SPÖKEN, 2

Jag berättade nyss om hur min mormor sökte kontakt med oss övriga i familjen under tre års tid efter sin död, men sedan försvann.

Jag tyckte det var skönt för oss alla att hon hade gått vidare och att huset var spökfritt. MEN det dök det upp ett annat spöke många år senare. Jag vet att det finns många ord för det jag skriver om: spöken, poltergeist och gengångare t ex. Vad som är vad tycker jag är svårt att reda ut.

"KÄLLARSPÖKET"

Det här spöket stannade bara i två månader. Skönt!
Det var min son som råkade ut för det först. Han var ute mitt på dagen och grävde ned en kabel i jorden. Då hörde han plötsligt en kombination av knackande + krafsande läten från INSIDAN AV KÄLLARDÖRREN! Om man föreställer sig en björn som slår emot en dörr så skulle det väl låta så: krafs-knackande ljud.

Sonen blev väldigt rädd och orsaken var just den att det omöjligen gick att hitta en naturlig förklaring till det hela. När han till sist öppnade källardörren så såg han förstås ingen där inne.

Jag lyssnade till hans berättelse och undrade vem som nu hade flyttat in?

Några veckor senare låg jag i en säng tillsammans med min pojkvän och vi var nära att somna.  Det var mörkt ute. DÅ hörde vi ett knackande/krafsande läte på ytterdörren. Det var alltså ljud av samma natur som sonen hade hört. Ändå ville jag få det till en stor, tung katt. Pojkvännen tyckte jag var löjlig som föreslog en så otänkbar lösning på problemet. Han gick ned, tände utomhuslampan och stirrade ut i mörkret, men nej, han såg inte någon där.

Några dagar senare skulle jag åka iväg med moppen och proviantera, så jag lämnade pojkvännen ensam med "källarspöket". Min vän är liksom jag en supersensorisk musiker. Grejen var den att han hade psykiska problem som var för tunga för mig, egentligen. Men jag var medberoende och stannade kvar för att söka lösningar på de problem han satt så fast i. Han kunde bli mycket aggressiv och säga elaka saker åt mig. Kanske var det någon den knackande anden inte gillade?

När jag hade åkt gick pojkvännen till dass. DÅ hörde han flera våldsamma smällar mot alla fyra väggarna! Han blev fruktansvärt rädd och berättade för mig att det inte var något diskret krafsande den här gången utan enormt höga smällar.

Om polstergeistfenomen utlöses av människor med turbulenta känslor inom sig så var denne man just en sådan person som skulle kunna utlösa dem. Tyvärr har jag ingen heltäckande förklaring till det inträffade. Någon kan ha velat jaga bort honom, t e x min avlidne pappa? Antingen var pojvännen inte godkänd av spöket eller så var han den mest mottagliga/känsliga för denna typ av fenomen.

Onda andar? Det där utesluter jag aldrig helt, fast jag i första hand vill tänka mig andar som söker kontakt eller behöver hjälp.

Efter dessa tre incidenter tycks spök-luffaren ha dragit vidare. Det blev lugnt.

ANDEN I SPEGELN

Jag bodde ett tag på ett vilohem, som hade varit sanatorium för människor med tuberkulos en gång i tiden. Många hade nog dött där.

Jag hade bott där ett tag i det fridfulla, soliga rummet. En dag hade jag varit på en meditationsstund i stan och när jag återvände till hemmet satte jag mig ned med betalorder-blocket för att betala mina räkningar. DÅ hörde jag djupa suckar. Någon andades lite väl högljutt. Jag fortsatte skriva men blev kraftigt störd av oljudet. Så jag började leta efter de naturliga förklaringarna. Fläkt, ventil? Nej, det fanns ingenting sådant och ingenting harde förorsakat ljud tidigare. Så, jag övergick till det Övernaturliga. VAR befann sig spöket? Jag gick runt i rummet för att lokalisera ljudet bättre. Som starkast var det i rummets spegel! Jag hade läst någonstans att en ande kan bosätta sig i ett föremål, ibland en spegel.

- Okey, sa jag! Hej! Jag vill bara tala om för dig att du är död och inte borde vara här! Jag vill gärna hjälpa dig till Ljuset, om jag kan.

Sedan satte jag mig ned och sjöng mina kristna sånger, särskilt sådana som handlade om himlen. Efter en halvtimme slutade jag och hörde fortfarande hörde jag de djupa suckarna. Jag fortsatte då med mina himmelska sånger en halvtimme till. Jag lyssnade: Det var tyst! Jag hoppades att jag hade gjort något rätt. Eftersom meditation gör oss andligt mer öppna hade kanske en ande passat på att be mig om hjälp? Kanske kunde denne ande nu gå vidare? Jag vill tro det.

Det blir många frågetecken i det jag skriver för jag är inte en person som vet allting. Personer som menar sig veta allting när det gäller andevärlden gör mig lite orolig. Kanske får vi mest känna oss för och leva med våra hypoteser? Universum är stort. Spöken är svåra att lägga under mikroskop.

Dessa fenomen har alltid funnits. Mängder av människor har upplevt något oförklarligt. Rädsla är inte bra eftersom den i sig alstrar negativa energier och vårt undermedvetna kan förmodligen producera en hel del konstiga, fysiska manifestationer. Men, i de flesta fall jag nämnt är det flera personer som upplevt samma sak.

Ville bara passa på att varna för Anden i glaset! Denna "lek" deltog jag i en gång som tonåring och fick kontakt med sant Onda krafter. Jag var inte ens troende på den tiden, men ondska är något kallt och plågsamt som man kan känna i alla fall.

De spöken jag skrivit om har bara dykt upp och då gäller det att göra det bästa av situationen. Att be till Gud är min enkla favoritmetod.

SPÖKEN, 1

Jag läste att var femte svensk tror på spöken och att det kanske beror på att kristendomen ger vika och lämnar ett tomrum efter sig. Man behöver något att tro på ...

Nej, så ser inte jag på det hela, utan jag tror att människor verkligen upplever andar i olika energiformer, d v s fenomen som man inte har någon naturlig förklaring till och då söker man vidare inom det övernaturliga. "Det naturliga" är sådant vi kan upptäcka med våra vanliga sinnen eller det som vetenskapligt kan bevisas. Sedan har vi "bara" alla de där delarna kvar av det ännu oförklarade universum.

Jag tror att vi alla i första hand letar efter en naturlig förklaring, men ibland finns det inte en sådan!

Mina spök-erfarenheter inskränker sig till ett gammalt torp på landet, där sammanlagt tre personer har dött. Min morfar dog av urinstämma i sextioårsåldern. En baby dog vid födelsen. Min pappa dog inne i hust av hjärtinfarkt, ensam, han hade försökt ringa men inte hunnit. Mormor dog på ett äldreboende men återvände antagligen till torpet för att hon identifierade sig så starkt med det.

MORMOR

I tre år efter hennes död fick vi finna oss i att uppleva följande:

- Det gick någon uppe på vinden med tunga, bestämda steg. I vardagsrummet satt min mamma, syster och en hund. Hunden började stormskälla. Min syster tog mod till sig och gick upp för att kolla de två små rummen på vinden. Hon såg ingenting. Inte så konstigt. De flesta SER inte spöken utan upplever dem på det sätt jag här beskriver.

- Pappa stod och diskade när han kände hur småhåren på huden och huvudhåret rörde sig därför att någon stod bredvid och andades tungt på honom.

- Suckar! Dessa djupa suckar, dem hörde vi alla lite då och då.

En gång höll jag på att packa ned kläder i ett rum där det fanns bokhyllor med fotografier på. Plötsligt föll de alla ned på golvet.

Sådana här saker tror jag att en "osalig ande" kan göra för att förmedla sig med de efterlevande.
Till sist åkte jag ut ensam till stugan och bad och fastade i en vecka. Jag brukar spela och sjunga andliga låtar som jag hittar på. Syftet var att jag ville utvecklas andligt.

En kväll höll jag på att somna när jag hörde dessa djupa, tunga suckar igen! De störde och väckte mig. Plötsligt överförde någon en tanke till mig: "Du håller på att bli koldioxidförgiftad för att du har glömt skjuta spjället till kakelugnen!"

Jag rusade omtöcknade upp ur sängen och öppnade fönstret. Ja, jag hade antagligen dött om inte Någon hade väckt mig.

Min tolkning av det hela är denna: Min mormor var en rätt kall, materialistisk människa, som ville bita sig fast i det enda som betytt något för henne: stugan. När jag en hel vecka bad och fastade så fick hon kontakt med Ljuset. Hon utförde denna kärleksfulla handling: att rädda mitt liv, som tack för det ljus jag hade förmedlat till henne och sedan var hon beredd att lämna denna dimension för nästa, den högre. ALLA SPÖKERIER UPPHÖRDE! (under många år framåt)

Förra veckan var jag på en seans. Jag har aldrig besökt en sådan förut, för att jag inte vet hur skyddad jag egentligen är från diverse skumama andar under en sådan tillställning. Nå, mediet sa i alla fall att hon såg en avliden på min mammas sida, som hade bott på landet och delvis livnärt sig på jordbruk. Stugan låg mycket vackert till (sant!) och hon hade älskat den och varit mycket fäst vid den (sant!).
Hon hade en hälsning till mig: "Jag är mycket stolt över dig!" Kanske var detta en äkta kontakt (är faktisk något skeptisk till det mesta) Kanske ville mormor ha sagt att hon var tacksam för att jag hade hjälpt henne? Hon hade ju också hjälp mig - och på så vis blev vi goda vänner EFTER hennes död! Jag sa detta till mediet och de församlade undrade väl hur vi kunnat bli goda vänner efter döden? Men, som eviga andar - why not?

Jag ogillar filmer som Paranormal 1, 2, 3 o s v. Alla andar är inte onda! I filmer om spöken eller exorcism vinner alltid det onda, vilket är OSANT!  Syftet med filmerna är bara att göra oss rädda. Thrillers, deckare, skräckfilmer drar in pengar till filmindustrin. Rädsla kan i sig självt skapa fram diverse fenomen.

KÄRLEKEN ÖVERVINNER ALLT! Det är det viktigaste att veta om man råkar ut för något okänt.

EFTER Nära Döden Upplevelsen

Jag har redan beskrivit mina två NDU, som inte ledde mig genom en mörk tunnel till Ljuset utan var kortvarigare upplevelser, där jag såg min kropp under mig och befann mig i ett himmelskt tillstånd av kärlek, glädje och frid bortom alla ord. Jag fick också veta en del angående meningen med mitt liv.

Men vad händer med människor som haft dessa upplevelser SEDAN, efter upplevelsen?

Mycket. Vi förändras och kommer aldrig mer att passa in i någon grupp mer än just NDU-gruppen. Rösten som talade till mig presenterade sig aldrig, men jag upplevde honom som Gud eftersom jag var kristen. Människor inom och utanför religionerna kan ofta förenas i likartade upplevelser av Ljuset.

 Jag har läst många böcker inom det här området och så småningom fattat vad som hände under de närmaste åren efteråt. Mina elektromagnetiska kraftfält tycktes ha expanderat och jag fick problem med (eller glädje av) maskiner av olika slag. Dessa problem dök upp under den period jag redan skildrat då ALLT var som allra svårast: RA, tinnitus, skilsmässa, ekonomi, flytt och ansvaret för ett barn med särskilda behov. Allt skulle jag klara av trots att jag var oerhört svårt sjuk. Det var då det började, då när jag vandrade genom dödsskuggans dal.

 -   TV:n satte på sig själv (för att ge mig ett positivt budskap jag behövde)

-    Armbandsuret stannade ofta och jag måste låta klockan vila ett tag innan den orkade med mig igen.
-    Lampor började explodera av oförklarlig anledning eller för att jag försökt sätta på ljuset.
-    CD-spelare och jag kom inte överens längre. Deras laser tycktes påverkas av mina kraftfält så att hela jag fungerade som en fjärrkontroll, d v s jag kunde råka sätta igång CD-spelaren, (men jag kunde inte stänga av den). Vissa CD-spelare började krångla och gick eventuellt sönder. En vän till mig såg alltid till att koppla bort elen till sin CD innan jag kom. Han hade inte råd med fler förstörda spelare.
-   En skolas och kommuns telefonväxel slutade fungera vid ett för mig lämpligt tillfälle.

Jag tänkte bara lämna över min son ett tag till min X-man och en rektor. Jag ville att han ordnade fram en liten klass åt min son, medan han ville lägga över ansvaret på mig. Han ville att jag skulle åka runt till närliggande kommuner och skolor. Jag var för sjuk för det och vägrade, så jag sände säkert ut väldigt negativa hjärnvågor. Där satt rektorn med telefonen i handen, efter att ha misslyckats med att etablera kontakt med de andra skolorna, och stirrade på mig: ”Varken skolans eller kommunens växel fungerar?! Detta har aldrig hänt förr!!!!!!!”

Dessa fenomen pågick väl tre år men lugnade efter hand ned sig. Men om jag är rejält stressad och upprörd och rör vid kontakten till en lampa så vet jag att den kommer att explodera.

Jag skriver om detta eftersom jag inte är den ende som har ”gått genom dödsskuggans dal” och för att det alltså kan finnas fler förvirrade människor där ute som inte förstår att DET DU UPPLEVER ÄR VERKLIGT! Det finns mycket skrivet om hur människan påverkas av elektromagnetiska fält men väldigt lite om hur våra elektromagnetiska fält påverkar omgivningen, tyvärr! Jag är ändå hoppfull när det gäller vetenskapens försök till kartläggning till detta med NDU – man har kommit rätt långt.

Somliga av oss försöker inte hitta på något trevligt att tro på utan söker förklaringar till det vi har varit med om!

 http://www.epochtimes.se/articles/2011/10/06/22134.html

 "Greyson har upptäckt att en av efterverkningarna av nära döden-upplevelser är en minskad religiositet. Intressant nog blir personer med NDU däremot mer andliga efter sina upplevelser.

 Bortsett från psykologiska förändringar har elektromagnetiska efterverkningar ofta rapporterats. När någon som haft en NDU bär armbandsklockor tar batterierna slut väldigt fort, eller så går klockorna snabbare eller långsammare än normalt. Vissa personer får glödlampor att gå sönder och TV- och radioapparater kan byta station när de passerar förbi. Greyson nämnde att en viss person som haft en NDU inte upptäcks av automatiska dörrar."

 

 http://www.nderf.org/Swedish/joann_m_ndu.htm

 "Sedan dess har jag haft många, många möten, några har varit märkliga, andra inte. Jag har mött änglar, haft problem med elektromagnetiska fält, förkortat livslängden på elektriska apparater, haft sönder glödlampor, avverkat tre bilar (en var en helt ny bil som visade sig vara omöjlig att köra!), haft visioner av katastrofer inklusive oväder, olika former av olyckor etc, flera sanndrömmar och utökad medial medvetenhet. ”Resultaten” av alla dessa har varit alltför många att räkna upp."

 

SYNKRONISERINGAR

Detta fenomen har alltid fascinerat mig och jag vet att jag inte är ensam om det! Ordet kanske inte alla känner till, men vi är alla indragna i dem, vare sig vi vill eller inte!

Det roligaste är ju de positiva synkroniseringarna. Jag har för många minnen i arkivet ... hmmm.

Jag har redan berättat om de gånger jag snubblat över en självmordskandidat eller människa i precis rätt sekund. Sådana upplevelser ger mening åt livet!

En gång hade jag rest med min son till specialist i en grannstad, därför att han hade råkat få en hammare i ögat och på så sätt fått en skada. Efter besöket skulle vi ta ut en lindrande medicin på apoteket. Sjukhuset hade ett apotek, men kön var emormt lång! Vad skulle jag göra? Åka till apoteket i hemstaden? Det skulle bli extra steg att gå för mig som reumatiker. Handlingsförlamad satte jag mig ned, med en nummerlapp i handen. Jag bara satt där, trött, och undrade vad jag egentligen borde göra...

Bredvid mig råkade det sitta en dam, som också väntade. Hon var antagligen mycket ensam för hon började prata med mig om varför hon hade sökt läkarhjälp. Jag hade ju all tid i världen att lyssna, så det gjorde jag. Hon bar på både ett stort fysiskt OCH psykiskt lidande. Efter en stund frågade hon oss varför VI var där? Jag berättade vad som hade hänt och då sa den äldre damen:

- ÅH, HERRE GUD!

Hon visste inte att hon sa de orden till en troende människa, så jag svarade förstås att detta var den enda trösten i lidandet: GUD! Jag sa att jag trodde att han älskar och lider med varenda människa, även med henne. Då brast allting för damen och hon började gråta. Jag höll om henne och lät henne få gråta ut mot min axel en stund. Hon behövde verkligen den där kramen och tanken på att vi kanske inte är alldeles ensamma här på jorden.

Jag trodde att jag bara var allmänt velig men medan jag höll om kvinnan insåg jag att det funnits en mening med att jag bara hade suttit där på stolen.

När vi skildes åt verkade hon lite hoppfullare och det kändes som om vi hade suttit i en bubbla av kärlek och vilat upp oss efter våra strapatser.

Jag gav mig åt hemåt: först med buss och sedan med tåg. "Tyvärr" kunde jag inte betala något för dessa två resor eftersom de maskiner som jag skulle ha stämplat mitt rese-kort i inte fungerade. Det var alltså två synkroniseringar till. För mig kändes det som om Gud hjälpte mig med min ekonomi medan jag försökte hålla mitt hjärta öppet för kärleken.

En annan situation dyker upp ur minnet. Jag hade fikat på ett kafé och skulle fortsätta ta vara på den soliga sommardagen. Men det fanns ingen vän ledig som sällskap. Då bad jag den Högste om en synkronisering: "Låt mig få träffa Någon här ute på gatan, som jag kan få prata med en stund!"

Jag gick ut på gatan och någon började ropa mitt namn. Jag såg då att det på andra sidan gatan stod en bekant. Hon verkade ovanligt glad att få se mig! Så vi gick iväg någonstans och satte oss ned för att prata. "Ylva" hade haft en väldigt svår uppväxt och var manodepressiv, det fick henne att agera obetänksamt många gånger. Köpmissbruk och ekonomiska problem hade hon faktiskt ärvt. Men nu hade hon trasslat till livet mer än någon gång tidigare. Hon hade tagit ut hyrespengarna och gömt dem i en burk hemma! Sedan kom det någon som stal pengarna. Hon hade redan stora skulder och gav därför upp kampen för att få behålla lägenheten.

- Jag är vräkt! sa hon. Vad ska jag ta mig till?
- Din dotter bor väl i Spanien nu?
- Ja.
- Hon behöver dig! Du måste åka dit! Jag ska hjälpa dig med flytten och ekonomin så mycket som jag kan.

På grund av sin sjukdom hade hon kontakt med en psykiater. Han hade hotat henne med tvångsvård när hon talade om sin längtan efter att åka till Spanien. Men jag SÅG att det var dit hon skulle åka!

Jag hjälpte henne att sälja sina katter och lite annat praktiskt, men för övrigt mest genom uppmuntran och genom att låna ut pengar. Jag hade fått ett arv, så jag kunde göra det. Jag gick med Ylva till en resebyrå och köpte en biljett till en viss stad i Spanien eftersom hon hade svårt för att göra sådana saker.

Ylva lagrade upp en del saker i ett förråd och sedan reste hon till Spanien och hyrde sig en lägenhet nära dottern, som bodde hos sin pappa. Pappan var av den problematiska sorten så hans företag gick snart i konkurs och han, samt dottern, blev hemlösa. Han började dricka igen. Men dottern gick inte under för det - hon kunde ju flytta in hos sin mamma!

Sedan stannade de kvar flera månader i Spanien och njöt av det trevliga vädret. Men pengar kunde Ylva fortfarande inte hantera. Hon var i behov av att kunna låna pengar, men hade ju inga vänner i det främmande landet. Hon gick ofta till ett internet kafé och skrev mail till mig om vad som hände och om det fattades pengar. Då kunde jag skicka det hon och dottern behövde. Jag var den enda de hade att vända sig till. Ibland hade de inte ätit annat än vitt bröd ett par dagar då mina pengar kom fram.

Om inte jag hade "råkat" träffa på Ylva den där dagen - hur skulle det då ha gått?

Vi var på den tiden inte nära vänner, det blev vi sedan. Mitt arv var ju inte pengar jag själv hade tjänat in utan de kom till mig från en gammal släkting som hade dött utan att ha några arvingar. Hon hade nämligen inte skaffat sig några barn på grund av sin sjukdom: Manodepressivitet! Jag ville inte stå hindrande i vägen för den energi som sökte sig från den ena manodepressiva kvinnan till den andra - liksom två systrar, som aldrig hade träffats!

När Ylva kom hem igen lärde jag henne att söka fondpengar. Hon blev faktiskt riktigt duktig på det. Hennes liv fick sedan en annan riktning. Saker och ting ordnade upp sig på ett oväntat bra sätt efter diverse stormar. Hon behöver inte min hjälp mer. Det var just DÅ - den där dagen vi drogs till varandra, det var DÅ just vi skulle träffas.

Ytterligare en synkronisering att förvånas över: Det var en änkeman som berättade den för mig:
Hans fru hade tappat lusten att leva. Därefter drabbades hon av cancer, men eftersom hon sa ja till de behandlingar som erbjöds, så blev hon frisk igen. Hon hade väl inte vågat säga nej till behandling eftersom omgivningen då hade dömt ut henne som självmordskandidat.

Nå, då depressionen höll i sig beslöt hon sig för att ta en nöjestur med färjan ESTONIA.
Denna dödslängtande kvinna lyckades boka in precis "rätt" tur (tour) med båten. Det blev alltså så att hon sjönk tillsammans med färjan ESTONIA. Man kan se det som en tragedi, men faktum var ju att hon äntligen fick det hon ville: lämna sin kropp. Sagor har inte alltid "lyckliga slut" på det sättet vi tänker. Ibland kan det få vara bäst att få gå igenom dödsskuggans dal och in i det stora, barmhärtiga,

EVIGA LJUSET!

KLÄRVOAJANS

http://paranormal.se/topic/klarvoajans.html

... "Genom klärvoajans kan man även fånga upp fakta om personer och platser. Liksom med de andra paranormala förmågorna sker detta vanligen med människor som står en nära, eller i akuta och på olika sätt viktiga situationer. Klärvoajans kan uppträda spontant, eller som led i en andlig-psykisk utvecklingsprocess."

Jag satt på en strand tillsammans med en väninna, som gärna ville ha en livskamrat. Det fanns två män som hon kunde välja emellan, men hon visste inte vem av dem som var den lämpligaste. Det visste inte jag heller. Vi kom överens om att be tillsammans. Men jag sa till henne att jag tyckte vi kunde sitta tysta och meditera efteråt, så att vi kanske kunde känna svaret inom oss.

Jag hade sett en del medier "in action" på TV och det verkade vara så att vissa tog emot översinnlig information med sinnen som motsvarar de vanliga: syn, hörsel, känsel osv. Jag bestämde mig för att gå så djupt in i meditation som jag kunde och sedan ställa ALLA sinnesintryck till förfogande - hela min kropp.

Det var lätt att slappna av i den varma, vackra, lugna sommarkvällen, nära det kluckande vattnet.
Efter bönen gjorde jag kroppen redo för att "gå in i" de två, för mig, främmande männen.

Jag drogs först in i "Henrys" liv och hamnade i ett trassel av känslobindningar till de båda föräldrarna. Banden var av emotionell och ekonomisk natur. Han befann sig liksom i ett inbördeskrig mellan de frånskilda föräldrarna. Han var som en fluga, som hade fastnat i spindelns nät. Han försökte behaga båda föräldrarna medan han liksom slets i bitar.

- Nu ser jag honom gå till kylskåpet och hämta en öl. Han är djupt deprimerad, öppnar ölen och slår sig ned framför datorn. Att han måste resa hela tiden på grund av sitt arbete är en bra flykt för honom och alkoholen är hans främsta tröst. Han skulle vilja ha en fast relation, men kan inte. Han sitter fast i de familjerelationer han aldrig kunnat få ordning på och han är faktiskt inte ledig, inte kapabel till en relation. Det är därför du får en mängd sms med löften som aldrig infrias!

Jag var lite förvånad över det jag hade känt och "sett" eftersom denne man var så gammal att jag själv skulle ha gissat att han var upptagen med en annan kvinna, inte med sin mamma.

Sedan gjorde jag mig redo att "gå in i" den andre mannens liv. Den upplevelsen blev betydligt starkare, ja, värre än något annat jag varit med om. Jag kan inte gå in i detaljerna kring David, av sekretesskäl, men det jag vill delge är det som var nytt för mig: att jag fick känna den misshandel David hade varit utsatt för i min egen kropp! En örfil kändes alltså som en örfil. Det var som om jag själv blev slagen, men som väl är i begränsad omfattning. Det var en traumatisk värld jag hade hamnat i där både känsel, hörsel och syn var aktiverade, men på en icke fysiskt plan.

Efter några minuters plågor såg jag en ande som lösgjorde sig från "den lägre världen" och flög iväg uppåt mot himlen, som ett klart Ljus.

- Han har brutit med allt det gamla nu! Han är på väg mot ljuset, sanningen och kärleken!

Jag bad min väninna kontrollera om allt det jag hade känt hade med Davids liv att göra, d v s hans förflutna.

Väninnan frågade ut David, som verifierade allt jag hade sagt och jag fick förklarat för mig de känslor som jag själv inte hade fattat innebörden av. Min vän och David började sedan umgås och har levt tillsammans i många år nu! Deras relation håller på att befrämja bådas andliga utveckling, då de får ta del av den andres tankar.

Detta är den enda gången jag har försökt agera medium "på riktigt". Det funkade nog därför att jag verkligen älskar denna vän och så otroligt gärna ville hjälpa henne. Hon hjälpte till med sina egna böner.

Men ibland har jag tagit emot svar på frågor under meditation: De kommer ofta i form av ett enda stort ord i fetstil. Ordet fyller då upp hela hjärnan. Jag ställde en gång diagnos på detta sätt - och diagnosen visade sig senare vara den rätta.

Klarsyntheten kan drabba mig när som helst. Jag minns den här upplevelsen:

Jag satt i soffan sent på kvällen. Då kom det liksom ett stort, svart moln över mig och jag hörde en stark röst som sa: "Det är SLUT i Göteborg. Din son ska söka arbete i X-stad - den här veckan! Det är bråttom!"

Min son arbetade på en mycket smutsig verkstad i Göteborg och blev allt sämre i luftvägarna p g a denna smuts. Men han hade svårt för att ändra om sitt liv. Om man har autistiska drag föredrar man oftast att INTE förändra någonting. Trots allt trivdes han med arbetskamraterna och det faktum att företaget var litet.

Det var för sent för att ringa Markus. Jag kunde knappt sova på natten för att jag var så skärrad. Nästa dag talade jag om för sonen vad som hade hänt och sa: "Åk till företag X och sök arbete där - NU! Rösten sa att det är bråttom! ÅK!!!!!!!!!!!!!!"

Jag är van vid att min vuxna son inte bryr sig om mina råd. Men eftersom jag var så allvarlig så gick han ut på internet och Ams.se där han kunde se vilka jobb som var lediga i hans branch. Just den veckan fanns det ETT ledigt jobb i grannstaden. Ansökningstiden skulle gå ut om några dagar. Företaget var ett av de renaste i Sverige. Markus åkte snabbt upp till X-stad och fick omedelbart jobbet, trots att telefonerna gick varma och det fanns väldigt många som slogs om det utannonserade jobbet. SAAB hade just lagt ned och det fanns många arbetslösa i området. Markus svåra dyslexi är inte handikappande i just det här yrket, men det var i alla fall en kille med bokstavsdiagnoser som tog sig fram så galant i arbetslöshetens Västsverige!

Därefter meddelade Markus sin gamle arbetsgivare att han ville säga upp sig:

- Så bra! Jag har nämligen annonserat ut lokalen till försäljning eftersom jag vill avveckla verksamheten.

Sedan sa Markus upp sitt hyresrum.

- Så bra! Vi har nämligen annonserat ut vår villa till försäljning!

När Markus berättade detta för mig så förstod jag bättre bilden jag hade sett: Ett stort svart moln över Göteborg. Jag såg också ordet: SLUT! Det svarta molnet omslöt mig hela kvällen och natten. Jag hade alltså sett att det snart skulle vara slut på både jobb och hyresrum och dessutom den aktuella annonens.

Jag hjälpte tre människor genom att ta emot information från Urkällan och därmed göra deras liv lite lättare. Det är därför jag finner det så meningsfullt att försöka vidga mina sinnen. Vi är här på jorden för att älska och hjälpa varandra med all den kraft vi kan finna, inom oss.

SYNSKHET – ÄRFTLIGT?

Jag tror att det finns gener för synskhet. Dessutom tror jag att denna typ av sinne går att utveckla.

Jag nämnde i ett annat inlägg mediet Anna-Lena Vikström. Hon blev som barn tränad i en schamanisk tradition, där hon fick lära sig att både bejaka och utveckla sin översinnlighet.

 Min mamma levde inte i en sådan omgivning och var dessutom ateist. Hon försökte förverkliga sig genom materia medan hon inte visade någon intresse för det andliga. Eftersom jag själv drogs till den andliga sfären blev kontakten mellan oss dålig under en stor del av livet. Vi möttes inte på det känslomässiga planet MEN med tiden allt oftare på den paranormala nivån.

 Mamma hade en speciell egenskap. Inför större, livsavgörande händelser så kunde hon få VARSEL i form av en bild eller en inre filmsekvens. Det kunde yttra sig så här:

 En dag spelades det upp en liten film i mammas huvud. I den kom hennes faster in i köket och sa:

 - Hej! Kan jag få en kopp kaffe? Det ska vara starkt, riktigt starkt!

 Några veckor senare knackade faster på dörren, kom in, satte sig vid köksbordet och sa sedan:

 - Hej! Kan jag få en kopp kaffe? Det ska vara starkt, riktigt starkt!

   Jo, du förstår, det är så att jag är döende i cancer!

 Innan jag blev sjuk såg mamma en dag en bild av mig. Jag satt i en stol och kunde knappt röra mig, såg blek och sjuk ut och tårar strömmade nedför mina kinder.

 Några veckor senare var det dags för henne och pappa att hämta upp mig på Landvetters flygplats. Jag hade insjuknat svårt i RA under min tid i Österrike och jag kunde knappt gå. Jag haltade, blek och svag, emot mina föräldrar, som blev förskräckta när de såg hur totalt förändrad jag var.
De första månaderna hemma kunde jag bara sitta eller ligga ner - och gråta av smärta. När mamma såg på mig så såg hon exakt den bild, som tidigare hade dykt upp i hennes hjärna!

När jag blev äldre och sjukpensionär var jag oftast fattig och klarade ibland inte av alla räkningar, som strömmade ned. Jag bad aldrig mamma om lån eftersom jag inte ville belasta henne och därför att jag inte skulle kunna betala tillbaka lånet. 

En dag gick min mamma till en bankomat för att ta ut pengar. Sedlarna brände till i hennes händer och sedan "talade de" till henne (telepatiskt) och sa:

 -   Vi tillhör inte dig! Vi tillhör din dotter!

 Mamma skakade av sig den konstiga upplevelsen. Några dagar senare pratade vi på telefon och av samtalet förstod mamma att jag hade det mycket svårt ekonomiskt just då. Hon sa:

 -       Jasså, var det därför?!!

-        Därför – vad då?
-        Det var därför pengarna talade till mig! (Och hon berättade vad som hade hänt)

 Om jag ska försöka hitta några parapsykologiska termer för ovanstående händelse så tänker jag i första hand på TELEPATI, eftersom jag hade funderat på om jag skulle be mamma om ett lån. Tankar gick från mig till henne.

 Ett annat möjlig term är PSYKOMETRI: ” Genom att hålla i föremålet kan medierna uppfatta föremålets historia och dessa olika ägare.” (paranormal.se) Jag hade aldrig hållit i dessa sedlar, men ändå var det just då när mamma höll i dem, som hon hörde att de ”talade till henne”. De tankar jag hade överfört aktiverades och medvetandegjordes vid kontakten med pengarna.

 Telepatin är verksam i våra liv ständigt. Det är ingen slump att den du har tänkt intensivt på plötsligt ringer upp Dig! Telepatiska händelser har vi säkert många att berätta om - ifall vi vågar.

 

___________

Jag tänkte nämna ett dramatiskt fall, som en kvinna berättade för mig. Jag kallar henne för Julia och hennes syster för Ann.

Julia hade arbetat färdigt för dagen och tänkte gå hem. Hon gick genom rummet mot dörren, men där gick fanns det en osynlig mur, så hon tvingades gå tillbaka och sätta sig på sin stol vid kontorsbordet. Efter ännu några misslyckade försök att gå ut genom rummet blev hon sittande vid bordet, nära sin telefon. (På den här tiden fanns det inga mobiltelefoner.)

Efter en timma ringde telefonen. Det var Ann. Hon var väldigt uppriven och försökte mellan gråtattackerna förklara vad som hade hänt. Hon bodde för tillfället i Israel tillsamman sin man. Men så råkade hennes man ut för en bilolycka just den här dagen och Ann fick en svår chock. Ensam och oförmögen att tänka befann hos sig nu i ett främmande land och kunde inte alls hantera situationen. Hon behövde hjälp med precis allting för att sedan kunna åka tillbaka till Sverige.

 Julia lovad att omedelbart resa ned till sin syster och hjälpa henne.

Vad hände egentligen? Ann hade sänt ut en rad MAYDAY! Till sin syster, innan hon fick tag på en telefon. En högre makt, som är kärlek, såg till att det skulle vara möjligt att få kontakt med Julia så snabbt som möjligt. Telepatin fanns där men också en kraft, kanske skyddsänglar, som var engagerade i den här svåra situationen.

 Det finns väldigt många historier, som människor bär inom sig, men man är rädd för att tala om det. Varför skulle inte våra hjärnor kunna vara minst lika effektiva som våra mobiltelefoner eller datorer?
Jag är glad över den forskning som bedrivs beträffande hur våra hjärnvågor kan kommunicera med datorer. Tankestyrning kommer någon gång i framtiden inte att vara "flummigt" utan en realitet.

http://www.telegraph.co.uk/science/science-news/8781503/Mind-reading-device-recreates-what-we-see-in-our-heads.html

DEN FANTASTISKA HJÄRNAN - ÄNNU OUTFORSKAD!

 

 

 

DET PARANORMALA

I mitt förra inlägg använde jag ett ord, som jag inte lärde mig i skolan, i kyrkan eller på Internet: PREKOGNITION. Man frågar inte efter det man inte vet finns. Jag hade inte läst parapsykologi eller intresserat mig särskilt mycket för det området. Orsaken var att jag, som kristen, hade lärt mig att parapsykologi var något farligt – att det var ockultism.

Men faktum var att jag under livets gång blev allt mer paranormal! Och vad gör man åt det? Kämpar emot? Nej, you’ve got to go with the flow!

 Jag hade massor av märkliga upplevelser i bagaget den dag jag klev in i en lokal där kommunen bedrev verksamhet för sjuka, gamla och arbetslösa människor. Jag slog mig ned i soffan och småpratade med dem som satt där. Plötsligt var det en kvinna, som arbetade där, som sa till mig:

 -        Snälla du, gå och sätt dig bredvid den gamla mannen där borta – han som har en rullator!

-        ??? Ja, men han är ju dement och pratar ett språk som ingen förstår. Hur kan vi då prata?
-        Snälla!
-        OK!

Jag satte mig bredvid mannen och såg djupt in i hans skimrande, glada, öppna ögon. Han var väl ca 90 år gammal och tycktes befinna sig i en annan dimension – himlen. Han tycktes ha tappat det mesta av minnet (kan säkert vara skönt!) och nu kunde han bara le ett underbart, stort, tandlöst leende. Jag log tillbaks och nickade med huvudet när han pratade fast jag inte förstod ett dugg. Det kändes ändå meningsfullt, som om vi kommunicerade kärlek, bortom orden.

 

 

 

 Efter en stund började han peka på en påse, som låg i en korg i rullatorn.

-        Vill du ha påsen? Frågade jag.

-        Han nickade ivrigt med huvudet.

Han fick sin påse men ville inte ha den. Han gav den till mig. Han tycktes vilja att jag öppnade den, så det gjorde jag. I påsen låg det en bok som hette:

 

NATURLIGT ÖVERNATURLIGT: EN HANDBOK I PARAPSYKOLOGI.

 Mannen pekade på mig, på boken och på mig igen.

 -        Vill du att JAG ska ha boken?

Han nickade mycket ivrigt med huvudet. Jag ställde frågan ett par gånger till. Varje gång nickade han med huvudet och pekade glatt på mig. Jag kände mig tvungen att ta emot gåvan. Jag tackade mannen, som efter en stund gick iväg med sin rullator.

Slumpen? De senaste åren hade det haglat ned händelser, som jag inte förstod och inte hade några ord för. NU hade jag, av en dement främling på ett kafé, fått ett lexikon med ord för mycket av det jag hade varit med om (och inte hade varit med om än)!

Mirakelkursen innehåller en del meningar som jag tycker är riktigt bra, t ex ”Kärlek är att släppa rädslan”. Jag var tvungen, p g a Kärleken, att släppa rädslan och acceptera de sinnen, som inte var accepterade eller namngivna av vetenskapen. Tänk efter! De flesta tror på Kärleken, men ändå vet vi så lite om vari den består och varför den har så stor läkande kraft. Också det som är osynligt finns.

Den kyrka, som gjorde att jag blockerade mig för området parapsykologi – Pingstkyrkan – var också den kyrka som gjorde mig paranormal! Man predikade där om något som Bibeln kallar ”Andends dop” (the baptism in the Holy Spirit). Denna upplevelse skulle öppna dörrarna till ”Andens gåvor” (the gifts of the Holy Spirit): att tala främmande språk, att kunna se in i framtiden, att kunna veta saker om en människa som bara hon och Gud vet, att kunna förmedla helande, tröst och hjälp med mera. Jag menar att jag i viss mån, ibland, fick tillgång till dessa gåvor, utom tungotalet, som alltid finns tillgängligt om jag vill använda det.

 Jag vet att människor är rädda för tungotal, anser att det är fake, sjukt, galet, påhittat av hysteriska människor. Jag tycker inte att det ska användas i stora folksamlingar, där alla ropar högt. Det skrämmer ju ihjäl vissa eller för mig, som högkänslig, kan det bli för påfrestande.

Jag är inte pingstvän längre och behöver inte försvara denna företeelse. Ville bara berätta vad som hände mig en gång;

 För mig var dopet i Anden som att bli träffad av en kärleks-blixt.

 

 

 

 

Den slog ned i mitt hjärta. Det sved till där och en värme spred sig uppåt och till min tunga, som började tala främmande språk. Samtidigt drunknade jag i en känsla av att vara oändligt älskad av någon som SER MIG och denne någon älskar och lider med alla människor på jorden. Tyvärr fick jag också känna smärtan i denna lidande kärlek, men jag fick det jag hade bett om, så det var bara att acceptera. När jag viskar eller pratar de olika främmande språken i min ensamhet så känner jag Guds närvaro och att jag dras närmare honom. Vissa ord påminner om latin, andra ryska, hebreiska eller kinesiska. Det är vackert och en sak vet jag: Jag har inte hittat på orden själv. De gör mig inte hysterisk utan lugn.

Jag läste en gång en bok av den välkände New Age författaren Gerald Jampolsky. Även om jag inte kan tro på hela ”A cours in Miracles” så gillar jag hans kärleksfulla utstrålning. I denna bok beskrev han hur också han ”träffades av blixten” och började tala i tungor. Detta medan han satt i ett rum och väntade på att få träffa en hinduisk guru! Kanske är denna upplevelse inte bara för de kristna utan något som jordens mystiker alla kan ”råka ut för”?

Upplevelsen av den heliga Ande krossade för alltid murarna mellan denna värld och andevärlden. Den var efter detta absolut verklig!

 Min förvandling gjorde att ett antal pastorer vid ett tillfälle bad mig vara närvarande och be medan de skulle försöka driva ut onda andar ur en kvinna de ansåg vara besatt av onda andar. Jag visste inte ens om jag skulle tro på att det finns besatta människor, men jag ställde upp på min första och enda EXORCISM!

 Vi bad en stund för den svårt plågade kvinnan och sedan hördes det en gigantisk smäll i fönstret intill mig. Jag blundade medan jag bad och väntade nu bara på att glassplittret skulle regna ned över mig, men det gjorde det inte. Fönstret var helt!??? Det fanns ingen naturlig förklaring till smällen. Kvinnan kastades omkull av en kraft och låg sedan gråtande på golvet tills hon lyftes upp av pastorerna. Hon var totalt utmattad och grät av tacksamhet, av befrielse.

Upplevelsen gav mig en djup respekt för den mörka andevärlden och trots att jag under min livstid stött på ca tre kraftigt besatta människor så har jag inte ensam utövat exorcism eftersom det kan vara farligt. Men vid de tillfällen jag blivit attackerad så har jag haft kraft nog att få andarna att lämna mig ifred. Om man vill utforska det andliga kan man dessvärre inte helt undvika vissa konfrontationer.

En gång när jag satte mig på en buss fanns där en man som var besatt. Han skrek ut både svenska ord och helt obegripliga ord, mixat med ordet "Satan". Plötsligt vände han sig om, såg mig rakt in i ögonen och utropade: ”Kristus!” Sedan sa han en del personliga ord till mig om den livsprocess jag befann mig i. En sak han nämnde var att jag var en diamant som höll på att slipas. Andevärlden kände alltså till att de svårigheter jag gick igenom var till för att jag en dag skulle börja glänsa som en diamant, men jag var inte där än. Jag var deprimerad över att min kropp bröts ned och lyste knappt alls – det visste andarna. Något mer fick jag inte höra eftersom polisen klev ombord och tog med sig den stackars mannen.

 Jag fick vänja mig vid att leva i Andarnas Rike och där gå hand i hand med beskyddaren Sanctus Espiritus: