A COURSE IN MIRACLES

Min blogg handlar mest om mina rent praktiska erfarenheter från en lång, andlig resa. Jag har sökt mitt hjärtas väg till en Gud, som kan ÄLSKA MIG - en Gud som kan lära mig att älska andra människor.  Bara teorier räcker inte för att överleva svåra lidanden, ingenting mindre än kärlek behövs.

Jag skrev i föregående inlägg om mina första kontakter med Mirakelkursen - A Course In Miracles. Länge fanns boken bara på engelska - en akademisk, avancerad engelska. Den fanns knappt att köpa i Sverige. Så många fick bara ta del av de relativt lättsmälta delarna av boken genom t ex de författare jag mötte på Brommadialogen: Johan Wretman och Tomas Frankell.

Dessa personer hade mjuka och fina personligheter. Frankell betonade i sitt tal vikten av och svårigheten i att inte döma. Jag gillade verkligen det ämne han valt att tala om eftersom jag var innterligt trött på moralism och tankegången "jag är bättre än du för att jag har den rätta tron, men inte du". Jag uppskattade hans självinsikt och självdistans. Han verkade vara en person som arbetat med sig själv från grunden och inte bara hade lagt locket på.

Johan Wretman lät mig få gå på en helgkurs riktigt billigt, eftersom jag var och är fattig. Det tolkade jag som en kärleksfull handling. Föredraget var bra på många sätt, men slutklämmen handlade om att Jesus inte dog för våra skulders skuld därför att vi inte har någon skuld, aldrig har haft! De orden drog i väg med mina tankar längre än jag var beredd att gå. Jag ber ofta människor om förlåtelse för att jag sagt något på fel sätt och kanske sårat. Jag behöver förlåtelse för att bli av med min skuld och jag var van vid att Jesus fanns där som någon som lyfte bort min skuld, inte bortförklarade den. (Dette tema återkommer i filmen "Såsom i himmelen")

Jag kom att läsa en hel del böcker i början, som grundade sig på Mirakelkursen, utan att ens inse det eller veta vad kursen egentligen gick ut på. Senare lärde jag mig att den kvinnliga författaren ansåg att hon bara hade varit ett redskap åt Jesus Kristus, som var den egentlige författaren. Detta är att göra stora anspråk på sanningen, väldigt stora! (En ande kan påstå sig vara Jesus och få någon att skriva ned dennes ord - fullt tänkbart, om man över huvud taget tror på andevärlden.)

Min dåvarande livskamrat hade inga svårigheter med att läsa avancerad engelska eftersom han var amerikan! "Steven" köpte A course in Miracles i England och sedan både läste han boken och gjorde alla övningarna, som fanns i en extra bok - en övning för varje dag. Man kan också säga: en hjärntvätt per dag.

Han hade alltid trott på Jesus, men inte velat gå i kyrkan p g a dåliga erfarenheter i barndomen. Han var mycket intellektuell och intelligent. Den akademiska stilen passade honom perfekt!  Bland Steven's svaga sidor fanns en tendens till psykotiska tankar när livet blev för svårt. Och våra liv blev för svåra i slutet av 90-talet p g a min medicinskada och utbrott av RA och tinnitus. Utan att vilja det hade jag lämnat min man mycket ensam i det samhälle vi hade tvingats flytta till - utan några vänner eller gamla arbetskamrater stötta sig mot.

Steven flydde in i Boken. Den blev hans liv och stora tröst i lidandet. Han kände att han vara på en spännande resa in i en ny tankevärld där han kunde lämna alla tråkigheter och mina sjukdomar långt bakom sig. NU fick jag veta vad ACIM bjöd på för fallgropar, d v s hur den kunde uppfattas och appliceras på en tuff livssituation. Jag fäller in en användbar länk här. Jag låter citatet stå på engelska eftersom den svenska översättningen är haltande, som vanligt, men den finns där för dig som väljer Översätt:

http://www.leaderu.com/orgs/probe/docs/thcourse.html

Only love is real. All that is negative is illusion. It simply does not exist. If anything negative is in your consciousness, it is real only because you give it reality by holding it in your mind. According to The Course, sickness, hate, pain, fear, guilt, and sin are all illusions. The Cyclopedia In A Course In Miracles states that "illusions are investments. They will last as long as you value them." The Cyclopedia continues, "The only way to dispel illusions is to withdraw all investment from them, and they will have no life for you because you will have put them out of your mind."

Där låg jag svårt sjuk i sängen med enorma smärtor, därför att sjukhuset i stort sett hade semesterstängt och därför att en medicin hade sprängt min öronnerv. Då jag varken fick ny medicin mot RA eller smärtlindrande medicin bröts jag ned och blev för svag för att hålla humöret uppe. Men, så som Steven nu trodde, hade jag inte fallit offer för några sjukdomar, biverkningsskador eller vårdköer - JAG HADE VALT ATT VARA SJUK! JAG HADE VALT ATT TRO PÅ EN ILLUSION!

Han stod på tröskeln till sovrummet och tittade föraktfullt på mig.

- Du har valt den här situationen och det finns ingenting alls jag kan göra för dig, mer än att lämna dig åt ditt öde. Du måste själv ta konsekvenserna av ditt val - valet att tro på negativa illusioner och sjukdom!

Enligt vad jag har förstått så var det underfunktionen på min hypofys, vilken ledde till extremt låg östrogenproduktion, som ledde till Reumatoid Artrit. Sjukdomen låg i mina gener och den var eventuellt förorsakad av ett MEDFÖTT NEUROLOGISKT PROBLEM. Men enligt Steven och Mirakelkursen (?) så hade JAG VALT att leva i mörker, i förnekelse av Kärleken.

Det var som om jag hade kastats tillbaka till de möten i frikyrkan där jag också hade anklagats för att ha för dåligt tro för att bli frisk. Tankegången att den sjuke bara har sig själv att skylla är ett gammalt, ständigt återkommande tema.

Fariséerna frågade Jesus medan de visade på en blind man:

- Är det den blinde mannen eller hans föräldrar som har syndat?
- Jesus svarade: Varken mannen eller hans föräldrar!

Därefter står det att Jesus botade mannen, men ändå kvarstår de första orden Jesus uttalade. Han hade inte för vana att lägga skuld på de sjuka, bara att bota dem! Det kan dessvärre sällan vi klara av, men vi kan ta hand om och stötta det som är svagt. Vi kan utöva medkänsla.

ACIM var en av orsakerna till att min man lämnade mig mitt i det reumatiska skovet!

Jag måste snabbt sälja huset med förlust eftersom jag var fattig och arbeta hårt fast jag egentligen inte klarade av det.
Är detta den kärlek Boken talar om? Jag fick snabbt omvärdera det relativt positiva intryck jag hade fått av Boken i början.

Steven lämnade mig alltså, träffade snabbt en kvinna med internationella arbetsuppgifter, som han gifte sig med och bodde med lite var stans jorden runt. De hade ett mycket aktivt fritidsliv med bergsklättring och dykning på menyn. Han njöt verligen av att ha en frisk partner och jag unnade honom det! Det är min natur att snabbt förlåta och gå vidare med livet. Vi förblev vänner och mailade varandra regelbundet.

Jag minns det sista samtalet. Äntligen hade jag fått min webcam att fungera, samtidigt som ljudet. Och så kunde jag då, efter flera år, få SE min vän, sittande vid sin dato,r på andra sidan jordklotet. Det var sen kväll hos mig och tidig morgon hos honom. Han log med hela ansiktet och några tårar rann nedför kinderna när han såg mig. Det var en underbar stund!

Han berättade att hans andliga utveckling, tack vare ACIM, nog hade kommit till en slutpunkt. Han var nu så upplyst och förstod livets gåtor så väl att han egentligen inte hade något mera att lära sig. Han ville gå vidare till nästa dimension, d vs han ville dö.

