en slinga tills ena foten blödde, i säkert en vecka efteråt.

 När jag har blivit rejält nedtrampad av någon då kommer den autistiska, neurologiska stormen som ett brev på posten och den vreden går inte att stoppa. Efter det brukar inte relationen gå att laga. Jag hade ju inget behov av att bli hunsad men att bli uppbackad, få ökat självförtroende, inte minskat.

 SLUTANALYS: De som ska stötta de sjukaste/svagaste i samhället behöver utbildning!

Detta kräver förstås också kommunala pengar. Dessutom behöver lönen höjas. Men som vi vet finns det inget utrymme för satsningar på funktionshindrade idag. Allt går till invandringen. Så det är inte läge nu att slåss för förbättringar inom området. Tvärtom kommer nog hjälpen till högfungerande autister dras in till förmån för de lågfungerande.

Efter ett liv som mobbingsoffer p g a hög IQ och låg EQ känns det bittert att bli ratad av LSS just p g a detta faktum. Finns det inget slut på mobbingen, aldrig någonsin?

 

 

 

Kvinna med Aspergers syndrom

Jag tänkte skriva en del om Aspergers syndrom på ett synnerligen ostrukturerat sätt, eftersom det är sådan jag är. Jag skriver en del inlägg om mitt liv som det ser ut just nu och sätter mina reaktioner i samband med AS. För den som vill ha ett enklare upplägg så vimlar det av systematiskt upplagda sajter.

Trots att det gått sju år sedan diagnos ställdes har jag tänkt att de gjort fel eftersom de aspergare jag mött inte har varit särskilt lika mig. Till saken hör att de har varit män. Mäns och kvinnors hjärnor arbetar på olika sätt och därför har inte jämförelserna blivit hållbara. Män tänker mer strukturellt och
kvinnor emotionellt.

Kvinnor är skapta för att kunna ta hand om barn och då kan man sannerligen inte ha en enda boll i luften utan minst fem. Helhetstänkandet är starkare hos kvinnor. Empati är också helt nödvändigt.

Vid AS har de två hjärnhalvorna svårt för att samarbeta med varandra i tillräckligt hög grad, men det finns aspergerkvinnor som är bra mammor. Har man en skrikande baby hemma så går det inte att sitta i ett hörn och plugga in busstidtabeller! Det handlar också om de olika delarna inom respektive hjärnhalvas förmåga att samarbeta med helheten.

Gissar att den intuitiva delen av mig, i högerhjärnan, hjälpte mig att se till att mitt barn fick det allra mest nödvändiga: kärlek rent känslomässigt men också praktiskt. Givetvis föddes min son med autism men vem har mer förståelse för detta än den som själv har autism, d v s högfungerande?
Vi har förstått varandra bra. Jag har stöttat honom maximalt och numera är det allt mer han som stöttar mig då min hälsa stadigt försämras. Det är en välsignelse att få ett handikappat barn! Sådana barn flyttar inte plötsligt till Australien!!

De män som domineras av vänster hjärnhalva är de som förr i tiden lärde sig alla tågtidtabeller utantill, vilket ju inte är någon idé att göra idag eftersom tågen ändå aldrig kommer i tid. Dagens aspergare blir i stället datanördar, programmerare och experter inom vissa IT-områden.

Men andra aspergare, (främst kvinnor?) domineras av den kreativa, högra hjärnhalvan. Vi ägnar oss åt att komponera musik, skriva texter, dikter, lära oss alla målningstekniker som finns, sjunga, fotografera, känna och uppleva. Kanske blir vi något mediala, som jag, och tar in signaler direkt från det Allmedvetna, då denna kraft vill förmedla något viktigt till oss, t ex: "Avboka resan med Estonia!"

Jag tycker inte det är konstigare att en röst talar om för mig att min mamma snart ska dö än att jag får ta emot en hel melodi och kanske halva texten. Melodierna ramlade in från 8 års ålder.

Det verkar som om de flesta av oss domineras av vänster, men jag har stora influenser av höger hjärnhalva och om detta inte är möjligt så är förstås min diagnos fel. Grundproblemet verkar ju vara att det glappar lite här och där vid signalöverföringen, så därför blir bilden hos olika aspergare högst individuell.

MIN HJÄRNA -  Höger!

Jag gick med på ett forum för aspisar och använde där alla färger och smilies som fanns - många! Och detta drev nog vissa läsare till sammanbrott eftersom synintrycken blev alldeles för starka. Jag avvek helt klart från majoriteten men det gör jag även utanför autismspektrum. Jag är inte lik  än, men om några år är jag säkert lik! (Polyartrit förkortar livet 10-15 år.)

ANALYTISK

MEN en bit av vänster hjärnhalva tycks alltid vara i full gång: den analytiska delen. En väninna, min son och jag såg på ett TV-program. Då sa väninnan: "Hur känns det att ha en mamma som analyserar sönder allting??" Jag var inte då medveten om att alla människor inte ständigt analyserar alla situationer, så grundligt som jag. Idag är jag det. Diagnosen öppnade mina ögon.

 Det är tidskrävande att ha denna analytiska drift. Efter varje mord, typ IKEA, eller andra större händelser så MÅSTE jag läsa allt som finns inom och utom landet för att komma fram till en hypotes kring varför mordet ägde rum och vad man skulle gjort för att förhindra det. Eftersom det duggar dåliga nyheter över oss numera så blir det hårt arbete för mig som "utredare". Eftersom SVT försvårar mitt arbete genom att mörka ned så många obekväma fakta som möjligt, så är jag ibland på vippen att kasta ut TV:n genom förnstret! Varför meddelade man inte omedelbart att det handlade om en panikslagen, utvisad Eritrean? 

Jag har inte orkat skriva på ett tag för att det blev för många brott att utreda. Först skälen till varför eritreanen skar ner folk efter utvisningen. Som väl var hade jag sett massor med filmer om livet för migranter i Italien. It sucks!! Där finns inget liv för dem. Livet i Eritrea behövde jag veta mer om, men där var det svårt att finna material p g a den hårda diktaturen. Fast det jag såg räckte för att fatta att man vill rymma därifrån.

Att mannen inte nöjde sig med självmord i denna trängda situation kan ju ha med Jihad att göra, att döda otrogna underlättar resan till himlen. Men jag vet inte om han var muslim och det gnager på mig, att jag inte vet och staten vill inte att jag ska få veta det. Man behöver inte skicka sms till IS för att döda i Allahs namn, det handlar om hur man har tolkat koranen. I brist på bevis får jag väl se det hela som ett eritreanskt nervsammanbrott?

Jag gav upp IKEA ett tag för att sätta mig in i ett nytt mord, ca 700 meter från min bostad. En ung kille blev ihjälskjuten på en lekplats där bekanta till mig har barn som leker. Ryktet sa att han visste för mycket om trippelmordet i Uddevalla. Jag fick nöja mig med ryktet, för någon mer information kom inte från media om orsaken. Återigen: frustration. VAD HÄNDER HÄR? Aspergre vill ha ordning och reda och en rejäl analys av saker som gått snett så att tillvaron blir någorlunda hanterlig. Annars kan den upplevas som ett enda stort kaos, där jag flyger omkring som ett löv i vinden.

Nu började jag bli utmattad och ville tänka på annat, men då blev en gammal dam nedslagen o rånad,  nära centrum. Ska jag undvika stadens centrum i fortsättningen? Nej, det går ju inte ...

Analys: Av sedvänja ligger boenden för gamla nära centrum, men i små städer är centrum numera ofta fullt av invandrarungdomar i utanförskap o missbruk, som skaffar sig pengar på lättast möjliga sätt: genom att slå ned en gamling med rullator.

De gamla bör bo alltså bo utanför städerna och få god service där (mat, frisör, sjuksköterska) om de ska kunna känna någon som helst trygghet. I trädgården kan de få frisk luft utan överfall.
Men de styrande bryr sig inte om att väga in den förändrade samhällsbilden.
Jag är på väg att bli gammal och känner mig redan nedslagen. Kommunerna tycks lida stor brist på analytiker!

HÄR tog jag slut! Uppenbarligen är Sverige och Europa inne i ett växande kaos, som ingen analys i världen kan ändra på, d v s JAG har ingen makt att ändra färdriktning. Så jag stannade i sängen, åt lugnande tabletter och försökte sova så mycket som möjligt. All otrygghet och nedmörkning av media, deras brist på bekräftelse av svenskarnas rädsla för terroristattacker o grova brott gjorde att jag gick sönder på insidan och la mig i fosterställning i sängen några dygn.

"EMOTIONAL OVERLOAD" heter det på engelska så det blir väl emotionell (sensorisk) överbelastning på svenska. Susan Boyle m fl känsliga aspergare når gång på gång fram till en punkt där allt brister. Stressen är för hög och vi ballar ur eller vi drar oss undan en värld som dränker oss i stimuli vi inte hinner hantera. Detta avhandlas på nedanstående blogg:

http://jaktenpalivet.blogspot.se/

Min son fick upp mig ur sängen och körde mig till mitt älskade Fjällbacka för att få äta Fish and Chips på "Bryggan". Hela miljön var helande. Pratade några ord med en norrman och en turist från Belgien, på engelska - mitt favoritspråk.  Det kändes tryggt - som förr i tiden. (Vi ska ju inte vara sociala. Det är jag väl inte heller, pratar för mycket och för distanslöst, men gör allt för att skärpa mig!)

Autister uppskattar inte förändringar. Men i mitt fall är det också fysisk sjukdom och åldrande som gör att jag inte orkar med de större omvälvningar vårt land är inne i just nu. Jag tycker att man ska sluta brännmärka äldre människor, aspergare eller kristna som rasister ifall man finner det svårt att anpassa sig till ett övervägande muslimskt samhälle.

Jag tvingar mig ut ibland trots min rädsla och en varm sommarkväll lät ödet mig träffa en invandartjej på en strand i solnedgången, som hade gener från judar, araber och sydamerikaner. Hennes identitet verkade i hög grad vara judisk. Det rörde sig om en intelligent och välutbildad filosof. Vi hade ett helande samtal i flera timmar. Det löste inte problemen med vissa våldsamma invandrargäng, med det var ändå en djup vila för själen. Alla går inte i stim. Fick en efterlängtad chans till ett samtal mellan människa och människa.

Hon hade också utsatts för övergrepp från arabiska gäng. Om man blir överfallen för att man är svensk eller jude spelar ju ingen roll. Vi delade dessa svåra upplevelser med varann och det var en stor befrielse för mig att få känna denna djupa samhörighet med - en judisk indian! Och tänk - hon led också av "Analys-sjukan"!