NOLLTOLERANSENS SVERIGE

VÅRD AV MISSBRUKARE: Den svenska modellen och den holländska modellen.

När jag hade jobbat hårt i fem år med att försöka hjälpa två alkoholister och en narkoman (som jag kom i kontakt med via kyrkornas diakonala arbete) var jag helt utmattad och totalt desillusionerad beträffande svensk missbruksvård. I Småstad kan jag inte säga att det finns någon vård alls för dem som har svåra problem. Bara i storstäderna tycks det finnas en viss chans till  behandlingshem och Metadon- eller Subutex-program.

Jag kunde inte vara en sådan där volontär som brer backor och kokar soppa eftersom mina händer är förvärkta. Så jag ville bidra genom att vara ett språkrör för de svagaste i kontakten med myndigheterna. När jag då lärde mig den bistra sanningen om NOLLTOLERANSEN med inte bara missbruk utan MED MISSBRUKAREN jag så otroligt trött och förbannad på Sverige att jag bara ville bort härifrån. Orkade inte se de sargade människorna ligga där på gatan, se de dödsdömda alkoholisterna sitta där och lapa i sig sin soppa i väntan på döden eftersom hjälp saknades. Jag hjälpte trots allt några, medan jag fick se andra dö.

JAG FLYDDE TILL HOLLAND FÖR ATT LÅTA MIN SJÄL FÅ VILA UPP SIG.

DEN HOLLÄNDSKA MODELLEN

Jag hade läst en del om Nederländernas drogpolitik och deras motsatta sätt att hantera sociala frågor.
Att Sverige har nolltolerans med droganvändning, självmord, dödsfall i trafiken eller prostitution är mest ett uttryck för rena rama hyckleriet: Hurra, vi är det bästa landet i världen! HÄR ÄR DET MESTA FÖRBJUDET! Utom Systembolaget förstås. Utan intäkterna från denna guldkalv skulle väl statens finanser helt kollapsa??? Systembolaget ska frälsa oss från drogdöden och därför behöver vi i stort sett inga behandlingshem. Vi har koll, total kontroll. Bara vi höjer alkoholskatten så blir alkoholisterna hemlösa p g a skulder och fryser ihjäl på gatan. Bra va?!

När jag kom till Holland frågade jag en man om man kunde byta om till badkläder på stranden i det här landet? Svaret blev: THIS IS HOLLAND! HERE EVERYTHING IS ALLOWED!

Orden var som balsam för min utarmade, svenska själ. Om det inte var för det grötiga språket så kunde jag tänkt mig att bli holländare jag med.

Hur gick det med all nolltolerans? Har vi ingen prostitution? Jodå, fast under jorden - så att det inte går att nå fram till tjejerna med hjälp. Självmorden? Vi ligger något över genomsnittet.
Alkoholisterna? De dör som flugor. Narkomanerna? Fler dödsfall än i Holland och dubbelt så högt antal som EU-genomsnittet.
http://gronabrevet.se/svensk-narkotikapolitik/
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=406&artikel=5019538

Jag hängde ofta på pubar och pratade med folk om den nederländska modellen. Ja, det gick att prata med dem. Vanligt folk kunde finnas där, klockan ett på dagen, med hund, med ålderdom, med ett glas öl i handen - men utan att vara redlöst berusade!

Jag bodde i Hellevoetsluis - en stad av samma storlek som den stad jag kom ifrån: ca 40 000 invånare.

En dag såg jag från Pubfönstret att två män slog sig ned vid en fontän i stadens centrum, med varsin bärs i handen. Det sa KLICK när de öppnade burkarna och nästa sekund dök det upp några poliser (de var allestädes närvarande i Holland). De sträckte fram lappar till männen. Jag frågade en vän:

- Vad gör polisen nu?
- De ger männen böter eftersom det är förbjudet att dricka på offentlig plats.
- Hmm, det låter vettigt. Det gör de inte i Sverige.
- Och nu sätts de i polisbilen. Vart blir de körda?
- Till något reservat för tunga missbrukare, utanför staden.
- Ah? Men sedan? Om de inte vill sitta där ute längre?
- Då får de avgiftning, behandlingshem och rehabilitering så att de ev. kan arbeta igen.
- Säkert?
- Japp. Det är upplagt på det sättet, så att vi ska få ha lugn och ro inne i städerna. Dricka lite lagom kan man ju göra på puben.

Jag frågade flera personer om det verkligen var sant att de som var motiverade på allvar kunde få total behandling och rehabilitering. Alla svarade Ja.

Jag pratade med en äldre dam i ett annat samhälle. Jag undrade varför det var så lugnt och fridfullt där.
- Var är alla missbrukare, som jag är van vid att se i Sverige?
- De finns i reservat utanför stan. Vi orkade inte ha dem här. Det blev för jobbigt.

Sedan satt vi där på en bänk, omgiven av vackra planteringar och bara njöt av lugnet.

Jag hittade aldrig fram till dessa reservat men med tanke med vad man kan läsa om på internet så verkar holländarna satsa mycket pengar på sin "Skademinimeringspolitik".
http://sv.wikipedia.org/wiki/Skadereduktion

Skademinimeringen gäller väl främst narkomaner och handlar om att man faktiskt kan ge bort eller till en billig penning låta tunga narkomaner få sitt heroin, så att de slipper stjäla för att finansiera det missbruk som är ett faktum jorden över. Därmed inte sagt att det är bra med droger, men de finns där ändå hur mycket vi än moraliserar över det.

http://www.rnw.nl/english/article/free-heroin-brings-everyone-a-bit-Peace

Tyvärr är artikeln på engelska. Det den säger är b l a att narkomanerna i Ütrecht inte stjäl längre eftersom de får sin narkotika så gott som gratis och det skapar ett mer fridfullt samhälle. (Utgående från att de får behandlingshem om de vill sluta så ser jag det inte som en tragedi)

DEN SVENSKA MODELLEN:

http://www.nyteknik.se/nyheter/fordon_motor/jarnvag/article3343539.ece

Det visade sig nästan omöjligt att anlägga en järnväg mellan Trollhättan och Göteborg p g a kopparstölder till extremt höga kostnader. Jag frågade en kontakt som bodde på "Missbruksgatan" i en stad i närheten av spåret.

- Känner du till missbrukare som har stulit kablar från banan?
- Oh ja! De sitter hela dagarna och skalar kablarna rena från plats i lägenheterna. Det är liksom deras jobb.
- Okey, det var det väl det jag trodde.

Det stod i länk ovan att heroin till en narkoman i Holland kostade 17 000 Euro per år, men att det ändå blev en samhällsvinst p g a minskad kriminalitet. I den svenska tidningen stod det att det hittills hade kostat 30 miljoner kr att ersätta den stulna kopparn, men vad slutnotan skulle bli var inte klart.

Störningarna i samhället och kostnaderna för kopparstölder är enorma: järnvägar, transformatorer, kraftstationer, kyrktak, kyrkogårdar och andra ställen. Om man skulle räkna på vad all nolltolerans egentligen kostar Sverige så skulle vi inse att det är en modell vi inte har råd med!

http://www.aftonbladet.se/debatt/article16371971.ab

Jag vet inte hur narkomanen har det idag, som jag sökte tolvstegshem till. Det blev nej förstås, men jag hade tänkt överklaga beslutet. Dessvärre fick jag inte göra det förrän efter fyra månader: "Ärendet hålls öppet i fyra månader", sa de. Och så länge kunde jag inte hålla kontakten med den skygga killen.

 Trots många års tungt missbruk så fick han Nej också till Subutex-programmet och hängav sig då åt alla typer av tunga droger och det liv, med bostad och tjej, som han hade försökt bygga upp under den stentuffa "Öppenvårds-tiden" krossades. Hade han fått Ja till Subutex så kunde han ha fått behålla det lilla liv han hade skapat - nu slogs det i stället sönder. Om samhället menade att han skulle klara sig utan droger så borde de i så fall ha bjudit på en längre tids behandling av den problematik som låg till grund för missbruket, men inte heller det fanns att få.

Jag har bara tårar inom mig när jag skriver detta och ser framför mig alla mina döda vänner, de som sökte hjälp hos en maktlös kyrka, som dessvärre inte kan bjuda på så mycket mer än mat. Jag orkade inte fortsätta slåss för de rättigheter som inte fanns att få.

Beträffande Holland och marijuanan så var det ingen av dem jag umgicks med som använde sig av den. En ung kille sa: "Man vill ju inte bli dum i huvudet!" Den fanns där och det var upp till var och en att använda eller inte under personligt ansvar. Som reumatiker skulle jag behöva den om min lever gav upp, eftersom detta smärtlindrande medel inte angriper levern, till skillnad från all annan medicin jag får, men antagligen får jag inte det.

När jag gick vilse i Vondelpark i Amsterdam funderade jag på om jag borde bli rädd. Det satt eller låg en massa människor på gräsmattorna, som rökte marijuana. Men så märkte jag hur lugna och passiva de var. En del låg i små kaninhögar ovanpå varandra och sov sött. Jag konstaterade att marijuanan verkade vara en snällare drog än alkoholen och att jag inte behövde vara rädd.

De åsikter Alexander Bard uttrycker här delar jag idag, p g a den erfarenhet jag nu har:

https://www.youtube.com/watch?v=xsdyqGOU4os

DE HEMLÖSA, del 6

Fortsättning på Micke och Johan-storyn, från 11 juni:

Som en sista utväg skrev jag nu till Länsstyrelsen ett brev där jag påstod att Mickes förvaltare inte fullgjorde sina plikter. En förvaltare ska sköta ekonomin, men också "sörja för person", "bevaka person rätt", "inhämta intyg om den enskildes hälsotillstånd", "genom regelbundna besök se till att huvudmannen har en bra boendemiljö, får god vård och omsorg samt så hög livskvalitet som möjligt". (Citat ur Föräldrabalken)

Den som har läst del 5 i den här berättelsen inser allt detta inte hände i verkligheten utan snarare raka motsatsen. Det förekom inget besök i bostaden (möjligen någon gång), extremt korta, sällsynta samtal och inget intresse för att sätta sig in i problematiken. Självt hade jag grävt upp så mycket material att bilden av Micke var rätt klar och därmed att han behövde en moderna neuropsykiatrisk utredning med föregående behandlingshem. Förvaltaren skrev angående Mickes försök till att få behandlingshem via socialen: "han verkade inte förstå vad han hade sökt om och lämnade rummet med panikångestattacker". Jo, han brukade ju få Nej som svar. Det var tröttsamt att läsa i en mängd dokument att Micke inte verkar fatta det ena eller det andra. Men ingen kom fram till slutsaten att han alltså måste vara lindrigt utvecklingsstörd.

Boendemiljön kunde inte bli olämpligare. Vård fick Micke söka själv, det var inget förvaltaren höll sig uppdaterat med.

Det var tydligen för mycket begärt att Länsstyrelsen skulle kolla upp sådana här saker och om de gjorde det skulle ord stå mot ord.

Efter en tid fick jag en skrivelse tillbaka från Länsstyrelsen, som innehöll förvaltarens försvarstal. Det innehöll en hel del lögner givetvis. Han anförde att detta med behandlingshem var helt onödigt eftersom Micke INTE var alkoholist! (I det läkarintyg som låg till grund för förvaltarskapet stod det tydligt och klart att Micke p g a alkoholism inte kunde ta hand om sig själv). Försvarsbrevet sa att Micke bara drack LITE öl för att lugna nerverna, då han hade dåliga vänner som gjorde honom nervös genom sina överkrav, typ "Du behöver minsann ingen god man. Du är helad i Jesu namn". Jo, jag var medveten om att han gick i extremistiska kyrkor ibland, med de senaste åren var ju jag och en annan person de som främst stod för omvårdnaden. Min medhjälpare var ateist. Jag realist med tro på en Inre Kraft.

Det mest upprörande i brevet var ju detta att Micke helt plötsligt inte var alkoholist - och hur kunde det då förklaras att han hade vräkts p g a detta problem och placerats i ett missbruksboende???
Dessutom var det VÅRT fel att han drack?!

Det stod att hans skadliga vänner lät honom sova över mot betalning! Inte vi två i alla fall - och det var ju mest hos oss han sov över. I slutändan verkade alla Mickes problem bero på mig och NN.

Jag fann det väldigt svårt att kunna gå till motattack mot alla de lögner som stod i brevet och kände mig för ett ögonblick besegrad, tills jag kom fram till orden:

MICKE BOR INTE I ETT BOENDE FÖR MISSBRUKARE UTAN HUSET ÄR TILL FÖR JOURBOENDE.

Jag kollade upp saken med Tekniska Kontoret och detta stämde. För att slippa ifrån kostnaden för behandlingshem åt Micke och för att täcka upp för lögnen "han är inte alkoholist" så var makthavarna tvungna att ändra beteckning på lägenheterna och dessutom låta enbart nyktra människor bo i de två övriga lägenheterna.

Så blir det när man ljuger - det går inte ihop i slutändan, såvida man inte konstruerar ett nytt slut. Med andra ord så hade vi uppnått en radikal förbättring för Micke. Han hade plötsligt nyktra, fridsamma grannar, som inte hotade honom till livet. Dörren byttes ut och huset målades om. Lugnet började sänka sig över den gamla kåken.

Jag kom fram till att SANNINGEN ÄR STARKARE ÄN LÖGNEN!

Och sedan? Tja, de tyngsta alkoholistern, som ju inte heller de fick någon vård dog som flugor och till sist vara de nästan helt utdöda, ersatta av en ung generation bestående av narkomaner eller blandmissbrukare. Då insåg Micke hur farligt det är att vara kroniskt berusad och eftersom han var rädd för att dö så gick han över till psykofarmaka, kunde få mer vila i själen och satt allt oftare hemma i lägenheten och spelade på sin synth, i stället för att vara en berusad, skrålande gatumusikant, som ofta blev bortjagad och utskälld.

Micke överlevde! Mitt arbete hade inte varit förgäves. Tack Livet! Tack för att jag fick fortsätta tro på att medmänsklighet har en mening, att en enda liten människas liv kan göra skillnad. Du och jag kan göra världen till en bättre plats att bo i! 

DE HEMLÖSA, del 5

Fortsättning - Micke och Johan, från 11 juni:

Så kom den då till sist - Mickes vräkningsdag. Johan hade pissat ned trappuppgången utanför Mickes dörr allt för många gånger, efter det att Micke knuffat ut honom ur sitt provboende, men inte tillräckligt långt bort ...

Mickes gode man var på Rivieran när detta inträffade, så vad skulle han göra? Jo, komma till mig förstås. Han hade den fördelen att han var "rumsren", vilket underlättade, men för övrigt var det ingen lätt uppgift som låg framför mig. En del hade jag förstås lärt mig nu om kommunens sätt att hantera missbrukare och det förvånade mig inte att de erbjöd en lägenhet på "Missbruksgatan". Där lät man flertalet missbrukare bo, antingen de hade blivit nyktra eller var aktiva, en fälla för livet. Knappt någon kom levande därifrån. Knark såldes utanför fönstret och våldet flödade över.

Där fanns i princip Mickes alla fiender samlade - de starkare - de som hotade, hatade, tvingade honom att handla starksprit åt dem för annars så ... Jo, de skulle kanske slå ihjäl honom, liknande saker hade hänt förr. Ingen hänsyn togs till Mickes handikapp, b l a paranoid psykos. Jag ringde missbruksenheten och sa min mening, men det gav mig inget mer än vissheten att jag numera var ökänd där. En handläggare sa till en annan: "Det är HON igen, den där Christa!"

Så Micke fick stanna hos mig en tid.  Något hände sedan: Micke slapp Missbruksgatan men hänvisades ett annat, mindre boende, för missbrukare - en avlägsen kåk med tre lägenheter i. En kåk där det hölls vilda fester varje helg med Hells Angels och många andra av helvetes änglar. Sprit och knark flödade över, stulna grejer gömdes i huset och polisen var ofta där. En gång ringde Micke mig och var helt hysterisk. Polisen anklagade honom för häleri - en mängd stulna cyklar var funna. Jag fick prata med polisen och försöka förklara att Micke inte sysslade med sådant, att han bara råkade bo på fel plats.

Någon annan än polisen vågade knappt gå i närheten av detta döden hus, inte ens jag. Prövade, kände vibbarna, fick rysningar av obehag och ville kräkas när jag öppnade ytterdörren. Min synskhet nästan däckade mig då allt hemskt som hänt där sänkte sig ned som ett mörkt moln över mig.

Detta ansågs alltså vara ett lämpligt boende för en lindrigt utvecklingsstörd, paranoid grabb!!! Han var inte kriminell och inte en verkligt tung missbrukare, bara väldigt ensam och rädd. Hur skulle han klara av detta? Dagliga hot om våld eller lätt våld. Ständiga försök av uteliggare att bryta sig in i huset. När de lyckades parkerade de sina grejer i Mickes rum och använde hans lägenhet som de ville. Det hela kulminerade när en helt galen sådan med yxa försökte hugga sig igenom ytterdörren en kall vinternatt!

Så där satt Micke på sängkanten och hörde huggen mot ytterdörren. Hur mår man då? Jag skulle ha brutit ihop. Men eftersom det inte gällde mig direkt så bröt jag ut i stället för ihop. Jag bröt ut verbalt i ett flerårigt krig med ett flertal samhällsinstanser - för den här gången skulle jag minsann inte misslyckas! Den här gången skulle jag Vinna kampen mot samhället och jag skulle inte ge mig oavsett hur många hinder jag skulle komma att möta, därför att den här killen var på många sätt som ett barn, ett oskyldigt barn, och som mamma så äger jag en hel del beskyddarinstinkter.

Jag skrev ett brev till Förvaltaren, med ett foto på dörren och alla tydliga yxmärken. Han hade aldrig vågat sätta sin fot i detta boende, trots att det ingick i hans uppgifter. Jag ringde också. De kommentarer jag fick till incidenten var:

INTE MERA AKUT ÄN VANLIGT ... HAN HAR SÄKERT SKULDER ... HAN FÅR SKYLLA SIG SJÄLV ... SÅ ENKELT ÄR DET!

Jag skrev brev till Socialnämndens ordförande, som svarade att "ärendet skulle prövas i vanlig ordning, där ev. insatser enl. LSS också skulle prövas. Hoppas att det ordnar sig för Micke!"

Hoppas att det ordnar sig? Hoppas - är det socialtjänstens uppgift? Jag blev något förvirrad av svaret. Jag trodde snarare att det där var kyrkans grej: att prata om tro och hopp.
Dessutom visste jag att det var väldigt svårt att få t ex ett särskilt boende med tillgång till stöd (såvida man inte var utvecklingsstörd eller autistisk. Men någon diagnos på lindrig utvecklingsstörning misstänkte jag inte fanns. Så prövningen skulle i så fall leda till: ingen åtgärd. Så blev det också.

Det jag slåss med är ord, annat duger jag inte till. Jag behövde helt klart kunskap; Om vilka lagar som finns, som jag kunde hänvisa till i ordkriget, vad psykiatrin hade ställt för diagnoser, vad socialsekreterarna egentligen hade haft för sig under åren och vad lagen för Förvaltare - Föräldrabalken - egentligen sa.

Så jag påbörjade min egen "socionomutbildning" och läste in lagarna från SOL (Socialtjänstlagen), LSS (Särskilt stöd och service), Föräldrabalken och Samhällskunskap - ett ämne som aldrig intresserat mig förrän nu. Hur hängde allting ihop eller gjorde det inte det, alls? Som väl var bjöd den lilla staden på rätt överskådliga lektioner. Det fanns uppenbarligen ett antal "i toppen", som höll ihop, skyddade varandra och såg till att ingen fiende, typ mig, skulle kunna bedriva ett privat "Uppdrag granskning" ostraffat. Jag körde rakt in i en härva av undanmanövrer, tomma ord, svikna löften, lögner och åter lögner. Eftersom de höll varandra bakom ryggen var det svårt att vinna det här slaget.
Men att ljuga är en svår sak. Lögner måste noggrant följas upp och det var detta faktum som efter fyra år ledde mig till en begränsad men ändå avgörande seger.

I början av projektet följde jag med Micke till diverse träffar med socialsekreterare, där han klagade sin nöd medan de bara behövde säga orden BARACK - och så var min vän försvunnen. Men jag skaffade mig en fullmakt från honom, som gjorde att jag fick lova att stanna kvar och föra hans talan. Just då insåg vederbörande socionom inte att fullmakten inte hade laga kraft eftersom Micke var omyndigförklarad. Det sägs att detta inte finns längre, men att stå under förvaltare innebär i praktiken just detta. Han var s a s inte någon juridisk person. Den enda rättighet han hade var rösträtt.

Jag försökte få en socionom att se till de multi-funktionshinder Micke hade och få henne att hjälpa till med en bättre boendesituation. Hon höll med mig om att de diagnoser jag nämnde nog fanns där och att man behövde sy ihop en helhetslösning. Det behövdes en samordning av insatser och hon utlovade ett möte med diverse nyckelpersoner, som skulle arbeta fram detta. Dagen D kom och efteråt fick jag det korta svaret från henne:

- Beslut fattades om att INGEN MER ÄN FÖRVALTAREN SKA HA NÅGONTING ALLS MED FALLET MICKE ATT GÖRA! HAN SKA TILLSE ATT ALLA BEHOV TILLGODOSES. Därmed antogs jag och andra medmänniskor vara nedtystade och avväpnade.

Där gick jag tillfälligt i däck. Jag och andra personer hade gjort många försök att få till stånd ett riktigt samtal med förvaltaren, men hans respons blev att helt och hållet vägra tala med oss. Han var en diktator som levde i sin borg, där ingen kunde komma åt honom. Han var ekonomichef på den sociala enhet Micke tillhördes och den som sa nej till sådana saker som dyra behandlingshem, vilket ju var ett måste om Micke någonsin skulle kunna få sin neuropsykiatriska diagnos och få rätt till LSS.

Efter att ha läst igenom Föräldrabalken insåg jag att det enda som just denne förvaltare egentligen skötte om var Mickes ekonomi, inget annat. Fast han borde ha kontaktsamtal, komma på besök i hemmet, ha omsorg om skyddslingens person och de särskilda behov som fanns. Så, när jag hade läst in lagarna och lärt mig Mickes verklighet så skulle jag framöver bli mogen att skriva till Länsstyrelsen. I brevet tog jag då upp paragraf efter paragraf som diffade med verkligheten.

Micke bodde varannan helg hos mig och varannan helg hos en annan Medmänniska. Vi hade delad vårdnad under rätt lång tid eftersom Micke inte kunde vara i sin boende då p g a den allvarliga hotbilden.

Jag fortsatte min vandring till olika myndigheter, numera med en liten bandspelare i fickan, eftersom de jag träffade ofta senare förnekade vad de hade sagt. "Om jag än vandrar i Lögnens land fruktar jag inte ont, ty min bandspelare är med mig." (Felcitat av bibeln)

Jag såg fram emot träffen med Mickes psykiatriker - han som jag trodde hade nycklarna till LSS. Jag fick vara med och lyssna. När jag försynt ställde frågan gällande vilka diagnoser läkaren trodde att Micke hade så sa han att föregående läkare misstänkte ett neuropsykiatriskt funktionshinder, en mental retardation. Jag var överlycklig över att orden fastnade i mitt diskreta fickminne.

Jag hade dragit in Lokalpressen i fallet: Hur kan en person med misstänkt neuropsykiatrisk diagnos, som är missbrukare, kunna få en utredning utan föregående behandlingshem? Utredning förutsätter total nykterhet en längre tid. Jag lät en journalist ta del av min bandinspelning och frågeställning. Hon ringde upp psykiatrikern och ställde min fråga till honom. Som svar serverade han ett antal lögner:

Läkaren påstod att han ALDRIG hade träffat mig! (Fast det visste ju journalisten, men hon sa inget om bandinspelningen). Han påstod också att det räckte med journalanteckningar för att skriva ett intyg till LSS-kontoret om nämnda diagnos.

Han skrev verkligen ett intyg och enligt LSS så var det inte godkänt eftersom det krävs en utredning. Självklart visste läkaren om detta, men detta han sa och gjorde var bara ett sätt att skydda inte bara sig själv utan också sin kompis Förvaltaren! Jo, det kröp fram i ett överrumplings-samtal med Förvaltaren (jag slet Mickes telefon ur handen på honom under pågående samtal!). Han blev så överraskad att han råkade säga att han och psykiatrikern var bästa vänner och att VI inte hade råd med behandlingshem. (Detta hann jag dessvärre inte spela in). Vila VI? Uppenbarligen var ekonomichefen med på möten med de övriga två cheferna på socialen, som fattade beslut om behandling. Det kallar jag jäv.

Lokalpressen tyckte det var för känslig att skriva om fallet och det är det säkert nu med, men jag bryr mig inte. Jag är gammal och sjuk. Innan jag lämnar den här världen vill jag berätta om all den skit jag sett och hur den lilla människan trampas ned av män med makt (eller kvinnor), hur de går under tyst och utan någon som kan stå upp för deras rätt till ett värdigt liv.

Det sorgligaste i det här sammanhanget var nyheten från LSS-avdelningen: "Vi ger inte längre LSS till personer med lindring utvecklingsstörning, bara svår!" En person nära mig fick några år tidigare LSS av denna orsak, men visst - Sverige befann sig ju i ett slags jordskred där alla former av stöd och hjälp i snabbt tempo avvecklades. Shit! Detta med LSS var ju ett av de främsta målen som jag kämpat för att uppnå.

Jag var nära att ge upp, men då hände något: Micke hade fått en hyfsat bra kontakt med en inflyttad missbrukartjej. Han gick ned till henne rätt ofta (utom under helgfesterna). En dag öppnade hon inte dörren. Han tittade in genom fönstret och såg då att tapeterna var nedspejade med blod. Kompisens kroppspulsådern hade brustit och blodet sprutade ut som en fontän över lägenheten. Synen var fruktansvärd och han sprang därifrån till mig för att gråta ut och sova över.

Jag kände mig i den stunden som en björninna beredd att försvara sin unge och jag började vässa argumenten till DEN SISTA STRIDEN - BREVET TILL LÄNSSTYRELSEN.  Det skulle ju bli Davids kamp mot Goliat. Jag var i kraftigt underläge som sjukpensionär mot maktens män.

Jesus sa: "Om ni handlar efter mina ord så ska ni förstå Sanningen och SANNINGEN SKA GÖRA ER FRIA!" Frågan var om dessa ord gick att ta bokstavligt? Skulle Sanningen kunna göra Micke fri? Kan den övervinna lögnen?

Fortsättning följer ...

DE HEMLÖSA, del 4

Fortsättning på storyn om Micke och Johan, från 11 juni:

Jag var alltså så korkad år 2000 att jag trodde att jag, som filantrop, kunde vara en motivationslänk i en kedja bestående av: avgiftning, behandlingshem, bostad och rehabilitering. Det var därför jag tog hand om en döende Johan. Jag trodde inte att jag var healer, behandlingshem eller mirakelgörare men jag trodde att jag kunde få vara en länk i en kedja. Det jag inte visste var att det inte längre fanns någon kedja. Sverige hade förändrats.

Jag lät honom få sju veckor på sig att övervinna sin motvilja mot socialen och när vi väl var där erbjöds han i stort sett bara en BARACK att bo i. Dessa barackområden i Småstad har ingen dygnet-runt-bevakning och risken för våld och övergrepp är därför mycket stor. De är till för AKTIVA MISSBRUKARE. Men jag invände att Johan väl inte kunde räknas som aktiv efter sju veckor utan droger? De svarade bara att det var allt de hade att erbjuda.

Även de psykiskt något starkare ger ofta upp barackboende sedan de nästan blivit skjutna med hagelgevär genom väggarna. Men de som har psykiska och neurologiska problem vet mycket väl att de inte skulle överleva i en sådan miljö. Det var detta som var det återkommande problemet med Micke och Johan: DE VAR INTE BARA MISSBRUKARE - DE VAR TRIPPELDIAGNOSER!

Sverige är bra på att sätta in människor i rutor, d v s EN ruta per person och liv. Men många av oss har mer än ett enda problem - och då står samhället handfallet där. Det finns boenden för psykiskt sjuka - men då får de inte ha missbruksproblem.

Efter det ytterst nedslående mötet med missbruksenheten följde en del tafatta försök att hitta en vanlig lägenhet men det gick ju inte p g a alla betalningsanmärkningar. Johan hade inte betalat en enda räkning på åratal. Det samhällsnyttiga bostadsföretaget var inte längre nyttiga för samhällets svagaste och ett nej innebar nej från alla andra bostadsföretag, utom ett: Men då måste de få 3000 som säkerhet och tyvärr var jag fattig och kunde inte hjälpa till med detta.

Jag var fortfarande reumatiker, även om jag hade en bättre period just då, och trots Johans förödande humor så visste jag (och han) att jag inte skulle orka med situationen i längden. Hans återfall stod och väntade i ett mörkt hörn. Det skulle komma att utlösas av julen. Jag hade ordnat till allting som det skulle vara med julgran, god julmat och julpynt. Johan berättade om alla de jular han hade gått förbi villornas fönster och tittat in genom fönstren på idyllen där inne, som i ett dockskåp.

Han berättade om en av sina barndoms jular. Han och mamman hade ordnat till allting. Julmaten fyllde kylskåpet. Då fick pappan ett av sina stora utbrott, på fyllan, och slängde ut mamman och de fyra barnen i snön. De fick söka skydd hos vänliga grannar. Pappan tömde all julmat i en säck, som han slängde in i bilen innan han drog iväg. Julen gick alltså åt helvete och mönstret inristades i Johans hjärna, det där mönstret som hjärnan gärna vill följa och upprepa i all oändlighet.

Så mot slutet av julen kom jag hem och fann Johan redlöst berusad i soffan, vilket innebar att han skulle kissa ned lägenheten eftersom blåsan blivit skadad efter många års missbruk. Jag var tvungen att ringa den pastor som stöttat mig något -  i en baptistkyrka jag tillhörde på den tiden. Han klarade av att släpa Johan till sin bil och köra iväg med honom. Han placerade honom på en bänk i stan och lämnade honom där, med en hel del smärta i sitt hjärta. Inte heller han visste vad man skulle göra. Småstad hade/har inga härbärgen eftersom "det skulle förstöra deras behandlingsplan" ?????

Det blev snart dags för nästa ledoperation för min del och jag var på sjukhuset ett par dygn. Min son fick tag på mig och sa att Johan ringde på dörren och ville komma in. Jag sa till honom att inte släppa in honom. Den tid och kraft jag hade kunnat ge var slut. Nu var jag tvungen att ta hand om mig själv och det arbete det är att vara en reumatiker, som kastas in i skov och operationer regelbundet.

När jag kom hem fann jag att trappuppgången var full av kiss, från en berusad Johan, som hade tillbringat natten i trapphuset. Jag hämtade genast mopp och hink och tvättade av hela trapphuset medan jag bad grannarna skamset om ursäkt:

- Förlåt! Jag försökte bara hjälpa en hemlös, men jag hittade ingen bostad åt honom
- Jag träffade honom i tvättstugan, sa en iranska, han verkade så trevlig - men - inte kan han bo ensam?

Hon kom från en kollektivistisk kultur där människor tar hand om varandra och förstod sig inte på den svenska individualismen och vår utsatthet. Inte jag heller. Jag hade önskat att det fanns behandlingshem som Venngarn kvar. Det var ett kristet ställe där man efter behandlingen fick bo kvar resten av livet, i gemenskap med andra och med möjlighet att arbeta med snickerier och annat. De insåg att vissa missbrukare är så skadade att de behöver få vara omslutna av andra människors kärlek livet ut.
Jag grät hela dagen nyheten nådde mig; att Venngarn hade lagts ned därför att regeringen beslutat att dra in sina statsbidrag till flertalet behandlingshem i landet.

En peson som jag måste få citera, AnnBritt Grünewald, f d fängelsedirektör: "Idag är våra fängelser fulla och våra behandlingshem tomma - det borde vara tvärtom! " Words!

En vinternatt när snöstormarna rasade knackade någon på fönstret och bad att få komma in. Det var en berusad, frusen Johan. Detta var det mest fruktansvärda Nej jag någonsin uttalat men jag såg inget alternativ. Han gav upp och sprang iväg mot Mickes provboende. Jag grät tårar av is i min frustration och smärta. Det jag hade kämpat så hårt emot skulle snart kunna bli verklighet: Mickes vräkning.

En av de sista åtgärderna jag tog till var att söka LVM (tvångsvård). Men även denna är ju numera i stort sett satt ur spel av besparingsskäl. Jag blandade in pastorn i denna ansökan, eftersom han tidigare hade haft en viss maktposition i kommunen - och vips å blev det annan ton i skällan. Johan erbjöds ett kristet behandlingshem, bara han infann sig på socialen viss dag, viss tid. Jag lyckades få fram budskapet till honom, men skulle han verkligen dyka upp - nu när han var aktiv alkoholist igen?
Svaret blev NEJ. Han hade fått nog av myndigheternas godtycklighet och lek med hans liv. När han bad om hjälp blev det nej och nu kunde de gott dra åt skogen!

Men av rädsla för att bli tvångsomhändertagen sökte han sig SJÄLV, av egen vilja, till Länkarna, som då hade ett par rum för korttidsboende. Han prövade på nykterhet igen, träffade en fin tjej på Länkarna, som var frisk och orkade satsa på detta osäkra kort. De förlovade sig och flyttade ihop. Ett helt år gick då Johan fick chansen att blomstra och leva som en riktig människa, innan trauma och missbruk slog ut honom igen.

ETT HELT ÅR FICK JOHAN LEVA ETT NORMALT LIV OCH BLOMMA UT! (Rosor blommar inte så länge)

Sedan även detta försök till ett nytt liv hade kraschat försvann han iväg till närmaste storstad där han efter en tid dog av okänd anledning. Eftersom han brukade bli slagen av andra missbrukare så antar jag att våld var en del av förklaringen, i kombination med förgiftning, kyla etc.

Sista gången jag mötte Johan talade han om sin längtan till Skottlands gröna kullar och jag hängde givetvis på och talade om möjligheten att vistas en tid på ett ekumeniskt center där. Så korkad jag var! Det han såg inom sig var sin snara framtid: de gröna kullarna i Himmelen och allt annat vackert där, en evig retreat - hemma hos Kärleken. Jag tror att han har det mycket bättre där än här och det tröstar mig!

DE HEMLÖSA, del 3

Här fortsätter min livsresa med Micke och Johan (från 11 juni):

En dag träffade Micke på en Vän, en hemlös kille som hade varit med i kristna sammanhang ibland, liksom Micke. De hade en del gemensamma nämnare och blev därför vänner. 

Jag satt hemma hos en vän som levde med ett öppet hjärta och ett öppet hem när Micke och Johan dök upp. De satte sig i soffan och jag betraktade med viss förskräckelse den nya vännen. Första tanken var: ”Han är väl inte beväpnad?” Han såg så vild ut, så annorlunda, så avvikande, så smutsig och långhårig att jag fick anstränga mig för att inte stirra på honom. Han var faktiskt den första genuina uteliggare jag kommit så pass nära. Johan sa att han hade varit uteliggare i 35 år, vilket givetvis utlöste en ravin av frågor inom mig:

 

Varför? Hur? Hur då? Hur överlever man? VEM VÄLJER LIDANDE OCH HEMLÖSHET? Har inte socialen en skyldighet att ge varje medborgare en bostad?

Varför valde ha då att övernatta på hårda golv i trappuppgångar och annat? Hur ser man till att inte frysa ihjäl? Det måste ju finnas underliggande problem. Hade någon brytt sig om att finna dem?

 

Jag är till min natur mycket nyfiken och fördjupar mig lätt i det ena eller det andra som kräver lite analytiskt sinnelag. De här frågeställningarna hade inte varit intressanta för mig tidigare i livet.

Under många år hade jag trots mina sjukdomar levt ett någorlunda normalt liv, pendlat mellan förorten och jobbet, haft hem, familj och barn att ta hand om. Jag hade haft spelningar och konstutställningar. Men uteliggarna hade jag inte lagt märke till. Nå, i Stockholm är det nog svårt att se någonting p g a mängden människor. Men i småstaden – där är det annorlunda, där syns individen väldigt väl. Och jag stressade inte nu, som sjukpensionär.

 Många av mina frågor skulle komma att få ett svar, för några dagar senare dök de båda vännerna upp på besök hemma hos mig. Stanken från den otvättade luffaren var stark, men luktsinnet slår ju av efter en stund … Vi pratade om allt möjligt och när jag sa att jag hade funderat på att starta en meditationsgrupp så sa Johan att han väldigt gärna ville vara med.(?) Han berättade att han hade fått bo och arbeta en tid på en av svenska kyrkan gårdar och hur han med dem hade fått vara med på en resa till Taizé i Frankrike, en slags pilgrimsort. Detta hade gjort ett djupt intryck på honom.

"Ja, visst är du välkommen om jag får igång en grupp", sa jag.

 

När besökarna hade gått vädrade jag ut länge och tvättade soffan i såpa och bakteriedödande medel för att bli av med den outhärdliga stanken. Johan skulle helt klart bli tvungen att duscha om han skulle kunna vara med i en grupp.

 

När jag nu skriver om Johan kommer jag att upprepa lite från ett tidigare inlägg, men nu sätter jag in det i ett större sammanhang, som handlar om mina försök att rädda två personer från undergång och eftersom deras liv hade länkats samman så kunde jag inte välja att hjälpa en av dem utan måste i så fall hjälpa båda två.

 En höstkväll ringde Micke förtvivlat och talade om risken för vräkning. Johan hade tuppat av i lägenheten efter en flaska vodka och Micke orkade inte bära ut honom i skogen. Om kommunen nästa morgon fann att han hade haft en nattgäst i sitt provboende så skulle Micke bli vräkt.

 

Samtalet slutade med att jag lovade att komma över till Micke. När jag kommit fram såg jag något fasansfullt: Johan låg i soffan med blödande, sönderslaget ansikte, klädd i ljusblå sjukhuskläder, där avklippta slangar stack ut här och där. Han hade hittats så gott som död i alkoholförgiftning och blivit återupplivad på sjukhuset i tid. Han hade haft enorm tur som levde och ändå hade han rymt för att få tag på ännu mera sprit. Det kallar jag för självmordsförsök. Så, vad skulle vi göra? Ringa polisen så att de kunde förvara honom där i fyllecellen i fyra timmar? Och sedan? Johan tycktes snurra runt i en ond cirkel. Mest handlade det om polis-sjukhus-polis-sjukhus. Gick den att bryta?

 

ÄR DET FRÄMST POLISEN SOM STÅR FÖR DAGENS VÅRD AV TUNGA MISSBRUKARE?

 

 

 

- Snälla, ta hem honom till dig! vädjade Micke. Eller så bär vi ut honom i skogen här utanför.

- Vi kan väl inte lägga honom i skogen? Han är ju i uruselt skick, det är oktober, regnar och är kallt.

 

Jag utkämpade en tuff inre strid. Att ta hem honom var ju en galen tanke men jag såg inga andra alternativ. Jesu berättelse om den barmhärtige samariten torterade mig. En samarier stötte på en slagen man på en enslig väg, rånad och blodig. Tidigare hade ett par religiösa judar passerat men inte reagerat. Samariern tog hand om mannen. Så ska ni handla, sa Jesus, så ska ni älska varandra. Det är våra kärleksfulla gärningar som räknas, inte om vi har "rätt" tro eller inte.

 

Jag gick hem och hämtade min son. Han fick se den slagne mannen han med och gick med på att ta hem och sköta om honom ett tag.  

 Ingen mer än Micke förstod varför jag tog in staden värsta uteliggare, men det var liksom inte jag som valde detta utan det var nöden som valde mig. Det var den högre kärleken som utmanade mig: NU har du ett val! Man kan inte hjälpa alla människor här i världen, men kanske just den som kommer i ens väg.

När dagen grydde vaknade en förvånad Johan upp, förvånad över att han inte var hos polisen igen, men i ett hem med levande ljus och vacker musik samt frukost på sängen. Sedan följde bad och ombyte till riktiga kläder. Plötsligt var vår familj en aning större och under de tre månader som följde fick jag lära mig en hel om hemlöshetens mekanismer och samhällets nedrustning, nedläggningen av behandlingshemmen, avskaffandet av rätten till bostad och kommunens "Öppenvårdsmodell". Öppen vård under öppen himmel.

 

Jag insåg inte då vilket sladder mitt val skulle resultera i. Hade väl bott i Stockholm för länge för att vara medveten om de förödande konsekvenserna av småstadsskvaller.

Men som väl är blev jag inte vräkt trots vissa incidenter efter den här tiden, när Johan hade fått återfall och försökte komma tillbaks. Tyvärr kunde jag inte ha honom boende hos mig. Tanken var att jag bara skulle få honom på fötter så att vi tillsammans kunde gå till socialen och samtala om detta med behandlingshem eller bostad. Men rädslan för samhället var så stor att det skulle dröja sju veckor innan jag kunde få honom med mig dit och jag lärde mig då att det förnedrande bemötande man får där är något man helst undviker.

 

Jag förstår nu att Johan var periodare och kunde låta bli spriten ett tag utan avgiftning. Han drack ingenting under den tid han bodde hos oss och det var då vi hade alla de där samtalen som gav mig en inblick i en okänd värld. Det var mycket han ville berätta. Jag hade en AA-bok som vi diskuterade innehållet i. Han fick åka MC med min son och ofta låna min moped. Johan levde upp igen och en gång sa han: "Jag skulle vilja berätta ALLT för dig!" Men riktigt så långt kom vi inte. Han dolde sin skam under en otaliga lager av skryt, självhävdelse och lögner. Vi skulle ha behövt mycket tid för att skala av allt detta så att ljuset fick komma in.

 

På nätterna brukad jag vakna av hans skrik, då han hade sina mardrömmar. Hela hans liv hade varit en mardröm. Först familjen där pappan söp, mamman jobbade och Johan tog hand det mesta av hushållsarbetet och sina småsyskonen. Han arbetade hårt och det fanns ingen tid till lek. Han blev regelbundet misshandlad av pappan. Johan blev allt mer överansträngd av situationen och började tackla av, fick hjärnhinneinflammation och bestående skador av den. Han var så svag att han ramlade ned för trapporna och fick hjärnskakning dessutom. Det blev därefter hjälpklass och ett utanförskap han bara bröt tillfälligt genom att, i tonåren, bjuda "kompisar" på sprit, när han hade pengar. När de var slut var "kompisarna" som bortblåsta.

 

Delar av denna story fick jag genom att ringa mamman. För detta med hjärnskadan var ingenting Johan ville prata om, förstås. Att jag nämner det gör nog ingenting eftersom han är död nu.

Det var mycket jag tog reda på, i syfte att skriva ihop något till missbruksenheten som skulle få dem att se Johan som ett vuxet barn, ett barn som farit mycket illa och behövde VÅRD OCH STÖD.

Så dum jag var! Som om de skulle bry sig om VARFÖR Jeppe super. Den som super får skylla sig själv. Den som är hjärnskadad, lider av posttraumatisk stress och super för att lindra den får finna sig i ett liv på gatan. På min fråga angående ett behandlingshem, helst med tolvstegs-program, svarade kommunen:

- Det kan ni glömma! Det är åååratals väntan till kommunens behandlingshem.

 (Det är dessutom obevakat under helgerna, ligger på gångavstånd till systembolaget och ett flertal knivskärningar har inträffat där.)

 

Jag försökte mobilisera andliga människor till ett nätverk, som skulle stötta Johan, medan han hade mig och proffsen att prata med MEN han behövde en egen bostad, anpassad till hans särskilda behov - och detta gick inte att få fram. Kommunen erbjöd psykologhjälp men ingen bostad. Det kallas Öppenvård.

 

Att Älska DE HEMLÖSA, del 2

"MICKE"

 

Efter att ha beskrivit hur sjukdomarna utvecklade min medkänsla med dem som har det svårt beskrev jag hur jag år 2000 fick nya bättre reumatikermediciner, som gav mig en viss arbetskapacitet, ca 25, men vägar till utbildning eller arbete på den nivån, anpassad efter mina handikapp kunde jag inte finna.

 I stället ägnade jag mig åt att besöka ”oaserna” i min ensamhetsöken, platser dit andra sjuka kom för att fika och prata, mestadels anordnat av svenska kyrkan eller annan kyrka. De flesta hade psykiska sjukdomar eller missbruksproblematik. Inte för att jag själv var psykiskt stark, men min hjärna var i full drift och jag var inte neddrogad av det ena eller det andra. Jag hade kämpat i åratal för att skaffa fram samhällets hjälp till mig och min son. Jag började bli amatörjurist. Printern gick varm för det mesta. Jag hade gått det gamla, krävande gymnasiet samt lärarhögskolan och var relativt intellektuellt lagd.

Alltså kunde jag i viss mån bli en resurs, om jag ville. Jag blev inte en volontär som breder smörgåsar eller städar eftersom mina kropp är förvärkt. Men alla kan vi göra något! Jag blev ”a pain in the as” för myndigheterna, en människorättskämpe med de flesta emot mig. Knappt någon trodde på mig, att de orättvisor jag stötte på var verkliga, att svensk välfärd befann sig i fritt fall. Även många kristna var väldigt kritiska eftersom jag inte underordnade mig överheten utan i stället ifrågasatte den.

 Förutom alla de sjukdomar av alla slag jag redan kände till utökades min kunskapsbank nu med hur det egentligen är att leva med t ex en manodepressiv sjukdom, hur ekonomin lätt slås i spillror under de maniska skoven och sedan är risken för hemlöshet där.

 Under några år lärde jag mig mycket om de bakomliggande funktionshinder som leder till hemlöshet men idag kan man förstås vara helt frisk och bli hemlös ändå eftersom socialförsäkringssystemen monterats ned. Det går snabbt utför med Sverige.

 En kille som ofta dök upp – ”Micke” – var rätt charmig på sitt sätt, trots att han alltid luktade öl, gjorde mycket väsen av sig och bad alla om hjälp med i stort sett det mesta. Jag insåg snart att han var lindrigt utvecklingsstörd och hade en paranoid psykos. Det senare hade vården också insett, men de kunde inte få honom att ta sina mediciner, eftersom Micke insåg att detta hämmade hans förmåga som amatörmusiker.  

Hans nedsatta intelligens tolkades som bristande vilja till att ta ansvar och det var många elaka saker jag fick läsa om honom i de journalanteckningar mm som jag senare kom över. Han var utdömd av de flesta och skulle skylla sig själv tydligen. Han var en av alla dessa som saknade neuropsykiatrisk diagnos, eller neurologisk. Det är lättare att döma ut.

 Micke bodde i ett provboende och förklarade för mig vad det var. Varje dag kl 08 kom kommunen och kollade att han inte hade nattgäster. Om han hade det skulle han snart bli vräkt. Jag insåg att detta var ett tufft krav för Micke, som inte alls kunde vara ensam och de som blev hans vänner var andra alkoholister, eventuellt hemlösa. Det var uppenbart att Micke skulle behöva ett slags kollektivboende, men eftersom han var en trippeldiagnos så fanns han inte med i samhällets rutmönster. Man ska ha ETT problem, inte flera.

 I ett gruppboende för psykiskt sjuka får man inte dricka. Behandlingshemmen var i stort sett nedlagda i min kommun sedan 1995, lärde jag mig, till min stora fasa. Hur skulle Micke då kunna sluta dricka? AA för utvecklingsstörda? Nix. Alla kan inte verbalisera sina problem. Personer som Micke är ofta räddningslöst förlorade - och de är många. Dubbeldiagnoser känner folk till, men det jag kallar trippeldiagnoser är mindre känt.

Jag inbillade mig att han kanske skulle ha möjligheter till rätt vård om jag kunde få fram en neuropsykiatrisk undersökning, men den kräver föregående nykterhet och i detta fall ett rymningssäkert behandlingshem. Allt detta skulle visa sig omöjligt att få, men lugn, jag bråkade tillräckligt mycket för att kommunen till sist skulle bita sig i svansen och de blev tvungna att följa upp sina lögner, vilket skulle komma att gagna Micke. Vi nådde inte ända fram men ändå till en hyfsat hållbar lösning. Det tog mig ”bara” fyra års arbete!!!

 Det som skulle trigga detta arbete var att Micke hamnade i en situation som definitivt skulle kunna få honom vräkt ur provboendet. Han fick en nära, tung, missbrukarkompis som var genuin uteliggare utan sociala kontakter - Johan.

Vissa överlever några decenniers hemlöshet men andra gör det inte. Micke var på alla sätt som ett barn och skulle absolut vare sig klara av uteliggande eller boende i livsfarliga baracker eller andra hotfulla miljöer. Det indikerades i de papper jag grävde fram att han var en idiot som försökte slänga över ansvaret för sitt liv på vanliga människor. Idiot?  Det jag läste var bara förakt, förakt. Jag kom under dessa fyra år att gräva upp de mesta journaler som fanns från olika typer av vårdtillfällen och institutioner. De äldsta indikerade just en lindrig utvecklingsstörning, men denna diagnos fanns inte för länge sedan. Antingen var man helt utvecklingsstörd eller så var man någorlunda normal och skulle klara sig ändå. Men kraven på individen har ökat enormt de senaste 20 åren. Alltså ökar stödbehovet för de svagare.

Föraktet för svaga människor har genomsyrat Sverige. Utförsäkringen kom att bli beviset på detta. Om vi inte tar hand om varandra i ett samhälle så bli vi ett ”sär-hälle”, vi blir egon som måste överleva på egen hand – och i slutändan kommer därmed Homo Sapiens att duka under. Vi överlevde p g a vår förmåga att samarbeta. Det jag nu skriver om är symtom på en mycket allvarlig samhällssjukdom, ett av många. Vi ÄR kärlek och utan den Ingenting.

Min berättelse om Micke och Johan kommer att bli rätt lång och den jag först tog hand om var Johan, i ett tappert försök att ordna bostad åt honom så att inte Micke skulle bli vräkt. När jag tog in Johan var jag fortfarande en oerhört naiv människa som trodde att Sverige skulle ställa upp med avgiftning, behandlingshem, bostad etc. Men mitt uppvaknande blev bryskt och hårt. De tre dagar jag skulle vara en länk mellan Johan och socialen skulle bli tre månader och tyvärr utan annat resultat än att jag förlängde en människas liv med ett par år, knappt. Men Johan fick lära mig mycket om livet och en hel del samhällskunskap. Vi fick lära oss att kämpa för tron, hoppet och kärleken. Det hade en mening, även om storyn p g a samhällets ovilja att hjälpa, fick ett tragiskt slut.

Ingenting vi gör för varandra här på jorden är förgäves, även om vi inte räcker ända fram som individer. För att lösa dessa problem måste vi arbeta tillsammans, över alla gränser, i tron på att VARJE MÄNNISKA ÄR LIKA I VÄRDE OCH RÄTTIGHETER! (Human Rights)

Jag ville gärna avsluta med en sång, som jag brukar. Jag valde en som är mycket stark i sitt budskap men kristen på ett sätt som ger både mig och många andra kluvna känslor. (Är kristen mystiker, inte fundamentalist). Sången beskriver det jag talat om  den heter "BE FÖR SVERIGE!" Jag personligen lägger in mycket action i begreppet "be". Att bara mumla religiösa ord leder ingen vart. Jesus, mitt ideal, GJORDE en massa för att hjälpa de utslagna. Bön utan gärningar är fullständigt värdelöst. Jag känner mig djupt besviken över att kyrkorna inte agerat kraftfullare, t ex genom att öva påtryckning på myndigheterna eller genom att prioritera egna alternativ, nu när samhället gett upp. Det räcker inte med bön, soppa och kaffe.

Men det framgår av låten av låtskrivaren har insett detta: att även kyrkan i hög grad har svikit sitt kall. Men ändå är det ofta just kyrkorna som åtminstone gjort NÅGOT och därför tar jag med detta Mayday: Vi måste göra något NU och - varför då? Tja, här behövs en form av värdegrund som har att göra med tron på allas vår gudomlighet, hur den nu kan se ut.

 

Att Älska DE HEMLÖSA, del 1

 

 

Jag har skrivit om mitt livs vandring genom detta liv med en strävan att lära mig älska mer - därför att jag ser detta som meningen med livet (eller en av de viktigaste.) Detta budskap har de flesta nära-döden-upplevare fått med sig tillbaka till jorden.

Här följer några  inlägg om att lära sig älska de hemlösa. Här sitter jag i samma båt som alla andra svenskar. Jag menar - vi tycks gå samma lektion eftersom vi befinner oss i ett land där antalet hemlösa är 30-40 000, om man räknar dem som är akut hemlösa. Om man räknar in ungdomar som bor hemma fast de är vuxna och andra som egentligen vill ha en bostad så blir det tal om betydligt högre siffror. Varför blev det så här? Det går att tala om slopade byggsubventioner, det totalt underdimensionerade byggandet under de senaste decennierna mm, men VARFÖR har vi låtit det ske? VARFÖR går de flesta bara förbi med förakt? VARFÖR tycks vi acceptera uteliggaren som ett naturligt inslag i stadsbilden?

Jag inledde med en amerikansk video, som visar hur attityderna till hemlösa kan variera - som väl är. Den mest förstående, varma medmänniskan är en man som uppenbarligen själv har varit hemlös ett tag. Mitt engagemang i hemlösa växte fram ur mitt eget utanförskap, mina sjukdomslidanden och omgivningens totala likgiltighet inför detsamma. I det Utanförskap jag hamnade i hade jag inget annat val än att gå till mötesplatser för sjuka - eller missbrukare. Som arbetande mamma och hustru i storstaden hann jag knappt lägga märke till samhällsets absolut värst utsatta grupp: missbrukare med neurologiska, neuropsykiska och psykiska problem i botten.

Trots min förståelse för att vissa inte hinner med att SE så har jag svårt att förlåta Sverige för avskaffandet av de flesta av landets behandlingshem och den fundamentala rättigheten att få ha en bostad - anpassad efter individens behov. Jag menar: En paranoid, något utvecklingsstörd person med lättare missbruk kan inte kastas in i en barack, som ska delas med minst två andra personer som är "vuxna", beväpnade, aggressivt sinnessjuka och allmänt farliga. Sker det? JA!!!

Jag har rest en del i Skottland och Holland. Jag vill diskutera den svenska hemlösheten i förhållande till dessa länder, eftersom de är närliggande. Jag åkte dit på semester - från den svenska Nöden. Jag orkade inte längre se stadskärnan så helt dominerad av sönderslagna, blödande, avsvimmade, skrikande, trasiga och illaluktande missbrukare och hemlösa. ORKADE INTE MER! Jag fick välbehövlig semester från den svenska O-färden och såg knappt någon människa i dessa länder, som passar in på den beskrivning jag just gav. P g a mina erfarenheter känns det som om vi behöver skrota en del av de bilder som har funnits där för att karakterisera det typiskt svenska:

 

 

Jag tycker att den nya svenska nationalsymbolen bör vara:

Efter en vistelse i västra Skottland, där jag inte fann en enda hemlös (besökte aldrig  Glasgows förorter) så beskrev jag entusiastiskt hur väl det Skottska systemet fungerade och att en hemlös person ofta kunde få en lägenhet redan efter TRE VECKORS VÄNTAN i den kommunala bostadskön!

Jag förväntade mig ett svar i stil med: "WOW! Så fantastiskt!" Men kommentaren blev i stället:
- "Vem vill bo granne med EN HEMLÖS?!?!"

Det var i det ögonblicket jag insåg katastrofens vidd: Sverige har cementerat begreppet Hemlöshet. I gruppen hemlösa finns ju idag inte bara missbrukare och psykiskt sjuka utan alla möjliga människor. Vem som helst kan bli hemlös, t ex efter en skilsmässa. Verkar som om vissa skapat en bild av en slags kastlös individ som har dålig karma att arbeta av - och SKA förbli hemlös?

Ändå hade jag berättat om min vän, som efter ett långt arbetsliv i Holland återvände till sitt hemland Skottland, hur han då anmälde sig till den kommunala bostadskön och efter tre veckor tilldelades ett fint litet, billigt hyresradhus, byggt av Skottska staten - yes, of course with a rose garden!

Sverige hade år 2011 34 000 hemlösa, enl. Socialstyrelsen.
http://www.socialstyrelsen.se/hemloshet/omfattning

Vad blev det av alla dessa? Vissa stod utanför den reguljära bostadsmarknaden - vad gör man då? Det står det inte något om på denna sida. Andrahandslägenheter och kartonger?

Uppgifter från Skottland år 2011:

According to Shelter,^[2] in 2010-11, 55,227 households made homeless applications to their local council in Scotland. Of these, 41,553 households were accepted by their local authority as homeless or potentially homeless, and 36,440 of those households were assessed as in priority need.

I Skottland finns det bostadsköer!!! Man anmäler sig till kommunen som bostadslös. De utreder saken och av de drygt 55 000 som anmälde sig accepterades 41 000 som hemlösa och detta innebär att man också få en bostad. Differensen - 14 000 antar jag var de mer komplexa fallen, de med stora problem eller kanske inte med rätt att stanna i Skotland. Man registrerar hur som helst inte bara antalet hemlösa  utan sedan ger man dem dessutom någonstans passande att bo! Det står i deras lagar att en gravid kvinna t ex måste erbjudas ett permanent boende, inte tillfälligt.

 Det finns enklare "shelters" för de som inte riktigt passar in i en fast lägenhet för tillfället. Men av vad jag sett, hört och läst så kan inte människor p g a en försenad hyra permanent hamna utanför bostadsmarknaden! Den här sidan verkar också tilltalande: omedelbart tak över huvudet: Akut telefonnummer anges:

http://scotland.shelter.org.uk/get_advice/how_we_can_help/_free_housing_advice_helpline

Den sidan känns väldigt osvensk. Vaddå ingenstans att sova i natt? So what? Vem bryr sig. Jo, jag vet att det finns natthärbärgen i storstäderna men i många städer finns det inte det, ingenting alls. Möjligen en barack, men då säkerheten i t ex min stad absolut inte kan garanteras är det många som inte vågar bo i dessa avsides belägna baracker, där man skjuter med hagelgevär genom de tunna väggarna - ibland. Kyrkorna i min stad kan inte göra mer än att ge 5 kr till toaletten - för den som tänkt sova över där.

JURIDIK: Har Sverige någon skyldighet att ge bostad åt alla? Så säger Socialstyrelsen:

"Det är kommunernas ansvar att hemlösa personer i Sverige får det stöd och den hjälp de behöver, men det är inte socialtjänstens uppgift att tillhandahålla bostäder."

Och, när allmännyttan är avskaffad, "social housing" en sällsynthet, en betalningsanmärkning blockerar alla bostadsföretagen simultant i en mindre stad, när härbärgen saknas, när man inte längre ger akut hotellvistelse, när ... VAD ska då socialsekreteraren göra? "Det är INTE hennes/hans uppgift att tillhandahålla bostäder." Svensken är i praktiken utan juridiskt skydd!

JURIDIK: Har Skottland någon skyldighet att ge bostad åt alla?

"The Scottish parliament passed the Homelessness Etc (Scotland) Act 2003 which has an aim of ensuring that by 2012 everyone assessed as being unintentionally homeless will be entitled to permanent accommodation."

Översättning: Lagen Etc Act 2003 säger att till år 2012 ska varje person, erkänd som ofrivilligt hemlös, HA RÄTT TILL EN PERMANENT BOSTAD."

När någon säger till mig angående något: "Hur kan detta hända i ett välfärdsland som Sverige?" då svarar jag: "Hur vet du att Sverige är ett välfärdsland?"

Jag har suttit med två hemlösa på Socialkontoret och hört orden: "Tyvärr, vi har ingenting att erbjuda!" När jag delade detta i ett kristet sammanhang sa en person: "Du uppfattade det som om de sa att de inte kunde erbjuda en bostad!" (Hon menade att jag blivit psykotisk!) Damen ifråga var tydligen inte uppdaterad. Det är hon inte ensam om. Sveriges välfärd har rasat och alla bör i så hög grad som möjligt hålla sig uppdaterade med NULÄGET!

Jag känner till en diakonissa som var med en man upp på kontoret tre ggr med samma fråga om en bostad och hon fick givetvis samma nekande svar varje gång. Jag undrade varför hon gick dit TRE ggr? "Jo, för att jag kunde inte tro att det var sant!"

Det gör så ont att skriva om detta och att minnas de vänner jag haft som dött i sin hemlöshet att jag gärna kopplar av lite med Paul Simon: HOMELESS! Den ger en vacker ram åt den hemska bild jag just målat upp, men jag vill skriva om sanningen och för demokratin.