Några månader senare omkom han i en dykolycka! Syret höll på att ta slut. Hans partner erbjöd sig att dela syre med honom under en rak uppstigning till ytan. Men Steven skakade på huvudet. Han tänkte ta sig upp själv. Vad är livet annat än en massa illusioner? Han valde att tro på att syret skulle räcka, men det gjorde det inte! Han drogs in i strömmarna mot land och slog in i korallreven under vattnet. Han inre resa var över, som han önskade, hans ande var äntligen fri!

Jag vet inte om det var en form av undermedvetet självmord eller om olyckan berodde på hans fasta tro på att alla former av brist (t ex syrebrist) bara är en negativ tro på illusioner.
Jag skriver detta som en liten varning för den som har tänkt läsa Kursen och inte är psykiskt stabil!

 Men en sak jag säkert vet är att detta var det sista Steven såg av vår planet (videon nedan) och en vackrare död är svår att uppnå än den i en blå lagun utanför Galapagos öarna.

GOOD BYE MY LOVE! Jag kan ibland känna din andes närvaro, där du vakar över mig och en dag ska vi ses igen i den värld som är ren och sann Kärlek, bortom alla illusioner.

Kristendom - New Age

I slutet av 90-talet sköljde en stor våg av Nyandlighet fram över Sverige. Ingen av oss kunde blunda för alla de böcker, cd-skivor, föredrag och kurser, som utannonserades överallt.

Det jag menar med New Age är: En mängd nya tankar, som fångar upp gamla tankar men anpassade till nutidsmänniskan. Esoteriken, naturfolksreligioner och österländska religioner bidrog till många tankar.

Nutidsmänniskan vill ha rätt att tänka själv och vill kunna välja fritt utan att stå under en auktoritet som bestämmer hur hon ska leva. Hon är stressad och pressad på många vis och söker sätt att må bättre till Kropp, Själ och Ande. Hon kan inte nöja sig med teologi utan behöver konkret hjälp att klara av vardagen b l a genom diverse avslappningsmetoder och tankestrategier.

I Sverige slog ateismen igenom under 30-50-talet, som en reaktion mot den lutherska kyrkans dominans . Männniskor blev "fritänkare", d v s tog sig rätten att ifrågasätta allt, inklusive Guds existens.

Min mamma var en sådan fritänkare som revolterade mot den svarta och hotfulla gudsbild hon hade tvingats växa upp med. På söndagarna var alla klädda i svart och trots att hon var barn fick hon absolut inte leka på sabbaten utan skulle gå flera mil, ibland i djup snö, med sina föräldrar till kyrkan. Där fick hon höra långa predikningar om Synd, Skuld, Straff och Helvetet. Resten av dagen fick hon lyssna till pappans bibelläsning. Han läste upp vad som helst, även sådant som inte lämpar sig för barn. Hon kände kyla, inte kärlek och ägnade sedan livet åt att fly långt bort från den straffande guden. Denna typ av luthersk tro på den Svenska Västkusten kallades Schartaunism:

Men, efter några decennier utan Gud började det kännas lite tomt i många hjärtan. Materialismen och vetenskapen ger inte svar på de existentiella frågorna. Vissa saker låter sig inte förklaras via microskop, teleskop, matematik eller kvantfysik. Det fanns andliga behov men de behövde mättas på ett sätt som inte kastade tillbaka nutidsmänniskan till medeltiden. Och därför kom de nyandliga tankarna att strömma in i de tomrum som fanns i svenska folkets hjärtan. T o m min mamma, som normalt sett bara läste blodiga deckare var plötsligt intresserad läsare av böcker som "Många liv, många mästare" och "Den nionde insikten". Det hade jag aldrig kunnat tro!

Det som jag och många andra kristna hade att ta ställning till - eller blockera ut - var böcker skrivna av författare som läst in sig på "A course in Miracles", tron på att människor kan ha kontakt med änglar, se auroror, ge reikihealing och utveckla "det sjätte sinnet" betydligt mer -  främst genom meditation. Alternativa terapier fanns det att testa, positivt tänkande, affirmationer, Mind control, Mindfullness, Wellbeing och en lång rad självhjälpsböcker som utlovade lycka om man bara gjorde som det stod i dem.

Jag befann mig en gudstjänst i en frikyrka, som förklarade krig mot New Age och Djävulen! Predikanten förbannade de onda andar som låg bakom allt det som nu hände. Frågan var om han hade tagit reda på exakt VAD de nya tankarna bestod i och om han hade koll på vilka domoner som eventuellt befann sig i den lokal han själv predikade i? Onda energier ansamlas lätt där det finns högmod, självrättfärdighet och starkt dömande attidtyder.

Det fanns andra sätt att möta den nya vågen och det vara att göra som baptistpastorn Harry Månsus. Han var den drivande kraften bakom baptisternas förnyelsecentrum i Stockholm - BROMMADIALOGEN.

 http://www.brommadialogen.se/brommadialogenstartsidan/bakgrund.4.7671d7bb110e3dcb1fd8000143440.html

Han skickade ut en inbjudan till DIALOG MED NEW AGE! Vi som ville fick komma till en weekend och lyssna till författare som Johan Wretman och Thomas Frankell samt mediet Anna-Lena Wikström. Sedan kunde vi själva analysera, känna efter och ta ställning till det som sades. Detta var verkligen beundransvärt gjort av en ovanligt god och klok pastor! Han sa att vi kanske kunde "låta oss befruktas av VISSA av de nyandliga tankarna" - inte alla. Bibeln talar om "att skilja mellan andar". Det är rätt arbetssamt, men enda vägen, ifall man inte vill låsa fast sina tankar permanent.

Jag var en av dem som absolut ville komma, även om jag nu hade 500 kilometer att resa till Stockholm.

Lokalen var full med förväntansfulla människor, nyfikna och glada. En av dem var den omdiskuterade prästen Ma Oftedal, som ju kom att hänge sig åt mycket avancerade experiment med andevärlden. Jag tycker mycket om hennes öppenhet, samtidigt som jag ser riskerna. I andevärlden finns det både ljus och mörker, så man behöver ha tekniker för att skydda sig mot det onda.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Ma_Oftedal

I lokalen befann sig också en man från Maranata, extrem högerkristendom. Han började strax att hoppa, skrika och uttala förbannelser över de församlade. Hans ansikte var tomatrött av ilska. Han skrek ut att det som nu hände var ett bevis på Jesu återkomst och jordens undergång. Talarna och lyssnarna var alla falska profeter! Vakterna fick bära ut honom.
Snacka om en dynamisk publik! Den minst tråkiga sammankomst jag någonsin har varit med om!

Det var uppenbart att den mycket arga mannen också var mycket rädd - och frågan är om rädslan vi har för varandras olika livsåskådningar kan bära någon god frukt? Jag tror att Gud bor i varje öppet och kärleksfullt människorhjärta.

SWEDEN´S GREATEST NEW AGE PERSONALITY - THE ONE AND ONLY - DILEVA!

Den inre resan - New Age

Om man önskar sig något av HELA sitt hjärta, så kan det hända att man får det man önskat! Så tänk efter före!
Efter en kort vistelse på Västkusten var jag återigen på östra sidan av Sverige och fastän vi hade tagit oss till Dalarö Skans med båt, så kunde jag inte se så mycket mer än SKOG.

Jag älskar nakna, rosa klippor!

Jag fokuserade och bad Gud telepatiskt om att få komma tillbaka till Västkusten. Under några sekunder lämnade jag tydligen min kropp, för expressleverans av bönen till himen - och just när kroppen började falla var jag plötsligt tillbaka i den igen. Det var en märklig upplevelse! Jag misstänker att det hela skulle kunna kallas för "astralresa": vi har en tung, fysisk kropp men också en lättare, eterisk variant, som kan frigöra sig från kroppen när den vill det.

Ganska så omgående fick min sambo sparken från jobbet, men blev erbjuden nytt jobb på Västkusten! Så, då blev jag bönhörd, men om det var en bra bön tvivlar jag på än i dag. Nå, jag fick leva ut min passion för de röda klipporna som möter det brusandet havet! Gråsten är inget jag dras till eller vill måla av.

Men vi förlorade våra vänner, både Steven och jag, församlingen och andra former av kontaktnät. Vi lämnade den lugna tjänstevillan, där vi hade skapat så mycket musik och konst.

På den nya platsen gick jag till gudstjänster i de tre kyrkor som fanns, men det var ingen som passade ihop med den utvecklingsfas jag nu befann mig i. Det verkade som om den gamla, bohuslänska Schartaunismen fortfarande låg kvar över bygderna, som en konserverande kraft. T ex svarade prästen i Svenska kyrkan att de aldrig hade något kyrkkaffe eftersom man efter gudstjänsten skulle gå HEM TILL SIN FAMILJ och resten av dagen i sitt hjärta begrunda den predikan man hade lyssnat till.
Med tanke på upplösningen av kärn- och storfamiljer var den här tankegången ca 100 år efter sin tid.

Vi kunde  kanske ha byggt upp ett nytt kontaktnät i det lilla samhälle vi kom till, men det går inte att bygga något när man är i ett reumatiskt skov (flare). Orsaken till skovet var en medicinskada på örat, som ledde till att jag slutat ta min RA-medicin. Jag meddelade Sahlgrenska att jag nu levde helt utan bromsmediciner, men deras svar var att jag kunde vänta ett halvt år på den nya. De gjorde tydligen ingen skillnad på aggressiv, dödlig  Polyartrit och Artros. Vårdkön krossade det som fanns kvar av förhållandet. Detta gav Steven ytterligare skäl att lämna Sverige: "Ni har ju ingen sjukvård här!"

Steven blev deprimerad av att köra mig i rullstol, p g a erfarenheten att hamna i skuggan av en rullstolsbunden bror. Det mesta i våra liv befann sig på ett sluttande plan. Men det är så med vissa sjukdomar - att de kan få svåra sociala konsekvenser.

 

Så kom då den där dagen då jag låg och grät i sängen, förtvivlat och uppgivet. Jag var i djupet av det djupaste skov och kunde knappt röra mig. Det enda jag hade mot smärtan var ALVEDON!  Torterad av smärtor skrek jag rakt ut i luften:

-   HJÄLP! KAN INTE NÅGON DÄRUTE HJÄLPA MIG?

 
Svaret kom omedelbart:

 
Jag tog mig förskräckt till vardagsrummet där TV:n fanns och hade lyckats sätta på sig själv. Jag stirrade på fjärrkontrollen och ut genom fönstren. Kunde en solstråle fått fjärrkontrollen att reagera? Nej, det fanns inget solsken! TV:n hade jag haft ett par år och många år efter denna händelse. Detta var en engångsföreteelse, förorsakad av vad? Andevärlden gissar jag. Någon satte på TV:n för min skull.

 Jag skulle just stänga av TV:n när jag fängslades av ett varmt leende, ett par kärleksfulla ögon och en karisma som gick rakt igenom TV-rutan. Mannen tycktes vara hindu och guru. Vad hade han att säga? Jo, detta:

-   Jesus was really right when he said: LOVE CONQUERS ALL!

Jag satte mig ned i soffan helt paff och funderade på det som gurun hade sagt. Han sa något positivt om Bibeln, vilket var väldigt generöst gjort. Kunde det vara sant – att kärleken skulle kunna riva ned murar mellan olika religioner, mellan människor av alla de slag och dessutom kunna hela mig på djupet som människa? Jag kände en enormt stark längtan efter en större frihet än den jag hittills känt. I wanted to be a free spirit! Jag önskade att jag kunde kasta av mig min värkande kropp, min kulturella påverkan, mina fördomar och min rädsla inför andra religioner. Jag ville andas i takt med Universum och vara ett med alla dem som bor i Ljuset.

 Plötsligt hade jag fått en ny vän i SriSri Ravi Shankar! Vem kunde ha förväntat sig det? Varför hade livet skickat just honom att hjälpa mig? Jag undrade om jag i min högljudda bön hade råkat hamna på samma frekvens som denne djupt mediterande hindu, där de som ber eller mediterar kan råka mötas? Jag hade länge längtat efter att lära mig mer om meditation eftersom det var för ansträngande för mig som sjuk att stapla en massa ord på varandra ända upp till himlen.

Detta skulle inte bli mitt första möte i andevärlden med denne guru. Några år senare, när jag låg på sjukhus och var mycket ensam kom jag att höra en röst inom mig säga: "This is the art of Living: Don't be fearful - love conquers all!" Det var alltså samma ord som sist, men det började med orden: "This is the art of living." Jag visste inte vad det betydde. Men så snart jag hade lämnat sjukhuset gick jag till ett kafé, som jag ibland besökte, i en något större stad dit jag nu hade flyttat med mitt barn. Där hölls det ett par gånger om året något föredrag en en svensk hindu, Björnell, beträffande den inre resan - genom meditation.

När jag gick till kafét så råkade han sitta där just den dagen och när jag berättade om rösten som hade dykt upp kommenterade han detta med att det ju var Sri Sri Ravi Shankar. "Varför just han?" undrade jag. "Jo, för att han driver något som kallas "The Art of Living institute", som står för diverse rese- och materialkostnader samt välgörenhetsarbete i Indien.

Björnell tyckte att jag gott kunde skriva till Sri Sri Ravi Shankar och be honom komma till Småstad.
Jag vågade inte säga vad jag tyckte: att det var en knäpp idé. Detta var en av Österlandets berömda "vise män": Dalai Lama, Sri Sri Ravi Shankar och Depak Chopra. VEM skulle kunna få honom att komma till Småstad? JAG?!

Men, bara för att visa mig att ingenting är omöjligt, så kom Sri Sri kort därpå till en kursgård 2 mil från Småstad!!! Han var, som Jesus rekommenderade, som ett barn. Han rörde sig glatt och bekymmersfritt, log och strålade kärleksfullt på dem runt omkring honom. Ödmjukheten märktes i varje steg han tog och jag hade not aldrig mött någon predikant som uppvisat en sådan Jesus-likhet som denne enkla man.

En inre resa tar aldrig slut. Min har aldrig stannat upp. Varför? Varför inte? Det är en stor värld vi lever i, full av visa män och kvinnor från olika religioner. Att ta in den samlade visheten gör att man känner sig tillhöra en enormt stor, andlig gemenskap och det gör det lättare att andas när man slagit ut de mentala väggarna, lättare att meditera med andra - oavsett religion. Att kunna mötas över alla gränser vi konstruerat är fredsskapande och helande! Därmed inte sagt att man aktivt kan utöva flera religioner på samma gång. Det blir för rörigt

Men med sina rötter i en viss religion eller filosofi så kan man gott låta goda tankar och vishet från annat håll skapa ett rikare liv. Ekonomin och nästan allt annat är idag globalt. Det globala tänkandet måste också få påverka våra livsåskådningar. De som har varit med om en nära döden upplevelse blir efter återkomsten till jorden sällan de bärande balkarna i en församling. De har sett himlen och vet att INGEN RELIGON HAR HELT RÄTT. Vi har alla både fel och rätt. Där kärleken finns - där finns sanningen! Vi har förmågan att kunna känna vad som är rätt. Rädslan får aldrig styra den inre resan!

 

 

Den inre resan - BAPTISTRÖRELSEN

Det var inte så att avhoppet från Trosrörelsen och skilsmässan gick friktionsfritt, lika lite som min kärleksaffär med en man som både ville ha kakan och äta upp den. Tvärtom: Jag föll mot marken och gick i bitar. Ett tag var jag hemlös även om jag hade någonstans att bo. Jag var så fattig p g a sjukdom och halvtidsjobb så att kommunen först inte ville låta mig få hyra en av deras lägenheter. Ja, jag föll, från radhusidyll till misär. Jag insåg hur naiv jag hade varit som inte förstod skillnaden mellan kärlek och förälskelse och mitt hjärta blödde svårt medan jag föll mot livets botten...

 

NEVER THOUGHT THAT I WOULD BE THE ONE FALLING DOWN!

 

 

 

 

För att lindra den inre smärtan använde jag valium och vin och blev en typisk kvinnlig missbrukare. Jag kunde sköta mitt jobb, men ville inte fortsätta på den inslagna vägen. Jag sökte hjälp och hamnade på ett behandlingshem, som tillhörde en baptistkyrka. Jag uppgav namnet på de läkare som skrivit ut valium åt mig, brände alla broar bakåt och riktade in mig på Framtiden.

 Sedan jag lämnat hemmet dök jag ofta upp på församlingens Kafé. Det skulle dröja ett bra tag innan jag vågade gå på en gudstjänst. För mig räckte det med SNÄLLA MÄNNISKOR, som accepterade mig som den jag var. Successivt tog jag in vad dessa personer trodde på och deras sätt att uttrycka sig. Jag citerar här baptisternas hemsida:

”I vissa kristna sammanhang ställs frågan om det går några "ofrälsta" på "mötena". I baptistförsamlingarnas gudstjänster och övriga verksamhet är svaret nej. Där finns inte många "frälsta" men heller inte många "ofrälsta". De flesta baptister använder nämligen inte dessa beteckningar vare sig när de talar om sig själva eller om andra.”

 Det tog tid för mig att fatta att jag kunde få bara vara - utan någon social kontroll. De flesta i den här kyrkan var i tjugoårsåldern och under utbildning till socionomer. Deras intresse var: MÄNNISKAN. De ville förändra världen genom handfast kärlek – en otroligt bra idé!!!

 Under de här åren var det inte bara kyrkor jag utforskade utan allt annat med – Livet. Jag fick vänner som inte var kristna och jag gick ut och dansade disko! Det som vissa kallade ”världen” väntade på att utforskas. Att dansa disko gjorde mig lycklig, men det liv som omgav dansandet var inte alltid värt att kallas ”liv”.  Män utnyttjade kvinnor. Nattklubbarna liknade på vissa sätt bordeller. Hur ”fri” var egentligen den här kärleken? Den tycktes vara mer på männens än kvinnornas villkor. Jag kom i kontakt med dem som använde sex ungefär som knark. Det här var en djungel att gå vilse i.

Jag smälte inte in särskilt bra. En man jag dansade med lämnade mig mitt under dansen, då han hade ställt en del frågor angående namnet på diverse sångare och band. Jag kunde väl ha svarat: "Tyvärr, men jag kommer ifrån en annan planet!" Jag nöjde mig med att svara: "Vet inte". Och han lämnade mig mitt i dansen, säker på att jag hade rymt från något mentalsjukhus. (Högerkristna fick inte lyssna på världslig musik.)

 En dag satt jag i en pub av den gamla sorten – en jättestor lokal, tillsammans med en handikappad väninna. Det dök upp två skumma existenser, som slog sig ned hos oss. Deras mål var förstås att få oss i säng, men själv var jag inte på det humöret, vilket de snart insåg. Så de riktade in sig på väninna, som dränktes i komplimanger medan jag själv mobbades ut. Tårarna började trängas i ögonvrån och jag reste mig för att ta tag i min kappa när mina ögon stirrade in i ett par RENA, KÄRLEKSFULLA ÖGON! Jag undrade förvirrat om det var en ängel eller en människa. Sedan kom jag ihåg killen från baptistförsamlingen och jag undrade vad HAN gjorde där? Han sa att han var där med en gäng från församlingen, som satt och DRACK TE i ett annat hörn av lokalen, efter en bandymatch!

 Jag bytte snabbt sida. ”Världen” var helt enkelt för hård för mig. Men bland dessa ”lagom kristna” kunde jag slå mig ner och låta pulsen inta viloläge.

 De visade ofta vad de gick för, t ex en gång när jag fyllde år och befann mig i en av deras gemenskapsgrupper. Jag fick då en gåva på 4000 kronor i ett kuvert! De visste hur bekymrad jag var över min vänsterhand. Den behövde opereras, men den offentliga sjukvården hade redan förstört ett ”spelfinger” på högerhanden och en skicklig kirurg jag kände hade blivit helprivat, d v s jag måste betala vad det kostade, vilket var omöjligt. Så – mina nya vänner gav mig de pengar som räddade vänster långfinger – och därmed kunde jag fortsätta göra låtar och spela gitarr, det som var min livsnerv.
 

Så, jag lärde mig tycka om en annan sorts kristendom, den som yttrar sig i goda gärningar och där jag fick frågan ”Vad kan jag GÖRA för dig?” i stället för orden ”Jag ska BE för dig!”

Gudstjänsterna var rätt tråkiga, förutom rent musikaliskt. Det fanns många musiker här! Men kyrkkaffet och umgänget utanför gudstjänsterna var det som fick mig att långsamt läka och kunna utveckla en ny, rimligare gudsbild.

 Det tråkiga var att ungdomarnas iver att ge det de kunde till sina medmänniskor i stället för i kollekt ledde efter några år till konkurs. Den som ville, typ jag, fortsatte vidare till en annan baptistkyrka med mest gamla medlemmar. Det var inte riktigt samma sak, men det fick duga. De gamla visste att man måste offra till församlingen om man vill att den ska överleva. Dessvärre har nog de flesta baptiskyrkor inte överlevt...

Även behandlingshemmet gick under därför att staten drog tillbaks sina bidrag till flertalet behandlingshem i Sverige, så att inflödet av nya medlemmar avstannade.

 Jag lärde mycket av den här tiden innan jag flyttade till annan stad. Jag minns mina möten med kämpande missbrukare, deras kamp på liv och död, deras livsberättelser, de kunskaper jag fick genom möten med den stora nöden.
 
Jag minns Johnny, som föll ned över mina fötter i tunnelbanan, hur jag släpade honom mot spärrvakten, men han slet sig och sprang iväg medan han skrek: ”Jag skiter i ALLT!”

Två dagar senare var han död.

Jag minns Kent, som vräkte i sig alla typer av droger, med lugnare perioder emellan då han kunde visa upp sin stora skicklighet på "lead guitar". Det fick hela församlingen att gunga!
När jag mötte hans föräldrar trillade myntet ned. I pappans ögon fanns allt hat ett barn "behöver" för att förvandlas till en isstod. Han hade behövde en egen "dr Phil", men fick bara piller, som alla andra fattiglappar.

En dag infann han sig på sjukhusets akutmottagning och bad om hjälp p g a mycket svåra smärtor vid tungroten. Läkarna, som mött honom förr, var av den traditionella åsikten att människor med psykiska problem eller missbruk inte kan bli svårt sjuka i sina kroppar, men det kan de!!!

- Du är bara här för att få värktabletter, men det kan du glömma!

Kent var ju tvungen att ta sig hem igen. Nästa dag fann man honom död i lägenheten. Han hade dött av en ansamling bakterier vid tungroten, som hade vandrat ned till hjärtat, som då slutade slå.
Vad är en missbrukares liv värt i Sverige av idag? Ingenting!

Det fanns många fler liknande öden. De flesta var HSP-personer, som mest ägnade sig åt musik.
Musiken var också den centrala nerven i mig, men min barndom var inte lika kaotisk som deras, de jag lärde känna. Så min förståelse expanderade under dessa år och den erfarenhet jag skaffade mig låg som grund till de fem år jag senare kom att ägna åt hemlösa missbrukare.

Som väl är: Alla som hade genomgått behandling dog INTE!

Den här tiden med de ivriga världsförbättrarna i storstadens ghetto minns jag med stor värme och när jag senare måste flytta och lämna dem kände jag stor saknad. De hade accepterat mig som jag var! De såg mig bli sambo med en man, men de dömde inte, i stället kom de och hälsade på oss när vi bjöd in till fest. Och vilken fest det blev!!! Min sambo, som var amerikan, bjöd in Ericsson och jag bjöd in Baptistförsamlingens smarta ungdomar. Mixen var mycket lyckad och jag kan fortfarande höra skratten om jag vill. Där han kom ifrån bjöd man stort och enkelt. Stolar? Helt överflödigt! Man plockar med sig lite enkel mat och något att dricka, sedan minglar man hela kvällen och alltid finns det väl någon trappa eller så att sitta på. DET VIKTIGA ÄR MÖTEN MELLAN MÄNNISKOR, nära möten!

 

Den inre resan - TROSRÖRELSEN

 Innan man släpper ut en bil på marknaden måste den ju genomgå en rad tester. Den ska inte fungera bara under de mest idealiska förhållanden, utan t o m klara av mindre krockar på ett bra sätt.

De läror jag hade matats med skulle komma att utsättas för det tuffa Sjukdomstestet:

En livslång, smärtsam sjukdom följs ofta av psykiska besvär och därmed sociala.
I början svarade jag korrekt på frågan: ”Hur mår du?” genom att säga: ”Jodå, Herren helar!” Det var också okey att be om förbön några gånger. Men efter några års sjukdom insåg jag att min position, i den hierarki som bildas där det finns en grupp, var allvarligt hotad. Helt klart började jag sjunka nedåt. Eftersom jag aldrig blev helad måste det väl ändå vara något fel på min tro?

Inte hade jag blivit gift heller. Det var brist på troende män, men jag gifte mig med ”någon” bara för att uppvisa någon sorts normalitet. Han var frikyrklig, men det räcker inte som grund för ett långt förhållande. Icke troende var det inte tillåtet att gifta sig med, då blev man utesluten. (70-talet)

 Både äktenskapet och förhållandet till den nya s k Trosrörelsen började vackla. Det började komma en del syrliga kommentarer gällande mig och mitt dåliga mående.

En gång när jag sjöng en nygjord sång för en annan församlingsmedlem så blev hennes kommentar: ”Jaha, men det vore bra om du kunde leva upp till det du sjunger om också!”

Om jag ville räkna mig som en i gänget måste jag LEVA UPP TILL NÅGOT, vad?

Jo, skulle vara FRISK, harmonisk och ångestfri,  lyckligt gift, ha ett framgångsrikt arbete och allting under kontroll.

Men den livsstilen var inte riktigt min grej!

En gång skrek en predikant: ”Om du är lärare så är du den bästa läraren på hela skolan!”
Där satt jag med skammens rodnad på kinderna. Jag hade misslyckats som lärare under det första året och chocken hade utlöst min sjukdom. Sedan uppmanade han eventuella reumatiker att stå upp och hoppa eftersom vi på detta sätt skulle ta emot helande från Gud. Visst, jag stod upp och hoppade, men var lika sjuk nästa dag.

Det verkade som om jag, trots alla ansträngningar, inte var en RIKTIG KRISTEN??? Fick man inte misslyckas, vara kantstött, vara sjuk, ha ångest eller genomgå kriser? Svaret var uppenbarligen NEJ! Och jag kände mig allt mer otillräcklig. Allt hade blivit fel, verkade det som, och jag började kämpa som en fjäril i sin puppa för att bli fri, att bara få flyga ut i friheten.

 Under de senaste åren som ”högerkristen” undersökte jag diverse nya storstads-församlingar utan att inse att jag hamnat ur askan i elden. Ulf Ekmans läror hade kommit att påverka en rad församlingar som inte hette ”Livets Ord” utan något annat. Det var bara att pröva och smaka på!

 Efter att ha gått på en del möten i en kyrka som bjöd på humoristiska predikningar av amerikanska predikanter så kom det en dag då jag bad om själavård av en församlingsmedlem som, efter att ha hört om mina bekymmer, helt oväntat sa: ”Problemet är att ”DU HAR ALDRIG VARIT RIKTIGT FRÄLST!” Jag satt där helt chockad medan jag betraktade den svart-vita bild kvinnan visade upp. Så mycket hade jag lärt mig så jag insåg att livet inte är svart eller vitt utan innehåller regnbågens alla färger.

 

 

Jag gillar färg väldigt mycket så jag, Målarsmurfen, tog mitt staffli och gick hem för gott!

 

Jag känner till en kvinna, som i en liknande situation fick kommentaren: "DU ÄR EN HÄXA!" 

Den lokala livets-ord-församligen kallar mig numera för "satanist" och "tillhörande New Age". Suck! Det behövs strängare lagar mot förtal och kränkningar!

Under de få åren inom Trosrörelsen genomgick jag en skilsmässa, vilket givetvis gjorde mig till den minsta av de minsta, någon man kunde sätta sig på, och det fanns inte en chans för mig att nå upp till de skyhöga mål som man satte upp.

 En förbönsdag i livetsord-kyrkan Arken, som gjorde mig allmänt förvirrad p g a alla andeutdrivnings-böner, slutade med att jag såg ”det vackra folket” strömma in till ett möte. Kvinnorna bar klänningar och högklackade skor, männen strikta kavajer med slips. Bilden av ”framgångsfolket” etsades in i mig och en bild säger ju mer än tusen ord. Under den långa hemresan lyssnade jag på ett lovsångs-band jag hade fått - med körer som upprepades på ett mycket stereotypt sätt av några perfekta änglaröster. Av någon orsak gav det mig migrän och det hamnade i soporna så fort jag kommit hem. Jag skulle tydligen aldrig komma att tillhöra en kristen elit, den ariska rasen eller Klubben För Perfekta!

 Jag blev alltså en AVHOPPARE. Och hur klarade jag av det? Jo, jag använde (helt omedvetet) en hoppstav kallad förälskelse. Objektet var olämpligt eftersom han inte var singel – än. Men jag var naiv och svingade mig på kärlekens vingar över alla höga murar, t o m den högsta av dem alla – nämligen rädslan för Helvetet. Att vissa avhoppare dukat under beror på att man trott att när man lämnar Trosrörelsen så lämnar man också Gud. Att lämna rörelsen rent tankemässigt är en mycket tidskrävande process. Hjärntvätt är ingen bagatell att handskas med.

 Jag fick en vykort i samband med skilsmässan där det stod: ”Lämna inte den smala vägen!” Betydelsen av detta var alltså att jag i och med detta steg lämnade Gud och var förtappad. Medan jag hängav mig åt min nya kärlek så förväntade jag mig nästan att jag skulle bli träffad av en blixt. Men, p g a passionens kraft utsatte jag mig t o m för att vara ute med en segelbåt i ett dundrande åskväder. Tänk - jag BLEV inte träffad av blixten!?

Vid den här tidpunkten i livet skulle jag kanske ha lämnat allt som hade med andlighet att göra om det inte vore för Den Inre Rösten, den som viskade tröstande ord i mitt öra, den som räddade mig när jag var i fara, den som inte basuneras ut från talarstolar - men följer den ensamme vandraren genom natten.

 Min inre resa fortsatte medan en enda bön sökte sitt svar: ”I WANT TO KNOW WHAT LOVE IS - I WANT YOU TO SHOW ME!”

 

 

 

 

Den inre resan - början

FRIKYRKAN

 Mina frikyrkliga släktingar påverkade mig redan i barndomen medan de satt utanför sommarstugorna på sitt ”sommarberg” och sjöng vackra, enkla frikyrkosånger till gitarr och dragspel. Musiken smälte samman med den röda solnedgången och jag kände mig insvept i en filt av trygghet medan de sjöng "Bred dina vida vingar, o Herre över mig!" Det fanns en större Kärlek på berget där vi satt. Jag kunde känna den och se den i ansiktena på mina släktingar, som levde det de trodde på. I princip var det bara med då jag kände mig verkligt lycklig och tanken att Gud är kärleken formades under alla dessa ljusa, varma sommarkvällar på berget med utsikt över havet.

 

 Ja, där började resan som ledde till att jag i tonåren böjde knä i en kyrka för att jag ville ”bli frälst”.

Det gick bra i början för att jag var så ung att jag inte hade kommit på det där med hur man egentligen SYNDAR. Jag var en nörd, som ägnade sig åt att plugga och lära sig namnen på blommor, grässtrån och mossor!!! Det där som fanns i den berömda ”syndakatalogen” var jag inte bekant med. Jag hade aldrig: rökt, druckit alkohol eller haft sex. Jag hade inte ens haft några nervsammanbrott eller sjukdomar. Jag var OK!

Jag passade bra in i den här karismatiska formen av kristendom m a o. Jag fick uppleva det sköna ”innanförskap” som man kan i sådana här sammanhang, så länge man inte har behov av att ifrågasätta något ... Jag blev bekant med bibelord som gav mig glädje. De övriga hoppade jag väl över. Musiklivet blomstrade och de flesta av kvinnorna spelade gitarr och sjöng i en enkel liten kör av ett slag som inte existerar idag. Ibland lyfte sig nästan golvet när vi var som mest hängivna.

Det var ständiga bönemöten, präglade av framtidstro. Vi bad om ”väckelse”. Det som hade hänt på 30-talet skulle hända igen. Människor skulle rusa till kyrkorna för att bli frälsta. Men åren gick och allt fler började tappa modet – varför kom aldrig väckelsen? Själv hade jag inte varit med om den där väckelsen de talade om, den förblev något abstrakt.

 Jag mognade med åren och det dök upp helt andra frågor än denna, nämligen – när skulle församlingen på allvar börja ta sig an de sargade och ångestfyllda människor som kom för att få HJÄLP och gemenskap, inte bara under en gudstjänst, utan annars också?

De hamnade ofta utanför därför att de inte blev helade efter fem gudstjänster. En ny tid med rotlöshet, skilsmässor och turbulens hade kommit, medan de flesta såg sig tillbaka och önskade att de gamla tiderna skulle återvända. Man kan, som vi vet, inte leva bakåt, bara framåt.

Problemet med fundamentalistisk tro är att, medan man försöker förvalta ett arv bestående av skrifter som är 2-4000 år gamla, så glider gärna nutiden undan.

Vi kan varken leva, tänka, klä oss eller bete oss som för 4000 år sedan i ett modernt västerland. Eller om vi gör det så får vi bilda särskilda sekt-samhällen, såsom t ex Mennoniterna gjort.

Anpassningen till nuet vållar problem och många kyrkor brottas allt mer desperat mot nedläggningshot. Det känns sorgligt att det finns en stor oförmåga att fatta innebörden av Jesu ord: ”Inte häller man nytt vin i gamla läglar?” Det handlar inte bara om att ändra utseendet på altartavlan eller tiden för gudstjänsten. Det handlar om att ändra tänkande och livsstil oavbrutet. Som f d fundamentalist citerar jag gärna ett bibelord här: ”Det behövs inte längre att någon undervisar er. Den helige Ande skall själv undervisa er!” Och: ”Jag skall skriva min lag i deras HJÄRTAN.” Anden kör alltså, liksom våra dataprogram, med successiv uppgradering av sanningen.

 På 70-talet blev jag en del av Jesusrörelsen, som hade likheter med den samtida hippierörelsen i USA, fast utan droger och fri sex förstås. Den präglades av fart och fläkt, framtidstro och ett djupt solidaritetstänkande. Det fanns möten med roliga och enkla, medryckande sånger. Tonvikten låg på ett liv i tro som visade sig i handlingar. På 70-talet fanns det en medvetenhet om vikten av att vara medmänniska - vara beredd att ge tid eller pengar till någon som behövde konkret hjälp. Detta var en våg som förde mig framåt -

 

- men dessvärre en våg som efter en viss tid tråkigt nog övergick i en annan våg, som föreföll vara liknande, men i själva verket dess motsats, nämligen Framgångsteologin.

Liksom Jesusfolket speglade ett globalt solidaritetstänkande så speglade FRAMGÅNGSTEOLOGIN den framväxande Individualismen. Människorna I kyrkorna är samtidigt de människor som lever utanför dess murar och påverkas av de vindar som där blåser. Och från 80-talet och framåt blåste de allt hårdare mot en fokusering på INDIVIDENS PERSONLIGA LYCKA.

 

 

 

Tell the world I'm here!

Det var synd att inte Munther vann Melodifestivalen med sin låt "Tell the world I'm here to change it!" därför att både melodin och texten är bra.


Vad jag gillade med texten var den ungdomliga ambitionen att vilja förändra världen - förhoppningsvis till det bättre. Är den tanken för ambitiös? Nej, det tycker jag inte. Vi är alla här för att bidra med någonting, bejaka sina drömmar, försöka förverkliga dem och att satsa allt på det man brinner för.

"I AM" råkar var det första namnet på Gud i Bibeln och som jag ser det är vi alla bitar av en gudomlig helhet och därmed stora i all vår litenhet. Att ställa sig på ett berg och skrika ut: "JAG ÄR!!!!" känns för mig som en bra metod att bygga upp sitt självförtroende och komma till självinsikt. (Hmm... borde pröva det någon gång. Kungklippan i Fjällbacka kanske?)

 

 

 Hitler tyckte förstås också att han hade en kallelse att förändra världen, men han hade dessvärre fel verklighetsuppfattning, liksom många andra. Att ha som mål att "bli något" eller att tjäna pengar är inte heller särskilt bra mål eftersom det kan gå ut över andra. Så, orden landar inte rätt förrän man har kontakt med sitt hjärta.

 

Att skapa och ge ut musik kan vara en bra idé med tanke på hur viktig musiken är för många av oss. För mig har den alltid varit den bärande kraften. Genom den musik jag själv skapat eller andra har jag, trots onda leder, orkat GÅ till jobbet, ta lyckliga promenade i naturen, få glädje, tröst och inspiration. Men alla kan förstås inte förändra världen genom sång. Så därför är den fråga jag själv, som ung ställde mig - den fråga vi alla behöver ställa oss denna:

 

HUR KAN JAG BIDRA TILL EN BÄTTRE VÄRLD?

Eller, som Swedish House Maffia uttrycker det:

 

"WHO WILL  SAVE THE WORLD TONIGHT?"

 

 

 

 

 

Om du backar tre inlägg så kan du läsa om min ambition som ung att frälsa världen. De budskap jag fick från mina andliga lärare var inte alltid helt i linje med det jag kände inom mig, nämligen att jag ville HJÄLPA människor rent konkret att få det bättre på olika sätt, genom att använda andlig kraft eller det jag hade, det jag var.

 

Jag gav järnet och blev väldigt tacksam över de två människor jag fick vara med om att hjälpa, då de var nära att falla eller ta sitt liv. Men sedan jag hade legat svårt sjuk nästan ett år i RA och försökte ta upp tråden där jag hade tappat den var det inte lika lätt. Tröttheten låg som en tung börda över mig dag och natt. De människor jag hade ambitionen att hjälpa fick jag ge upp och bara konstatera att jag inte hade livserfarenhet, vishet eller kraft att göra det jag ville. Jag måste fokusera på att skapa något slags liv utifrån mina nya förutsättningar och ta in så mycket kärlek jag kunde finna, om jag skulle ha något att ge. Obs! Man behöver inte vara "färdig" för att kunna ge. Videon ovan gillar jag: Där är det HUNDAR som är med om att bekämpa våldet!

 

Sedan följde ett liv som på vissa sätt var vanligt: gifta sig, skaffa barn, radhus och bil. Sedan: skilja sig och hamna i rotlöshet, hemlöshet och förtvivlan. Alla/allt jag mötte inser jag idag var mina lärare: sjukdomarna, fattigdomen, lyckan, vänskapen, passionen, ensamheten, den existentiella smärtan - samt flertalet av jordens religioner!

 

Jag har skrivit mycket om de första lärarna, men tänkte skriva mer om de s k Andliga lärarna jag mötte. Problemet jag har att brottas med är hur jag gör en vägbeskrivning som är både sanningsenlig och ömsint. Det finns inga perfekta religioner, inga perfekta heliga skrifter eller lärare, inga perfekta kristna kyrkor och inga perfekta människor. Jag önskar inte trampa någon på tårna, men vissa varningar kan ibland vara på sin plats om man planerar en tur ut i andlighetens djungler. Man kan ta skada, men man också vinna vishet.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

ATT LEVA – att släppa taget!

I skrivandets stund är läget detta: Gynekologen har tagit ännu ett prov för att se om de två operationerna har fått mina förstadier till cancer att stanna upp. Om en månad får jag svar.

 

Den första koniseringen ledde till en supersnabb ökad spridning av sjuka celler. Den andra ledde till att jag i tre månader kom att kämpa hårt för att kunna andas, få hjärtat att slå normalt och att få sova några timmar. VC viftade bort mig förstås och gynekologen med. Men reumatologen såg allvarligt på mig och sa att jag antagligen fått inre blödningar och blodproppar, vilket leder till svårigheter att andas, tänka, gå o s v. Att skära i en för övrigt frisk kropp är inte samma sak som att skära i en svårt sjuk. Jag ska framöver genomgå en serie undersökningar - i slutet av vårdköerna!

Att ta bort livmodern verkar meningslöst sett ur detta reumatikerperspektiv. Jag kommer antagligen att dö av inre blödningar. Att inte operera leder på några års sikt till livmodercancer. Jag är inte i skick för något cancerkrig, vilket kroppen tydligt har sagt ifrån.

 Gynekologens ord förra veckan brast i fråga om logik:

-   Det kan räcka med kontroller…du kan leva med vissa cellförändringar…reumatiker får ofta det…
-   Aaah? Du menar att jag kan leva med en tvåa? (cellförändringar 1-3)
-   NEJ! Det menar jag förstås inte!
-   Men, då blir det ju ändå operation om det andra ingreppet har lett till ökad spridning igen?

 Gynekologen stirrade ned i golvet. Vi visste båda två att man inte kontrollerar bort förstadier till cancer. Man opererar bort dem, vilket inte funkar om man saknar immunförsvar och cellerna är i enda röra p g a 15 år på Methotrexate, lågdos cellgift.

 -  Men det är ju bra att du inte är överviktig!

-   VA? Det är ju just det jag är – överviktig.
-   Ja men, päron-övervikt är inte farlig. Man lever faktiskt längre med en viss övervikt!

Jag började tycka synd om henne. Det var tydligen så att hon försökte trösta mig, men nu hade hon verkligen hoppat i galen tunna! Ja, jag är för tjock, men nej, övervikt är inte livräddande.

Jag till läkaren: ”Jag vill bara att du ska veta en sak: Jag är inte rädd för döden men jag vill veta var jag står, så att jag kan planera mitt liv på bästa sätt!”

Jag har vant mig vid den osäkerhet som jag måste leva med så här mot slutet av mitt liv med Polyartrit. Livslängden brukar förkortas med 10-15 år, vilket i mitt fall skulle leda till en livstid på 68 år. Jag fyllde nyss 62…

 Så jag har bråttom med att berätta färdigt – vad detta liv lärde mig. Växterna skickar iväg sina frön med himlens vindar mot slutet av sommaren, för att vissa ska slå rot och ge nytt liv. Naturens lagar.

De flesta människor vill lämna något efter sig. t ex en bok. Men jag vet att det man lär sig mest av är EGNA ERFARENHETER, inte andras!

 Jag bjöd nyss in till födelsedagsfest, trots att jag inte fyllde jämt, för jag vet inte om jag någonsin blir 65.

 En gäst sa: ”Själv firar jag aldrig ojämna födelsedagar.” Jag svarade: ”Det här är egentligen inte en födelsedagsfest. Det jag vill fira är LIVET, det liv vi just nu håller i vår hand. Vi är ju alla vid liv just I DAG – och det är minsann ingen självklarhet!”

 Jag hade bjudit in två mycket viktiga vänner, en som stått mig nära de senaste 20 åren och en annan som var en slags nyckelperson de första 25 åren av mitt liv. De står för olika skeden i mitt liv, där jag genomgått en hel del förändringar i mitt sätt att tänka.

 Jag ville tacka dem för vad de betytt, men inte genom ett tråkigt tacktal, utan genom att påminna dem om roliga saker vi hade gjort tillsammans och få dem att sjunga med i sånger som har betytt mycket för oss alla. Vi älskar alla tre att sjunga och det är något man gör väldigt ofta i frikyrkan.

 

Mina vänner hade haft det tufft de senaste åren och jag hade sällan sett dem le eller skratta. Jag önskade av hela hjärtat (som en slags födelsedagspresent) att få se dem skratta igen, så jag

målade upp en hel del absurda bilder över livet för att vi skulle få en chans att skratta åt det. Till sist låg vi alla dubbelvikta av skratt i sofforna och jag njöt av att få se mina vänner bara asgarva åt allt elände!

LIVET BLIR INTE ALLTID SOM MAN TÄNKT SIG!

 

Många har ställt sig frågan: ”Vad skulle jag göra om jag visste att jag bara hade tre månader kvar att leva?” Det har jag med. Kanske har jag några år kvar, men det enda jag känner för just nu är faktiskt att bara skratta. Varför? Tja, allt det där vi tar på blodigt allvar, som t ex pengar – det har plötsligt, i mötet med döden, ingen som helst relevans! De är plötsligt värdelösa, för oss själva i alla fall.

 Det ringde ett par killar på dörren i syfte att öka min trygghet genom ett bättre ”öga” i dörren. ”Nej tack, sa jag, jag behöver ingen trygghet! Jag är döende i cancer!” 

Det var ett jättebra sätt att bli av med dörrförsäljare - rekommenderas! När de hade gått satte jag mig i soffan och fnittrade en lång stund åt min spontana "lögn". Jag är ju inte där än, men orden kändes märkligt befriande och tankeväckande. Ordet "trygghet" hade för mig nyligen fått en ny innebörd. Stackars killar! Jag hoppas de inte fick fler sådana där käcka kommentarer vid dörrarna.

 Jag minns en höst då mitt liv hade varit i fara och jag plötsligt fick en tillfällig gåva: Jag såg på ett transparant sätt in i en strålande andevärld. Jag såg mina respektingivande skyddsänglar, på lagom stort avstånd från lilla mig och ett starkt ljus, som en stjärna – det kom emot mig och drog sig sedan tillbaka för att upplösas i ett enormt ljus fyllt av andeväsen av olika slag.

 

 

 Närmast mig fanns något annat - någon form av små väsen runt mina ben, som delade min vardag med mig, och ville få mig att skratta åt mina misstag, att inte ta ”verkligheten” på så stort allvar. För vad är egentligen ”verkligheten”? Mina vänner fanns där i tre, sköna månader. Schizofreni? Nej, jag tror inte det - jag har aldrig mött någon lycklig schizofren person. Men det jag just då upplevde fick mig att känna mig harmonisk och fridfull. Jag kunde inte oroa mig för någonting, i stället fnissade jag åt dumma saker man ju ibland gör eller tänker.

 En man jag känner lite såg förvandlingen och tittade undrande på mig: ” På senare tid har du sett så … hmmm….harmonisk ut!??” Fast vi träffades i en av svenska kyrkans gemenskapsgrupper visste jag inte om det var opassande att ge förklaringen – GUD!? Ändå hade jag ingen annan. Under denna tid fungerade jag som en ”katt-magnet”. Jag visste inte hur jag skulle bli av med alla dessa främmande katter som plötsligt blivit så keliga.

 Dessvärre skrämde jag bort dessa mina små skyddsandar – genom Rädsla. (Jag tror de finns kvar, men jag kan inte längre känna av dem såsom då).

Jag är beroende av moped därför att jag bara kan gå korta sträckor. Och så blev den stulen! Jag drabbades av panik. Varför, varför lät jag oron ta över när jag innerst inne visste varför den blivit stulen? Jag hade nämligen tröttnat på den. Kickstarten funkade för dåligt på vintern. Jag ville inte längre bli utskrattad för att jag var en tant på 30-moppe.

 Min dröm var en bekväm EU-moped och om jag sökte fondpengar och lån skulle jag kanske få råd att skaffa en. Att förverkliga en dröm när man är fattig kräver ett visst inre och yttre arbete. Min dröm ville förverkliga sig nu och därför försvann min Puch Dakota, sedan jag hade bett den dra åt skogen. Tanken har en skapande kraft – varför kunde jag inte bara acceptera det?

 Det gick bra med fonder, lån, körkort osv. Sedan kunde jag, utan att bli utskrattad, glida omkring på min handikappanpassade EU-moped med elstart. Livet hade gett mig en knuff i ryggen för att få mig i rörelse. Det negativa hade egentligen haft en positiv innebörd.

 Dessutom blev det så att helgen innan jag tänkte ta provet för förarbevis behövde jag läsa igenom körskoleboken. Det slumpade sig så att min son skulle göra om sitt teoretiska prov för bilkörkort den där veckan.

Jag visade honom mina understrykningar och sa: ”Lär dig det här utantill – detta är kuggfrågorna du kommer att få!” Jag vet inte om det var mitt sunda förnuft eller mina synska drag, som fick mig att stoppa in viss, rätt värdelös, information i hans minnesbank, men hur som helst kom just dessa frågor upp – och han klarade, trots dyslexin, äntligen sitt teoritest för bil!!!

 Mina hjälpandar hade haft rätt: Jag kunde gärna ha gapskrattat åt det faktum att min oönskade, gamla moped försvann ut ur mitt liv. Jag kunde ha lett åt det gamla som försvann och omfamnat det nya som kom emot mig, för att det ÄR LIVET. Livet är ständig förändring och detsamma gäller de lättare dimensioner min ande ska övergå i. Att släppa taget om det gamla är att omfamna det nya. Inte storgråter vi över de brungrå löven, som ligger där på marken i november? Vi vet ju att de ingår i en ständig, meningsfull, förändringsprocess.

 

Jag har ofta lyssnat till den här låten och den tänkvärda texten. Hur mycket smärta tillfogar vi oss själva helt i onödan genom att hålla fast vid det gamla?

 

MAYBY THIS IS THE MOMENT OF REBIRTH?

 

 

 

 

 

 

 

HIMMELEN PÅ JORDEN

Som jag ser det så stoppade Gud min vilda framfart i den värld som jag till varje pris ville förändra.

 Det gjorde t ex ont i mig att prata med en ung, österrikisk, katolsk tjej, som var jätteglad medan hon höll på med sina bröllopsförberedelser. Hon skulle gifta sig med en annan katolik. Enligt min protestantiska tro borde hon vara ledsen för att hon hade ”fel” tro och därmed var i fara.

 Min världsbild och livsstil fungerade inte p g a en hjärna som envisades med att tänka själv och ett mycket känsligt hjärta. (HSP heter det numera). Om större delen av jordens befolkning var på väg till helvetet så skulle jag knappast kunna njuta av min himmel.

 Ett av de ”wakeup calls” jag minns bäst är när jag som ung pingstvän stod på kyrktrappan för att evangelisera genom att sjunga: ”Vill du bli verkligt fri, lycklig och glad, så öppna för Jesus din dörr!”

 Jag tvingades ställa mig frågan om jag själv var lycklig och glad eller helt enkelt en hycklare?

Jag hade mycket med mig i bagaget att bearbeta från min dysfunktionella uppväxt. Jag var på väg, men sannerligen långt ifrån målet. Måste jag verkligen vara lycklig? Och om jag inte var det, måste jag då låtsas vara lycklig inför de icke kristna, genom att alltid le?

 Många år senare landade de läkande orden från baptistpastorn Harry Månsus i mitt hjärta:

”Låt mörkret få vara mörker!” Han menade att äkthet är en förutsättning för mänsklig mognad: skratta har sin tid, sörja har sin tid. Religiösa masker förkväver sanningen. Nu menar jag inte att alla pingstvänner bär mask – nej! Det finns de som ÄR sanna och de som har haft ett bra liv från början – de som av naturen är naturliga!

 Men vi som måste kämpa oss till grundtryggheten måste också få tillåta oss att skrika och gråta innan vi kan skratta.

 Frälst eller ofrälst, svart eller vit, himmel eller helvete - det tankesmönstret gav ingen ro. Det tog minst 15 år för mig att montera ner den ”Berlinermur” jag här talar om, den som skiljer oss människor från varandra. Sedan var jag redo för mer verkliga, sanna och djupa möten med människor, som alla var Mina lärare!

 I förrgår t ex mötte jag en av dessa förklädda gudar/lärare:

 Jag köpte Magnesium i en hälsokostaffär eftersom jag alltid har brist på det när kroppen vacklar. På vägen mot dörren var det en man som tyvärr inte hann ikapp mig – för att öppna dörren, vilket han hade tänkt göra. Han skämtade lite med mig och hans ansikte sken så glatt. Kläderna var gamla, otvättade och hängiga. Tänder fanns det inte många i den leende munnen.

 Ja, det var ett riktigt original. Man skulle också kunna betrakta honom som en outsider, knäppgök eller liknande – om man har för vana att döma hunden efter håren. Men livet harde lärt mig att inte göra det och plötsligt insåg jag att jag inte hade så bråttom som jag trodde. Jag beslöt mig för att stanna upp i det där Nuet, där evigheten bor. (Det kallas visst medvetande närvaro ...) Jag strök några programpunkter och fokuserade på denne mans ögon, de som utstrålade sådan värme och kärlek. Vem var han egentligen?

 Vi stod där och pratade om hälsofrågor, alternativa behandlingsmetoder och mycket annat. Han hade lite svårt att tro på att ledgångsreumatism inte alltid kan botas med te gjort på torkade nässlor, men han hade uppenbarligen den livsinställningen att det mesta går att ställa till rätta, i alla fall det som är viktigt i livet: kropp, själ och ande. Han hade rest jorden runt som sjöman och varit inne i hem från vitt skilda kulturer, mött människor från jordens alla hörn – gratis! Han flinade stort och tandlöst, nöjd med sitt liv.

 Till sist måste jag ställa frågan:

-   Säg, VARIFRÅN har du fått din otroligt positiva livssyn?

 Hans svar kom för mig helt oväntat:

-  JO, JAG SER HIMMELEN I VARJE MÄNNISKA JAG MÖTER!

 Jag blev tyst. Husen runt oss var gråa, marken höll på att säcka ihop p g a klimatförändringar och ständigt regnande. Det var kallt och människor sprang framåtböjda, med frusna ansikten, runt omkring oss. De flesta svenskar undviker kontakt och flyr undan en man som den jag nu hade mött. Han bekräftade att många avvisade hans erbjudanden om att ge en hjälpande hand, men trots ett avvisande klimat, både mänskligt och på andra sätt, fortsatte han att leva kvar i sin dimension:

 HIMMELEN PÅ JORDEN!

 Han delade inte upp människor i olika kategorier utan såg dem alla som gudaväsen. Han visste det som jag under årens lopp också hade lärt mig; att varje människa bär ett ljus, en ande, inom sig och även om hon skulle vara omedveten om det så är det så i alla fall. Med den attityden till människorna blir allt så mycket mer spännande och livet rikare. ”Älska din nästa så som dig själv!” För att kunna göra det så måste jag SE storheten i den lilla människan och möta henne med full respekt.

 När Jesus talade till det fattiga, kämpande folket så fylldes han av medkänsla och sa ömt till dem: ”Saliga är de som sörjer, för de ska bli tröstade!” Varför passade han inte på att säga: ”Tro på att jag är Guds son, Messias, annars hamnar ni i helvetet!” Till de lidande kom Jesus inte med tunga krav utan med tröst, mat eller helande. Han sa också till dem: ”Himmelriket är INOM ER!” Han visste att de väntade på Messias, räddaren, men han uppmanade dem att inte vänta, att vända sig inåt och upptäcka sin egen gudomlighet. Himlen är redan här!

 Man behöver inte vara rädd om man lever med denna inställning till människor eftersom Anden kan känna av andra människors energier. Om någon för tillfället låter sig styras av mörka krafter så känner den andliga människan av det, liksom djuren gör, och då kan man ju tassa undan.

 Den allra ”minsta” människa du möter i livet kan vara en av dina största andliga lärare!

 

Jag tänker berätta om hur min vilja/förmåga att visa medkänsla kom att genomgå en process genom åren.

SÅSOM I HIMLEN - sången med det viktiga budskapet om att leva nära sig själv: